Hela påvens katekes - Det kristna hoppet 6. Psalm 115. Falskt hopp till avgudar

Påven Franciskus fortsätter sin trosundervisning om det kristna hoppet under onsdagarnas allmänna audienser. Onsdagen den 11 januari talade påven om det falska hoppet till avgudar. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt.

170111 Det kristna hoppet – 6. Psalm 115. Falskt hopp till avgudar

I december och början av january firade vi först adventstiden och sedan jultiden, en del av kyrkoåret som väcker hoppet hos Guds folk. Att hoppas är ett grundläggande behov hos människan: att hoppas på framtiden, att tro på livet, att ”tänka positivt”.

Men det är viktigt att man sätter detta hopp till något som verkligen hjälper oss att leva och ger en mening åt vår tillvaro. Det är därför som bibeln varnar oss för de falska hopp som världen erbjuder oss. Den avslöjar deras meningslöshet och visar hur oförnuftiga de är. Och det gör den på olika sätt, men framför allt genom att slå fast hur falska de avgudar är till vilka människan ständigt frestas att sätta sitt hopp.

Särskilt profeterna och vishetsböckerna betonar detta och rör där vid en särskilt viktig fråga för den troendes vandring i tron. För att tro är att lita på Gud, men i vissa stunder, när man möter livets svårigheter, känner människan att den liten är bräcklig och känner att hon behöver andra typer av visshet, påtaglig visshet. ”Jag litar på Gud, men det här är en svår situation och jag behöver en litet mer påtaglig visshet.” Där är faran! Och då frestas vi att söka förgänglig tröst, som tycks fylla ensamhetens tomrum och lindra trons möda. Vi tror vi kan finna denna tröst i den säkerhet som pengar kan ge eller kontakter med mäktiga, i världslighet och i falsa ideologier. Ibland söker vi den i en gud som kan anpassa sig efter vad vi begär och som ingriper magiskt för att ändra verkligheten och göra den så som vi vill ha den; en avgud, som just för att den är en avgud inta kan göra något, den är maktlös och lögnaktig. Men vi tycker mycket om avgudar!

En gång i Buenos Aires skulle jag gå från en kyrka till en annan, ungefär en kilometer. Jag gick till fots genom en park där det fanns många små bord där spågymmorna satt. Det var fullt med folk som stod i kö. Man gav dem handen och de började, men det var alltid detsamma: det finns en kvinna i ditt liv, det kommer en skugga, men allt skall gå bra... Och sedan betalade man. Ger det dig säkerhet? Det är säkerheten i en dumhet. Att gå till en spågumma eller till någon som läser i korten är en avgud. Vi är måna om dessa avgudar och köper falska hopp. I stället litar vi inte alltid så mycket på det hopp som Jesus Kristus ger oss när han ger sitt liv för oss.

En psaltarpsalm full av vishet beskriver på ett suggestivt sätt hur falska de avgudar är som världen erbjuder åt vårt hopp, och som människor i alla tider alltid har frestats att anförtro sig åt. Det är psalm 115, som lyder så här:

Deras gudar är silver och guld,

verk av människohänder.

Mun har de men kan inte tala,

ögon men kan inte se.

Öron har de men kan inte höra,

näsa men känner ingen lukt.

De har händer men kan inte gripa

och fötter men kan inte gå.

Ur deras strupe kommer inga ljud.

De som gjort dem skall bli som de,

ja, alla som sätter sin lit till dem (vers 4-8).

Psalmförfattaren beskriver litet ironiskt hur förgängliga dessa avgudar är: Vi måste förstå att det inte bara handlar om bilder av metall eller annat material utan också om sådana som vår tanke skapar när vi litar på något begränsat som vi gör till något absolut, eller när vi reducerar Gud till våra egna planer och tankar om gudomlighet: en gud som liknar oss, en begriplig och förutsägbar gud, precis som de avgudar som psalmen talar om. Människan, som är Guds avbild, skapar sig en egen avbild, och den är dessutom misslyckad: den kan inte höra, den kan ingenting göra, och framför allt kan den inte tala. Ändå föredrar vi att gå till avgudar framför att gå till Herren. Ofta är vi mer nöjda med det förgängliga hopp som denna falska avgud ger, än det stora och säkra hopp som Herren ger.

Hoppet ställt till livets Herre, som med sitt ord har skapat världen och leder vår tillvaro, står i motsättning till förtroendet för stumma avgudabilder. Ideologier som gör anspråk på att vara absoluta, rikedom – det är en stor avgud -, makt och framgång, fåfänga, med deras illusoriska evighet och allmakt, värden som kroppslig skönhet och hälsa kan bli avgudar som man offrar allt för. De förvirrar tanken och hjärtat, och i stället för att främja livet leder de till döden. Det gör ont i själen att höra vad jag fick höra en gång för många år sedan i stiftet Buenos Aires. En duktig kvinna, som var mycket vacker, skröt med sin skönhet och sade, som om det var något naturligt: ”Ja jag var tvungen att göra abort för min silhuett är så viktig”. Detta är avgudar, och de leder dig på fel väg och ger dig ingen lycka.

Psalmens budskap är tydligt. Den som sätter sitt hopp till avgudarna, blir som dem: tomma blder med händer som inte kan gripa, fötter som inte kan gå, munnar som inte kan tala. Man har inte längre något att säga, man förmår inte längre hjälpa, ändra saker och ting, le, ge av sig själv, älska. Också vi kyrkans män löper denna risk när vi blir för världsliga. Man måste vara kvar i världen men försvara sig mot världens illusioner, som är dessa avgudar som jag nämnde.

Psalmen fortsätter med att säga att man måste förlita sig på och hoppas på Herren, och Gud skall då ge sin välsignelse:

«Israel, förlita dig på Herren […]
Arons släkt, förlita dig på Herren […]
Ni gudfruktiga, förlita er på Herren […]
Herren har tänkt på oss och välsignar” (vers 9,10,11,12).

Herren tänker alltid på oss. Också i våra svåra stunder tänker han på oss. Och detta är vårt hopp. Och hoppet sviker aldrig. Avgudarna sviker alltid: de är fantasier, de är inte verkliga.

Detta är hoppets underbara verklighet: genom att förlita sig på Herren blir man som han, hans välsignelse förvandlar oss till hans barn, som delar hans liv. Man kan säga att hoppet på Gud låter oss träda in i hans minne, som välsignar och räddar oss. Och då kan vi brista ut i ett halleluja, lovsång till den levande och sanne Guden, som för oss föddes av Maria, dog på korset och återuppstod i härlighet. Och i denne Gud har vi vårt hopp, och denne Gud – som inte är någon avgud – sviker aldrig.