Långfredagsliturgi i Peterskyrkan "Var hälsad kors, vårt enda hopp”

På långfredagen ledde påven Franciskus både gudstjänsten i Peterskyrkan till åminnelse av Kristi lidande och död, på eftermiddagen klockan 17, och senare på kvällen den traditionella Korsvägsandakten vid Colosseum.

Under långfredagens liturgi slås deltagarna av tomheten och allvaret då de kliver in genom kyrkporten. Kyrkan är avklädd, inga smyckningar, inga ljusstakar, inga blommor. Alla målningar är övertäckta och tabernaklet står tomt med en vidöppen dörr.

I tystnad gick processionen med påven, kardinaler, biskopar, präster i röda skrudar in i Peterskyrkan klockan 17. Gudstjänsten har tre delar, ordets liturgi, vördnaden av korset och kommunionsutdelningen. I den första delen följer vi Jesus sista timmar från Getsemane trädgård till det att han placeras i graven med evangelisten Johannes passionshistoria.

Det var inte påven Franciskus som predikade utan Peterskyrkans hovpredikant Fader Cantalamessa, och under en lång predikan talade han om Korset som enda hoppet i världen:

Under kartusian munkarnas vapen står det, ”Stat crux dum volvitur orbis” - ”Korset står fast medan värden snurrar””, sa pater Cantalamessa och frågade vad det innebär att korset är en fast punkt.

”Det är Guds definitiva och oåterkalleliga ”nej” till våld, orättvisa, hat, till allt som vi kallar ”ont”, och samtidigt är det ett lika oåterkallelig ”ja” till kärleken, sanningen och godheten. ”Nej” till att synda, och ”ja” till syndaren. Det är vad Jesus praktiserade hela sitt liv och som han nu definitivt helgar med sin död.”

Anledningen till denna skillnad är tydlig: syndare är Guds varelser och bevarar sin värdighet, trots alla sina avvikelser; men det är inte fallet med synden; den är en falsk verklighet som tillkommer, som resultatet av passioner och ”djävulens avund” (Vis 2:24). Det är av samma skäl som Ordet blir förkroppsligat, och antar allt mänskligt utom synd. Den goda tjuven som den döende Jesus lovade paradis är levande bevis på allt detta. Ingen ska ge upp hoppet; ingen ska säga, som Kain, ”Min synd är för stor för att bli förlåtna” (se 1 Mos 4:13).

Korset, står inte fast mot världen utan för hela världen: för att ge mening åt allt det lidande som har varit, som är, och det som kommer att komma i mänsklighetens historia. Jesus säger till Nikodemus, ”Gud sände sin Son till världen, inte för att döma världen, utan för att världen skulle räddas genom honom” (Joh 03:17). Korset är den levande förkunnelsen att den slutliga segern inte tillhör den som triumferar över andra, utan den som triumferar över egot; inte den som orsakar lidande, utan segern till den som lider.

Pater Cantalamessa upprepade att ”att döda Gud är den mest fruktansvärda  av självmord”, och det är delvis vad vi ser. Det är inte sant som Sartre sa att ”när Gud föds, dör människan” Det motsatta är sant: där Gud dör, dör människan”, och han sa att om det finns hopp för mänskligheten så är det tack vare Kristi kors, därav orden Ave Crux, spes unica” – ”Var hälsad korset, vårt enda hopp”, som långfredagens liturgi upprepar.

”Korset står inte  orörlig mitt i världens omvälvningar som en påminnelse om en tidigare händelse eller som en symbol; det är en pågående verklighet som lever och verkar.”