Hela påvens katekes - Mässan 7. “Gloria” och kollektbönen

Påven Franciskus fortsätter sin trosundervisning om den heliga Mässan och Eukaristin under onsdagarnas allmänna audienser. Onsdagen den 10 januari talade påven om "Gloria" och kollektbönen. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt. Lyssna här:

Under katekeserna om eukaristifirandet har vi sett att syndabekännelsen hjälper oss att klä av oss vår anspråksfullhet och att träda fram inför Gud så som vi verkligen är, medvetna om att vi är syndare, i hopp om att bli förlåtna.

Mötet mellan människans misär och Guds barmhärtighet ger upphov till den tacksamhet som uttrycks i “Gloria”, “en urgammal och vördnadsfull hymn med vilken kyrkan, som församlas i den Heliga Anden, förhärligar och ber till Gud Fadern och till Lammet (Allmän inledning till det romerska missalet 53).

De första orden i denna hymn – ”Ära vare Gud i höjden” – är hämtade från änglarnas sång när Jesus föddes i Betlehem: en glädjefull förkunnelse av omfamningen mellan himmel och jord. Denna sång talar också om oss som församlats i bön:”Ära vare Gud i höjden och frid på jorden åt människor som har hans välbehag”.

Efter “Gloria”, eller, när den inte sjungs, omedelbart efter syndabekännelsen, får bönen en särskild form i den bön som kallas “kollektbön”, och som uttrycker innebörden i just den mässan, beroende på årets dagar och tider (jfr ibid., 54). Med den inledande uppmaningen “Låt oss bedja” manar prästen folket att samlas tillsammans med honom i en stunds tystnad för bli medvetna om att man står inför Guds närvaro och för att var och en i sitt hjärta skall uttrycka sina personliga skäl för att delta i mässan (jfr ibid., 54). Prästen säger ”Låt oss bedja”; sedan följer en stunds tystnad, och var och en tänker på vad den behöver och vill be om i bönen.

Tystnaden här är inte bara avsaknad av ord. Det handlar om att bereda sig för att lyssna till andra röster: från vårt hjärta, och framför allt från den Heliga Anden. I liturgin beror tystnadens natur på i vilken stund den äger rum: “Under syndabekännelsen och efter uppmaningen att be, hjälper den koncentrationen; efter en läsning eller efter predikan är den en uppmaning att kort meditera över vad man just hört; efter kommunionen underlättar tystnaden inre bön av lovsång och bön om hjälp” (ibid., 45). Före den inledande bönen hjälper alltså tystnaden oss att samla oss i vårt inre och att tänka på varför vi ärdär. Därför är det viktigt att lyssna till vår själ för att sedan öppna den för Herren. Kanske kommer vi från dagar av möda, av glädje, av lidande, och vi vill säga det till Herren, be om hans hjälp, be honom att vara oss nära; vi kanske har familjemedlemmar eller vänner som är sjuka eller som genomgår svåra prövningar; vi vill anförtro åt Gud kyrkan och världen. Därtill tjänar denna korta tystnad innan prästen samlar allas böneintentioner och med hög röst och i allas namn ber till Gud den gemensamma bön som avslutar inledningsriterna. ”Kollekt” betyder just att samla de enskilda böneintentionerna. Jag upmanar bestämt prästerna att iaktta denna stund av tystnad och att inte ha bråttom: ”Låt oss bedja”, och sedan en stunds tystnad. Utan denna tystnad riskerar vi att försumma själens koncentration.

Prästen ber denna kollektbön med lyfta händer i den bönegest man finner redan hos de första århundradenas kristna – som man kan se på målningarna i Roms katakomber – för att efterlikna Kristus med utbredda armar på korsets trä. Där är Kristus de bedjande och på samma gång bönen. I krucifixet känner vi igen Prästen som bär fram till Gud den gudstjänst som behagar honom, nämligen sonlig lydnad.

I den romerska riten är bönerna kortfattade men rika på innebörd. Man kan göra många djupa meditationer över dessa böner. Att meditera över dessa texter också utanför mässan kan hjälpa oss att lära oss hur man talar till Gud, vad man ber om och med vilka ord. Må liturgin bli en verklig böneskola för oss alla.