2016-10-20 14:32:00

Hela påvens katekes - 32. Kroppsliga och andliga barmhärtighetsgärningar


Under det extraordinära jubelåret fokuserar påven Franciskus sin trosundervisning på den gudomliga Barmhärtigheten. Onsdagen den 12 oktober talade påven om vilken kulturevolution det skulle vara om alla gjorde en barmhärtighetsgärning om dagen. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt.

32. Kroppsliga och andliga barmhärtighetsgärningar

I tidigare katekeser har vi steg för steg trängt in i Guds barmhärtighets stora mysterium. Vi har mediterat över hur Fadern handlar i det gamla testamentet, och genom evangeliernas berättelser har vi sedan sett att Jesus är den människoblivna barmhärtigheten i sina ord och gärningar. Han sade i sin tur till sina lärjungar: ”Var barmhärtiga så som er fader” (Luk 6:36). Denna uppgift är en utmaning för varje kristens samvete och gärning. Det räcker nämligen inte att få erfara Guds barmhärtighet i ens eget liv. Den som tar emot den måste också bli dess tecken och redskap gentemot andra. Dessutom är barmhärtigheten inte begränsad till särskilda stunder utan omfattar hela vår dagliga tillvaro.

Hur kan vi då bli barmhärtighetens vittnen? Vi skall inte tro att det handlar om stora ansträngningar eller övermänskliga gärningar. Herren pekar ut en mycket enklare väg för oss. Den består av små gester som ändå är dyrbara i hans ögon. Han har rentav sagt att det är på dem vi skall dömas. En av de vackraste styckena i Matteusevangeliet återger vad vi på sätt och vis kan betrakta som ”Jesu testamente”. Evangelisten fick själv erfara barmhärtighetens verkan på sig själv. Jesus säger att varje gång vi ger mat åt hungrande eller att att dricka åt törstande, varje gång vi klär en naken människa eller tar emot en främling, varje gång vi besöker sjuka eller fångna, då gör vi det för honom (jfr Matt 25:31-46). Kyrkan kallar dessa gärningar ”kroppsliga barmhärtighetsgärningar”, för det handlar om att hjälpa människor med deras materiella behov.

Men det finns också sju “andliga barmhärtighetsgärningar” som gäller andra behov, som är lika viktiga, särskilt idag, för de rör människors inre och ofta orsakar de ännu mer lidande. En av dem är att uthärda med tålamod. Och det krävs verkligen tålamod med somliga människor! Det kan verka oviktigt och nästan komiskt men rymmer en känsla av djup nästankärlek. Så är det också med de sex andra barmhärtighetsgärningarna: att ge tvivlande råd, förmana syndare, trösta, förlåta och be Gud för levande och döda. Det handlar om vardagen.

Vi skall ägna kommande katekeser åt dessa gärningar, som kyrkan presenterar som ett konkret sätt att leva barmhärtigheten. Många människor har utfört dem genom århundradena och så gett ett äkta vittnesbörd om tron. Kyrkan är trogen sin Herre och har en särskild förkärlek för de svagaste. Ofta är det de människor som är oss närmast som behöver vår hjälp. Vi behöver inte söka efter stora bragder som vi kan utföra. Det är bättre att börja med de enkla gärningar som Herren pekar ut som mest brådskande. I en värld som tyvärr har drabbats av likgiltighetens virus, är barmhärtighetsgärningarna det bästa motgiftet. De fostrar oss nämligen till att uppmärksamma de mest grundläggande behoven hos ” dessa minsta som är våra bröder” (jfr Matt 25:40), i vilka Jesus är närvarande. Där det finns en behövande, en människa med materiella och andliga behöv, där är Jesus. Att känna igen hans ansikte i den behövandes är en verklig utmaning mot likgiltigheten. Det hjälper oss att alltid vaka så att inte Kristus skall gå förbi oss utan att vi känner igen honom. Det påminner om vad kyrkofadern Augustinus sade: “Timeo Iesum transeuntem” (Serm., 88, 14, 13),  “jag är rädd för att Jesus skall gå förbi” utan att jag känner igen honom, att han går förbi mig i en av dessa små, behövande människor utan att jag märker att det är Jesus. Jag undrade varför Augustinus sade att han var rädd för att Jesus skulle gå förbi. Men svaret ligger tyvärr i vårt beteende. Ofta är vi disträa, likgiltiga, och när Herren går förbi helt nära oss missar vi chansen att få möta honom.

Barmhärtighetsgärningarna låter oss känna att vi måste och att vi kan göra tron levande och verksam genom nästankärlek. Jag är övertygad om att vi genom dessa enkla vardagsgester kan genomföra en verklig kulturrevolution. Det har redan skett i det förflutna. Om var och en av oss gör en av dessa gester varje dag blir det en revoluiton i hela världen! Många helgon blir ihågkomna än idag inte för de stora verk de genomfört utan för sin nästankärlek! Vi kan tänka på Moder Teresa, som nyss har helgonförklarats. Vi minns henne inte för alla de hem hon öppnat i hela världen, utan för att hon böjde sig ned över varje människa som hon fann på gatan för att återge henne hennes värdighet. Hur många övergivna barn har hon inte omfamnat, hur många döende har hon inte ledsagat till evighetens tröskel medan hon höll dem i handen! Dessa barmhärtighetsgärningar är ansiktsdragen hos Jesus Kristus som tar hand om sina minsta syskon för att ge var och en Guds ömhet och närhet. Må den heliga anden hjälpa oss och tända i oss en längtan efter att ha denna livsstil: att göra åtminstone en barmhärtighetsgärning om dagen! Låt oss lära oss de kroppsliga och andliga barmhärtighetsgärningarna utantill, och låt oss be Herren hjälpa oss att utföra dem varje dag och när vi ser Jesus i en behövande människa. 








All the contents on this site are copyrighted ©.