Hela påvens katekes - 36. Ha tålamod med besvärliga människor

Under det extraordinära jubelåret fokuserar påven Franciskus sin trosundervisning på den gudomliga Barmhärtigheten. Onsdagen den 16:e november uppmnade påven till att ha tålamod med besvärliga människor. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt.

36. Ha tålamod med besvärliga människor

Vi ägnar dagens katekes åt en barmhärtighetsgärning som vi alla känner väl till men som vi kanske inte praktiserar så mycket som vi borde: att ha tålamod med besvärliga människor. Vi är alla duktiga på att identifiera en besvärlig människa. Det händer när vi möter någon på gatan eller när någon ringer... Då tänker vi genast: ”Hur länge skall jag behöva lyssna till den här människans klagomål, småprat, böner om tjänster eller skryt?”. Ibland händer det också att de besvärligaste människorna är våra närmaste. Bland våra släktingar finns det alltid någon. På arbetsplatsen saknas de aldrig. Och vi slipper dem inte ens på fritiden. Vad skall vi göra med besvärliga människor? Men vi är också besvärliga mot andra ibland. Varför har detta räknats till barmhärtighetsgärningarna, att ha tålamod med besvärliga människor?

I bibeln ser vi att Gud själv behöver tålamod för att stå ut med sitt folks klagan. I Andra Mosebok är folket outhärdligt. Först gråter det för att det lever i slaveri i Egypten, och Gud befriar det; sedan klagar det i öknen över att det inte finns något att äta (jfr 16:3), och då sänder Gud vaktar och manna (jfr 16:13-16), men trots detta slutar det inte att klaga. Mose medlade mellan Gud och folket, och ibland var han nog också besvärlig för Herren. Men Gud hade tålamod och visade så Mose och folket också denna viktiga dimension hos tron.

En första fråga dyker upp spontant. Gör vi någonsin en samvetsrannsakan för att se om också vi ibland är besvärliga för andra? Det är lätt att peka finger mot andras brister, men vi måste lära oss att tänka på hur det är att gå i deras skor.

Låt oss först och främst se på Jesus. Han behövde mycket tålamod under de tre åren av offentlig verksamhet! En gång när han vandrade med lärjungarna hejdades han av Jakobs och Johannes moder, som sade: ”Lova mig att mina båda söner får sitta bredvid dig i ditt rike, den ene till höger och den andre till vänster” (Matt 20:21). Mamman utövade lobbyverksamhet för sina barn, men hon var ju deras mamma... Jesus utgick från den situationen för att undervisa om något grundläggande: hans rike handlar inte om makt och ära som rikena på jorden, utan om att tjäna och ge till andra. Jesus lär oss att alltid gå till kärnan och inte vara närsynta för att ta vårt uppdrag med ansvar. Här kan vi också se en anspelning på två andra andliga barmhärtighetsgärningar: att tillrättavisa syndare och att undervisa okunninga. Tänk på vilket stort engagemang man kan lägga i att hjälpa andra växa i tro och liv. Jag tänker till exempel på kateketerna, varav många är mammor eller ordenssystrar, som ägnar sin tid åt att lära barnen trons grunder. Det kan vara jobbigt, särskilt när barnen hellre skulle vilja leka än att lyssna på katekesundervisning!

Det är bra och viktigt att hjälpa andra att söka det grundläggande, för det låter oss dela glädjen i att smaka livets mening. Ofta möter vi människor som inte går längre än ytliga, förgägnliga och banala ting. Ibland är det för att de inte har mött någon som kunde stimulera dem att söka något anat, att uppskatta de verkliga skatterna. Att lära andra att se till det grundläggande är en viktig hjälp, särskilt i vår tid som tycks ha förlorat sin riktning och jagar kortsiktig tillfredsställelse. Att lära andra att upptäcka vad Herren vill av oss och hur vi kan svara på hans förväntningar innebär att sätta andra på rätt väg för att kunna växa i sin kallelse, på vägen till sann glädje. Jesu ord till Jakobs och Johannes moder och sedan till hela gruppen av lärjungar visar vägen för att inte drabbas av avundsjuka, karriärslystnad och inställsamhet, frestelser som alltid hotar också oss krisna. Behovet att ge råd, förmana och undervisa skall inte göra att vi känner oss bättre än andra, utan tvingar oss först och främst att gå in i oss själva och se efter om vi är konsekventa med vad vi begär av andra. Låt oss inte glömma Jesu ord: ”Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?” (Luk 6:41). Må den Heliga Anden hjälpa oss att ha tålamod när det gäller att stå ut med andra och ödmjuka och enkla när det gäller att ge råd.