Barmhärtighetsgärningarna: 8. Trösta den ledsne

I sitt budskap inför Världsungdomsdagen i Krakow bad påven Franciskus oss att varje månad utföra en av de kroppsliga och en av de andliga barmhärtighetsgärningarna för vår nästa. Under Barmhärtighetens Jubelår presenterar Vatikanradion därför en serie där vi går igenom alla barmhärtighetsgärningarna, ser närmare på deras innebörd och presenterar konkreta förslag på hur vi kan följa påven Franciskus uppmaning till Kyrkan.

Det finns många verser i Bibeln som handlar om sorg. Några av dem kommer från Israels tid i exil, då man förtvivlat ropar ut till Herren. Andra är psaltarpsalmer där psalmisten fruktar för sitt liv. Gud är inte blind inför sina barns lidande, ”Jag vet vad de får lida,” (2 Mos 3:7) säger han. Gud vet att vi idag kroppsligt och andligt lider av konsekvenserna av andra människors synder och av det faktum att vi lever i en fallen värld. Men Gud överger oss inte. Genom profeten Jesaja säger han, ”Jag är Herren, din Gud, jag tar dig vid handen och säger till dig: Var inte rädd, jag hjälper dig” (Jes 41:13).

Därför kommer Gud själv för att trösta oss. Jesus kallas till och med för Emmanuel, vilket betyder ”Gud med oss” (Matt 1:23). Symeon, den gamle mannen som det berättas väntar på ”Israels tröst” (Luk 2:25) brister genast ut i lovsång när han får se det lilla barnet. När Jesus har vuxit upp och inleder sin offentliga tjänst så börjar han med att förkunna: ”Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga” (Luk 4:18). När han får se människornas lidanden berättar evangelisaten Matteus att han ”fylldes han av medlidande för dem, för de var illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde” (Matt 9:36). Kristus besöker de ensamma och utsatta, skatteindrivarna och syndarna. Han lyssnar alltid till människornas lidanden och sorger, även när det rör sig om inre ensamhet eller oro som hos den rike unge mannen som frågar honom: ”Herre, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” (Mark 10:17-22)

I sin Bergspredikan så lovar Jesus: ”Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade” (Matt 5:4). Och Jesus tröstar de ledsna genom att själv träda in i deras sorg. ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor, jag skall skänka er vila,” säger han. ”Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt” (Matt 11:28-30). Vi får ge honom våra bördor, och i gengäld tar Kristus på sig all vår sorg och allt vår lidande upp på Korset på Golgata. När soldatens lans genomborrar hans milda och ödmjuka hjärta så strömmar blod och vatten ut ur det, symbolen för Eukaristin och dopet. Kristus lider och dör för oss och på så sätt får vi Kyrkans Sakrament till vår tröst.

Men Gud har en ännu större vision för mänskligheten, en ny himmel och en ny jord. Där ”Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer.” (Upp 21:3-4). Den plats dit vi en dag ska komma.

Eftersom trösten är så central i frälsningshistorien så har det sedan de första kristnas tid varit en viktig uppgift för Kyrkan. ”Trösta, trösta mitt folk, säger er Gud,” (Jes 40:1) och trösten i Kyrkan blir därför ett vittnesbörd om att Gud tröstar de lednsa och de utsatta. En av dem som har förstått hur viktigt detta är, är aposteln Paulus. I sitt andra brev till Korinthierna skriver han: ”Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, barmhärtighetens Fader och all trösts Gud. Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt” (2 Kor 1:3-4).

Denna tröst som vi själva har fått från Gud och ger vidare till andra kan ta sig uttryck på olika sätt, som alla bryter ensamheten och påminner människor om deras värde som Guds barn. Det första som vi kan göra är att besöka eller höra av oss till dem som vi vet har det svårt. Vi kan fråga om det finns något som vi kan hjälpa dem med eller helt enkelt bara lyssna på dem. Vi kan även träna oss i att verkligen vara öppna och välkomnande mot andra människor för att på så sätt vara en person som andra känner att de kan komma till med sina problem. Vi kan vara uppmärksamma på andra människors känslor och vi får inte heller vara rädda för att uppmuntra dem att söka professionell hjälp om vi ser att de behöver det. På alla dessa sätt kan vi få vara med och förverkliga Kyrkans kallelse att trösta Guds barn.