Påvens predikan om präster i Sankta Marta "Världsliga missnöjda präster en katastrof"

Präster ska förmedla Guds kärlek och inte tänka på sina egna intressen. Om detta talade påven Franciskus vid morgonmässan i Sankta Martas kapell i Vatikanen på fredagen den 9:e december. Påven fokuserade på de frestelser som kan äventyra prästens kallelse och tjänst, och varnade prästerna för att tynga de troende med det som de själva inte vill bära, och att falla för värdsliga frestelser som gör dem ”löjliga”.

De är som barn som får något som de inte tycker om och när man ger dem det motsatta är det inte heller bra. Påven Franciskus utgick från Jesu ord i dagens läsning ur Matteus evangeliet (Matt 11:16–19) om folkets missnöje, de som aldrig är nöjda. ”Även idag finns det missnöjda kristna”, sa påven, ”de som inte kan förstå det som Herren har lärt oss, som inte kan ta kärnan i det evangeliska budskapet till dig. Missnöjda präster gör mycket stor skada. De lever i ständigt missnöje, på jakt efter  nya projekt, för att deras hjärtan är långt från Jesu logik - därför klagar de och är ständigt besvikna.

Jesu logik borde tillfredsställa en präst. Jesus är medlare mellan oss och Gud och präster ska följa den vägen och vara medlare och inte en mellanhand som vill tjäna något för egen räkning. Den medlande prästen ger sitt liv för att föra sin hjord till Jesus. Paulus är tydlig i Filippinerbrevet 2,7: han ”avstod från allt och antog en tjänares gestalt” för att under hela livet förenas med döden på korset. Vilken är då logiken – jo att tömma sig själv, självförnekelse.

En äkta präst medlar dessutom mycket nära sitt folk”, fortsatte påven Franciskus. ”Han låter ingen göra jobbet åt honom. Den som har mellanhänder vet inte vad det betyder att lorta ner sina händer i verkligheten. En präst är inte lycklig när han istället för att vara en medlare använder sig av mellanhänder, och då försöker han känna sig bättre genom att visa upp sig och utöva en viss myndighet.

”Jesus sa att det fanns de som tyckte om att gå på gatorna och visa upp sig och äras”, sa påven. ”Men för att vara viktiga väljer den här typen av präster att vara stela med en klyfta mellan sig själva och de troende – de vet inte vad mänskligt lidande är. De har förlorat det de lärde sig hemma, av sina föräldrar, mor och farföräldrar och syskon. De tyger de troende med saker som de själva inte bär, och piskar Guds folk med vad de får och inte får göra. Många människor som närmar sig jagas bort av denna stelhet.”

Påven varnade för att denna stelhet inte kan hålla ut i längden, för i grunden är den schizoid: medan du är stel på utsidan är insidan en katastrof – stel och världslig, och en världslig stel präst är missnöjd eftersom han tog fel väg":

Påven berättade om en episod som en äldre monsignore från kurian har berättat för honom. Han hade gått för att köpa ett par prästskjortor och i butiken sett en ung man, seminarist eller nybliven präst som provade en prästkappa och en romersk prästhatt och som skruvade sig fåfängt framför spegeln. Monsignoren sa att det gjorde ont att se men kommenterade det hela med humor, och sa: ”och så säger man att kyrkan inte är öppen för kvinnliga präster”. ”När man lever prästkallelsen med fokus på sig själv leder det alltid till att man är en löjlig präst, alltid!”, sa påven.

I sin predikan fortsatte påven Franciskus uppmuntra prästerna till en djup samvetsrannsakan. Vilken typ av präst är jag? Söker jag egen vinning och bekvämlighet? Tänker jag på mig själv eller ägnar jag dagarna i andras tjänst? Påven sa att man kan känna igen en präst på deras förmåga att bemöta barn – om de skrattar och leker med barnen betyder det att de har förmågan att böja sig, att närma sig de minsta. De självgoda prästerna är alltid allvarsamma och missnöjda, de sanna prästerna ler, bemöter och känner medlidande.

Under slutet av sin predikan talade påven om tre ikoner. Den första är kyrkofadern Policarpo som inte kompromissar om sin kallelse och modigt går till bålet - när elden omringar honom känner han och de närvarande troende doften av bröd. Så dör en medlare, som en bit bröd till de troende. Den andra ikonen är helige Frans Xavier som dör ung på stranden i San-cian med blicken riktad mot Kina dit han ville resa, men dit han aldrig nådde fram för Herren tog honom till sig. Den tredje ikonen är den åldrade aposteln Paulus, vid de tre fontänerna. Tidigt på morgonen kom soldaterna och tog honom och han gick med nedböjt huvud. Han visste att någon i den kristna församlingen hade förrått honom, men han hade kämpat mycket i sitt liv och offrat sig åt Herren. Dessa tre ikoner kan hjälpa prästen att besluta sig för på vilket sätt de vill avsluta sitt liv som präst. För sin egen skull eller för korsets?