Påven till Chiles präster och ordensfolk: Var medlidsamma herdar

Under tisdagseftermiddagen efter sitt besök i Sanitagos kvinnofängelse mötte påven Franciskus Chiles präster, ordensfolk, gudsvigda och seminarister i stadens katedral. Påven togs emot i katedralen av ärkebiskopen av Santiago kardinal Ricardo Ezzati Andrello och de gick genom kyrkan till dess kapell där påven stannade till och bad och la sedan blommor framför Mariabilden vid altaret. Efter kardinalens välkomsthälsning och läsning av Johannesevangeliet 21:1-19 höll påven sitt tal.

Påven sa att han vid detta möte ville att de alla tillsammans skulle förnya sitt ja som svar på kallelsen som en dag rörde om deras hjärtan. Han hänvisade till evangelieläsningen och talade om tre händelser i den första kristna församlingen med undertitlarna: ”Petrus med den nedslagna församlingen, Petrus och den förlåtna församlingen och Petrus och den omvandlade församlingen”. ”Jag leker med termen Petrus-församlingen eftersom apostlarnas erfarenhet alltid har denna dubbla aspekt, den personliga och den vad gäller församlingen. De går tillsammans och vi kan inte skilja dem åt. Visst är vi kallade enskilt, men alltid för att vara del i en större grupp. Det existerar inte en ’selfie-kallelse’.”

Påven talade sedan om ”Petrus och den nedslagna församlingen”: ”Jag har alltid tyckt om stilen i evangeliet att inte dekorera eller mjuka upp händelserna och inte heller måla dem vackra. De presenterar livet som det är och inte som det borde vara. Evangeliet är inte rädd för att visa oss de svåra stunderna eller de motstridiga ögonblicken som lärjungarna har gått igenom.” ”Jesus hade dödats. Några kvinnor sa att han levde” och lärjungarna behövde tid för att förstå vad som hade hänt”. Lärjungarna återgick till det de kunde, nämligen fiska. De fick ingen fisk men tomheten var en annan "som omedvetet tyngde dem; förlusten och oron över deras Mästares död”. ”Petrus förnekade honom, de andra flydde eller gömde sig. Bara en handfull kvinnor och den älskade lärjungen var kvar.” ”Det handlade om dagar och allt hade fallit”. Här citerade påven sin egen bok Las cartas de la tribulación (Ed. Diego de Torres, Buenos Aires 1987) och sa, att i stunder av förföljelser och tvivel är det inte lätt att hitta vägen att följa. Då frestas man att diskutera idéer och fixera sig på sin förföljare och påven sa; ”och jag tror att den allra värsta av alla frestelser är att stanna upp och rota i sin förtvivlan”. ”Detta är vad som hände med lärjungarna” sa påven och hänvisade här till kardinal Ezzatis tal då han nämnde att präster och ordensfolk i Chile har mött stora utmaningar där ”även den ondas ogräs har vuxit och följts av skandaler och avgångar”. Påven talade om övergreppsfall mot minderåriga och att han ”uppmärksamt följer det de gör för att komma över detta allvarliga och smärtsamma onda”. Han talade om smärtan hos offren och deras familjer som litade på kyrkans män och hela kyrkans smärta för detta och bad sina lyssnare om att se allt klart och inte stanna upp. ”Vad vi än tycker så är vi ombedda att ta itu med verkligheten såsom den är”.

Påven talade vidare om att Petrus-församlingen förläts. ”Det är sanningens ögonblick i den första församlingen” och ”Ett avgörande ögonblick i Petrus liv”. ”Jesus förhörde Petrus om kärleken och insisterade tills han gav ett realistiskt svar: ‘Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär’". Påven frågade sig “Vad styrker Petrus som apostel? Vad håller oss kvar som lärjungar?” och svarade att vi mitt bland våra synder och begränsningar behandlades barmhärtigt. ”Vi är inte här för att vi är bättre än andra. Vi är inte superhjältar som från höjden går ner och möter de ’dödliga’. Vi är snarare ombedda att vara medvetna om att vara förlåtna kvinnor och män och denna källa är vår glädje.” ”Jesus visar sig inte utan sår. Det är just genom hans sår som Tomas kan bekänna sin tro. Vi ombeds att inte maskera eller dölja våra sår. En kyrka med sår kan förstå dagens världs sår och göra dem till sina”. ”Genom Jesus är våra sår uppståndna. De gör oss solidariska och hjälper oss att slå ner murarna som fängslar oss i ett elitistiskt beteende.” ”Guds folk väntar sig inte superhjältar utan herdar, gudsvigda män och kvinnor, som är medlidande och kan ta en hand och stanna till hos en som har fallit, som Jesus, och hjälper till att komma ut ur den onda cirkeln att ’tugga om’ förtvivlan som förgiftar själen”.

Påven talade sedan om hur Petrus och församlingen omvandlas. ”Jesus ber Petrus om att urskilja och så börjar olika händelser i Petrus liv stärkas”, som den profetiska gesten att tvätta fötterna. Petrus som inte ville få sina fötter tvättade "började förstå att en verklig storhet kommer av att göra sig liten och till tjänare.” “Efter Jesu profetiska gest till den profetiska kyrkan som tvättas av sin synd är han inte rädd att gå ut och tjäna den skadade mänskligheten”. En kyrka ”som tjänar Herren i den hungriga, intagna, törstiga, hemlösa, den utan kläder och i den sjuka”. Här betonade påven att det inte handlar om att ge dem det de behöver, utan att ge dem värdigheten att sitta vid vårt bord och känna sig hemma med oss och en del av familjen. ”Man älskar inte situationer eller gemensamma ideal utan man älskar personer”.

Påven bad sina lyssnare att följa kardinal Raúl Silva Henríquez exempel och be bönen om den heliga kyrkan i alla dagar och uppmuntrade dem att förnya sitt ja till sin kallelse och bad att Vår Fru av berget Karmel ska skydda dem under sin mantel.