Påven vid Påskvakan: Vill vi delta i förkunnelsen eller förbli stumma för det som har hänt?

Påven Franciskus firade på lördagkvällen Vigilmässan, kulmen på påskens heliga Triduum. Han inledde vakan klockan halv nio på kvällen i Peterskyrkan genom att välsigna elden i kyrkans atrium. Påskljuset som sedan tänds förs i procession in i kyrkan. Efter det sjunger en diakon ”Exultet" - den gamla hymnen som lovprisar uppståndelsen. Denna högtidliga sång har sina rötter på 300-talet och komponerades enligt traditionen av Ambrosius (339-397). Augustinus (354-430) sägs ha skrivit verser till den. Den nuvarande textversionen är resultatet av en omarbetning på 500-talet.

Ljuset från Påskljusets ensamma låga, tände sedan de cirka 7000 ljus som de troende höll i sina händer under vakan. Under "Alla vakors moder" som påskvakan kallas, döpte påven Franciskus 8 personer, 3 kvinnor och 5 män, mellan 28 och 52 år, 4 italienare, en albanier, en nigerian, en amerikan och en peruian. Påven beskrev under sin predikan Påsken som trons viktigaste högtid. 

Här följer påvens hela predikan:

"Detta firande inledde vi utomhus omgärdade av nattens mörker och dess kyla. Vi känner tystnadens tyngd inför Herrens död, en tystnad där var och en av oss kan känna igen oss och som faller ner i djupet av lärjungens hjärta när han står stum inför korset.

Det är timmarna då lärjungen står mållös inför smärtan över Jesu död: Vad kan man säga inför detta faktum? Den förstummade lärjungen blir medveten om sina reaktioner under de avgörande timmarna i Herrens liv: Lärjungarna hade varit tysta inför orättvisan som fördömde Mästaren. Lärjungarna hade tigit inför förtal och falskt vittnesbörd mot Mästaren. Under Passionens svåra och smärtsamma timmar upplevde lärjungarna på ett dramatiskt sätt sin oförmåga att ta risker och att försvara Mästaren; och än mer, de hade förnekat honom och gömt sig, flytt och varit tysta (jfr Joh 18:25-27).

Det är tystnadens natt för aposteln som är stel och förlamad utan att veta var han ska göra inför allt det så smärtsamma som förtrycker och omger honom. Det är dagens apostel, som är förstummad inför en verklighet där man tvingas känna och vad värre är, att tro att man inte kan göra någonting för att övervinna alla de orättvisor som många av våra bröder och systrar upplever.

Det är den förvirrade aposteln, för att han dränks i en förkrossande rutin som fråntar honom minnet och tystar ner hoppet och vänjer honom vid att “man har alltid gjort så”. Det är aposteln som är förstummad och förmörkad som slutar med att vänja sig och anse att Kajafas ord: «Ni fattar inte att det är bättre för er att en enda människa dör för folket än att hela folket går under» (Joh 11:50).

Och mitt i vår tystnad, när vi tiger på ett så förkrossande sätt, börjar stenarna ropa (jfr Luk 19:40) och att lämna utrymme för den största förkunnelsen som historien någonsin har burit i sin famn: «Han är inte här, han har uppstått» (Matt 28,6). Gravens sten ropade och förkunnade med sitt rop ett nytt liv för alla. Det var det första som ekade av livets triumf över alla de verkligheter som försöker att tysta och sätta munkavle på evangeliets glädje. Gravstenen var den första att springa ut och, på sitt sätt, sjunga en lovsång i entusiasm, glädje och hopp som vi alla inbjuds att sjunga med i.

Och om man förr tillsammans med kvinnorna har kontemplerat «honom som de har genomborrat» (Joh 19:37; cfr Sak 12:10) är vi idag kallade att kontemplera den tomma graven och att lyssna på ängelns ord: «Var inte rädda […] han har uppstått» (Matt 28:5-6). Ord som vill nå vår djupaste övertygelse och visshet, våra sätt att döma och bemöta de dagliga händelserna på; särskilt vårt sätt att förhålla oss till andra. Den tomma graven vill utmana, flyttas och ställa frågor, men framför allt vill den uppmuntra till att tro och att lita på att Gud “visar sig” i varje situation, i varje person, och att hans ljus kan nå tillvarons mest oförutsägbara och mest slutna hörn. Han har uppstått från döden och han har uppstått från en plats där ingen förväntade något och väntar på oss - som kvinnorna väntade – för att göra oss delaktiga i hans frälsningsverk. Detta är fundamentet och styrkan som vi har som kristna för att tillbringa vårt liv och vår energi, intelligens, känslor och vilja i att söka och särskilt skapa värdighetens vägar. Han är inte här… Han har uppstått! Det är förkunnelsen som bär vårt hopp och omvandlar det till konkreta kärlekshandlingar. Som vi behöver låta vår svaghet smörjas av denna erfarenhet! Som vi behöver att vår tro förnyas, att våra närsynta horisonter ifrågasätts och förnyas av denna förkunnelse! Han har uppstått och med Honom uppstår vårt skapande hopp för att bemöta de nuvarande problemen, för att vi vet att vi inte är ensamma.

Att fira Påsken betyder att på nytt tro att Gud bryter sig in och inte slutar att bryta sig in i våra händelser och utmanar våra enhetliga och förlamande övertygelser. Att fira Påsken betyder att låta Jesus vinna över detta modlösa beteende som många gånger belägrar oss och försöker att begrava varje slags hopp.   

Gravstenen har spelat sin roll, kvinnorna har gjort sin del, nu inbjuds ni och jag att ge vårt bidrag: Vi inbjuds att bryta vanemönster, att förnya våra liv, våra val och vår existens. En inbjudan som vänds till oss där vi befinner oss; med det som “står i vår makt”. Vill vi delta i denna förkunnelse om livet eller förblir vi stumma för det som har hänt?  

Han är inte här, han har uppstått! Och han väntar på dig i Galileen och inbjuder dig att komma tillbaka till tiden och platsen för den första kärleken för att säga dig: “Var inte rädd, följ mig”.