Påvens 12 riktlinjer till romerska kurian "Oroa er inte över rynkorna, utan fläckarna!"

På torsdagen klockan tio ägde mötet mellan påven och den romerska kurian rum,  ett möte som traditionellt alltid äger rum ett par dagar före jul, under vilket påven i ett jultal gör en överblick över det gångna året och ger riktlinjer inför det kommande.

Påven Franciskus tog emot kardinaler biskopar, nuntier och tjänstemän vid den Heliga Stolen i den Kelmentiska Salen i det Apostoliska palatset. I årets tal fokuserade påven Franciskus på den pågående reformen av den romerska kurian, och han sa att det inte rör sig om en ansiktslyftning utan något mycket mer omfattande. ”Det är inte rynkorna vi måste bli av med, utan fläckar.”

Efter att ha gjort en kort reflektion över julen då Gud föds som ett litet barn, och välter omkull den världsliga logiken och mentaliteten, gick påven direkt in på att göra en översikt över reformen av kurian, och peka ut de vägledande principerna, de åtgärder som vidtagits hittills, och framför allt förklara logiken i det. Påven påpekade att han insåg att det gamla ignatianska ordspråket passade bra på metoden han har i åtanke: reformera den deformerade, konformera den reformerade, konfirmera den konformerade, och transformera den konfirmerade.

”Det råder inget tvivel om att, för kurian, är reformen ett ord som kan förstås på två sätt. Först av allt, handlar det om att göra kurian kon-form  med evangeliet. För det andra kon-form med vår tids tecken, med alla dess mänskliga landvinningar, somtidigt som den är kon-form med sitt syfte, som är att samarbeta med Petri ämbete, och stödja påven i utövandet av hans särskilda, ordinarie fulla, högsta, omedelbara och universella makt.”

Eftersom kurian inte är en orörlig byråkratisk apparat, är reform först och främst ett tecken på liv, på en kyrka som är pilgrim och eftersom kyrkan lever och vandrar är den semper reformanda, alltid i reform. Men reform är inte ett mål i sig själv, utan snarare en tillväxtprocess och framför allt rör det sig om omvändelse.”

”Följaktligen är inte syftet med reformen estetiskt, för att kurian ska bli vackrare, inte heller är reformen en slags ansiktslyftning, för att försköna en åldrande kropp, eller en skönhetsoperation för att ta bort dess rynkor. Nej, kära bröder och systrar, det är inte rynkor vi behöver oroa för i kyrkan, utan fläckar!”

Påven Franciskus fortsatte med att säga att ”för att reformen ska kunna vara effektiv måste den utföras av förnyade män och kvinnor, inte nya. ”Vi kan inte byta ut dess personal, men måste uppmuntra till andlig, mänsklig och professionell förnyelse bland kurians medlemmar. Kontinuerlig formation räcker inte, vad vi behöver är en kontinuerlig omvändelse och renhet.”

Påven sa att det är pga behovet av en attitydförändring som han i sitt första jultal 2014 talade om en serie sjukdomar han såg i kurian, och vidare, året därpå, i sitt jultal 2015 beskrev en serie dygder, som är nödvändiga för kurians tjänstemän.

”Det var nödvändigt att tala om sjukdomen och botmedlet eftersom varje operation, för att vara framgångsrik, måste föregås av en detaljerad diagnos och noggrann analys, och måste åtföljas och följas upp av exakta recept. I denna process är det normalt, och faktiskt friskt, att stöta på svårigheter, som i det här fallet reformen kan presentera, i olika typer av motstånd”, sa påven och sa att motståndet kan vara av olika slag och om det är öppet så är det inte negativt utan uppriktigt i dialog, men om det är ett dolt motstånd, av rädsla eller förhärdade hjärtan, när man säger att man är redo för förändring men ändå vill att allt ska förbli som det var innan, är det värre. Sedan finns det även ett ont motstånd, där djävulen inspirerar till sjuka avsikter, självrättfärdigande och anklagelser.”

Men påven sa att värre än motstånd är frånvaro av reaktion. Lite motstånd är nödvändigt: ”Reformen av kurian är en känslig process som måste ske i trohet till väsentligheter, med konstant urskiljning, evangeliskt mod och kyrklig vishet, noggrant lyssnande, ihärdig handling, positiv tystnad och bestämda beslut. Det kräver mycket bön, djup ödmjukhet, långsynthet, konkreta steg framåt och - vid behov - även steg bakåt, med beslutsamhet, vitalitet, ansvarsfullt utövande av makt, obetingad lydnad, men framför allt överlämnande till den Helige Andes ledning, och tillit till hans stöd.”

Sedan gav påven tolv riktlinjer för reformen: individualitet – dvs individuell omvändelse och påven menar att en sjuk person kan smitta hela gruppen; pastoralvård – att kurian ska präglas av att vara en herde; missionsanda – kurian blir snabbt korrupt om den förlorar sin evangeliserande anda; förnuft – en tydlig rationell organisation och fördelning av kurians uppgifter ; förbättrad funktion – vilket kräver en kontinuerlig översikt över kompetens, roller, kontrakt, ansvar, omflyttningar, uppsägningar; modernisering – förmågan att läsa av tiden behov; nykterhet – förenkling och effektivisering vilket innebär sammanslagning och upphörande av avdelningar i kurian; subsidiaritet – förbättrat samarbete avdelningarna emellan i kurian; synodalitet – regelbundna möten mellan påven och avdelningscheferna i kurian, och möten avdelningarna emellan; katolicitet – anställningar av personal från hela världen, och präster, gudsvigda och ett större antal lekmän, förstärkt roll för kvinnor och deras integration i ledarskap; professionalism – fortbildning för anställda för att inte hamna i hjulspår och rutin; gradvis urskillning – i förhållande till historiska processer, tidens gång och utvecklingsstadier, bedöma, korrigera, experimentera. Beslutsamhet men flexibilitet.

Efter dessa 12 eiktlinjer, nämnde påven de konkreta steg som han tagit sedan han började och han nämnde 11 Motu Proprio, Kardinalsrådet, Kommissionen för värnandet av minderåriga, Ekonomisekretariatet och Kommunikationssekretariatet.  Påven bad slutligen en enkel bön av munken fader Matta el Meskin, Som julgåva till kurians medlemmar gav påven Franciskus dem en nyutgiven kopia av en bok skriven av Jesu Sällskaps tredje general Acquaviva, som handlar om själens sjukdomar. Boken är översatt från latin till italienska av fader Giuliano Raffo.