Påven på al-Azhar "Gud är Helig, Fredens Gud, våld profanerar Hans namn"

På fredagen deltog påvern Franciskus under en fredskonferens som hade anordnats på al-Azhar universitetet i Kairo, som är ett lärosäte för muslimsk teologi, där imamer utbildas. Till konferensen var flera patriarker i Mellanöstern inbjudna att tala, bland andra den grekisk ortodoxa patriarken Bartolomeus I och den kaldeiske patriarken av Bagdad, msgr Sako.

Påvens tal fokuserade på vikten av utbildning och dialog för att främja freden, och han underströk de religiösa ledarnas ansvar att avmaskera våldet när det påstår sig vara heligt.

”Vi kan inte göra fredliga val för freden, utan en ordentlig utbildning av de kommande generationerna. Inte heller kan unga människor idag utbildas korrekt om inte utbildningen motsvarar människans karaktär som öppen och relationell.”

”Utbildning blir verkligen visdom för livet om den formar män och kvinnor till det allra bästa av sig själva, främjar en identitet som inte är självcentrerad. Visdomen söker den andra och övervinner frestelser som stelhet och slutenhet; visdomen är öppen, ödmjuk och nyfiken. Visdomen kan värdera det förflutna och sätta det i dialog med nutiden, samtidigt som man använder en lämplig hermeneutik. Visdom förbereder en framtid där människor inte försöker driva sin egen agenda utan snarare inkluderar andra som en integrerad del av sig själva. Från det förflutna lär visdomen att ondska bara ger upphov till mer ondska och våld till mer våld, i en spiral som till slut fängslar alla. Visdomen avvisar oärlighet och maktmissbruk, och inriktar sig på  mänsklig värdighet, en värdighet som är dyrbar i Guds ögon, och på en etik värdig människan.”

Vad gällde dialog sa påven Franciskus att de tre grundläggande punkterna i en god dialog är: plikten att respektera sin egen identitet och den andres, modet att acceptera skillnaderna och att ha uppriktiga intentioner.

För det första identitet, för sann dialog kan inte byggas på tvetydighet, för det andra, modet att acceptera skillnader, för att de som är olika inte ska ses som fiender, och för det tredje, uppriktiga intentioner, för att dialogen inte ska vara en strategi för egen vinning, utan en väg till sanningen.

Efter att ha talat om utbildning och dialog som värdefulla vägar till fred, vände sig påven till religionernas roll, ”inför den stora kulturella utmaningen, som är både brådskande och spännande, är vi, kristna, muslimer och alla troende är kallade att bidra”. Han påminde om den helige Franciskus möte med sultanen Malik al Kamil, för åtta sekler sen i Egypten.

Påven Franciskus uppmärksammade det han kallade en ”farligt paradox i vår tid”: ”Å ena sidan tenderar religionen att förflyttas  till den privata sfären, som om det inte var en väsentlig dimension av den mänskliga personen och samhället. Samtidigt blandar man ihop de religiösa och politiska sfärerna och skiljer de inte på rätt sätt. Religion riskerar att absorberas till en förvaltning av temporär administration, och frestas av att världsliga krafter utnyttjar den.”

Människan är inte avsedd att spendera alla sina energier på denna världens osäkra och skiftande angelägenheter, utan att vandra mot det Absoluta som är vårt mål. Särskilt idag, är religionen inte ett problem utan en del av lösningen: mot frestelsen att leva ett banalt och oinspirerat liv, där allt börjar och slutar här nere, påminner religionen oss om behovet av att lyfta våra hjärtan till den Högste”, sa påven och riktade blicken till berget Sinnai där ett av de tio buden ekar till dagens män och kvinnor "Du skall inte döda" (Ex 20:13).

”Gud  älskar livet, och upphör aldrig att älska människan, och därför uppmanar han oss att förkasta våldets väg, som en nödvändig förutsättning för varje jordiskt "förbund".

”Framför allt och speciellt i vår tid kallas religionerna till att respektera detta imperativ, eftersom det är absolut nödvändigt att vi avvisar all absolutisering som skulle kunna rättfärdiga våldet, medan vi återfinner vårt enorma behov av den Absoluta. För våld är förnekandet av varje autentiskt religiöst uttryck.”

Påven vände sig till alla religiösa ledare och påminde om deras ansvar att ”avmaskera våldet när det presenteras som heligt, och visa på att man då absolutiserar egoismen snarare än att vara autentiskt öppen mot det Absoluta.”

”Vi är skyldiga att fördöma kränkningar av den mänskliga värdigheten och de mänskliga rättigheterna, och att avslöja alla försök att rättfärdiga hat i religionens namn, och fördöma försöken till en falsk avgudadyrkan av Gud. Guds namn är Heligt, han är Fredens Gud. Därför är bara freden helig och inget våld kan förekomma i Guds namn, för våld profanerar Hans namn.”

”Tillsammans, från detta land där himmel och jord möts, detta förbundsland mellan folk och troende, säger vi återigen fast och tydligt vårt  "nej!" till varje form av våld, hämnd och hat som utförs i religionens namn eller i Guds namn! Tillsammans bekräftar vi det oförenliga i våld och tro, tro och hat. Tillsammans förklarar vi varje mänskligt liv heligt mot varje form av våld, oavsett fysisk, social, pedagogisk eller psykologisk.”

Påven avslutade med att påminna om ”vårt uppdrag att be för varandra, utan att falla för synkretism, att be Gud om fredens gåva, att möta varandra, engagera oss i dialog och främja harmoni i en anda av samarbete och vänskap. För oss, som kristna, ber vi till Gud som allas Fader, och vi behandlar våra medmänniskor som bröder och systrar, för alla är skapade till Guds avbild.”