Påven Franciskus till journalistern ”Budskapet har nått fram”

Under sin resa på vägen hem från Myanmar och Bangladesh höll påven Franciskus sin sedvanliga presskonferens med de 70 journalister som reste med honom. Påven talade om interreligiös dialog och evangelisation, Indien som han hade varit tvungen att välja bort, om kärnvapen, om att prata med militärer, buddister och islamiska ledare, om globalisering, Kina, och fotboll - men den första frågan, liksom flera av de följande gällde rohingya flyktingarna som FN har definierat den mest förföljda etniska folkgruppen i världen.

Påven har fått kritik för att han inte nämnde rohingya vid namn under sina tal under resan vilket den första journalisten tog upp. I sitt svar förklarade påven att han vid tidigare offentliga tillfällen som Angelus och allmänna audienser har han preciserat rohingya när han talat om de utsatta flyktingarna men att han med flit inte gjorde det i Myanmar och Bangladesh för att inte få motsatt effekt.

Han beskrev på vilket sätt han försöker kommunicera och att det främsta målet är att budskapet når fram. En stor risk i kommunikation är att motparten känner sig angripen och därför stänger sig. Påven sa att han hade varit medveten om att det ordet, rohingya, skulle ha lett till att lyssnarna hade slutit sig och därför talade han om rohingya, om deras situation, och mänskliga rättigheter utan att direkt nämna dem. Påven Franciskus sa att han var mycket nöjd med hur de olika samtalen hade gått under resan och även om han inte hade haft nöjet, så att säga, att fördöma eller slänga igen dörren, så hade han haft tillfredställelsen att föra en dialog och få budskapet att nå fram.

”Det är mycket viktigt i kommunikation att budskapet når fram. Många gånger hör man fördömanden och anklagelser, även i media - jag vill inte förolämpa någon - med en viss dos aggression som stänger för dialogen, den stänger dörren och budskapet når inte fram. Och ni som är specialister på att se till att budskap når fram, sk, förstår det här väl.”

Påven berättade sedan om glädjen i att möta rohingya flyktingar. Han hade helst velat besöka flyktinglägret men det var omöjligt. Mötet hade inte varit en del i hans planerade program, men han hade hoppats att det skulle ske vid något tillfälle. Tack vare regeringen i Bangladesh och Caritas fick en liten grupp rohingya flyktigar möta påven i samband med hans interreligiösa möte i Bangladesh. Påven beskrev mötet:

”De var rädda, de visste inte vad de skulle göra ... Någon hade sagt till dem: "Ni får säga hej men ingenting mer till påven. Inte någon från regeringen utan någon som förde dem till mig. Det interreligiösa mötet och bönen hade lett till att våra hjärtan var öppna. När de närmade sig mig stod de i led, en efter en. Jag tyckte inte om det för att man ville fösa bort dem så fort som möjligt. Jag blev arg och sa ordet respekt många gånger. Efter att ha lyssnat till dem en efter en med en tolk, tänkte jag att ”jag kan inte låta dem gå utan att säga ett ord" och jag bad om mikrofonen, och så började jag tala. Jag minns inte vad jag sa men jag minns att jag grät och de grät också. Sen kom jag på att vi var i ett interreligiöst möte med bön, så jag uppmanade de andra att närma sig ”De har kommit till er också - det här är allas våra rohingya". Därpå bad jag en av dem be, och en av dem ledde en bön. Hela tiden kände jag att budskapet hade nått fram.”

En journalist frågade påven Franciskus om vilken som är hans prioritet: ”att evangelisera eller att föra dialog?” Påven Franciskus svarade att först och främst så är att evangelisera inte att driva proselytism: ”Kyrkan växer inte genom proselytism, utan genom  attraktion, genom vittnesbörd. Att evangelisera är att leva evangeliet, som påven Benedictus XVI sa. Ungdomarna som frågade mig vad de ska säga till sina vänner som är ateister svarade jag: "Det sista du behöver göra är att säga något. Lev evangeliet och om någon frågar dig varför, kan du förklara varför du gör det. Låt den Helige Ande locka honom". Vi vittnar om den Helige Anden. Vittne är ett ord som på grekiska betyder martyr. Att vara en martyr varje dag, och även blodets martyr om det krävs.”

”Vad gällde frågan om vad som är bäst, att evangelisera eller föra dialog? svarade påven att när man för dialog och vittnar om respekt blir det fred. Freden börjar brytas ner när proselytismen tar över. Det är inte evangeliskt.”

Vad gällde påvens uttalande om att innehavet av kärnvapen är fördömlig under konferensen i Rom förra månaden, påminde en journalist om att påven Johannes Paulus II sa att var moraliskt acceptabelt att ha kärnvapen, och han undrade vad som har förändrats i världen för att göra denna förändring.

Påven Franciskus svarade att det som har förändrats är tiden. Det har gått 34 år sedan påven Johannes Paulus II sa det, 1982. Idag har vi nått gränsen. Det kan diskuteras, det är min åsikt, men jag är övertygad om min åsikt. Vi är på gränsen för att kärnvapen ska vara lagligt. Varför? För att vi idag riskerar att förstöra mänskligheten, eller åtminstone den största delen av mänskligheten, med en så avancerad och grym kärnvapenarsenal. Min fråga är: ”är det tillåtet att behålla kärnvapenarsenaler, som de är idag, för att rädda mänskligheten eller skapelsen?”

”Människans uppgift är att göra kultur, att kultivera, odla, det icke odlade som Gud har anförtrott oss. Men vi kommer till en punkt där människan är förmögen att ta denna kultur och förinta den.”

I slutet av presskonferensen fick påven frågan om han planerar en resa till Kina, vilket han sa att han inte gör, även om han skulle vilja det.