Påven under Marianska jubelåret "Bara de tacksamma upplever sann glädje"

Inför tiotusentals pilgrimer som hade samlats på Petersplatsen för det så kallade Marianska Jubelåret, firade påven Franciskus en högtidlig mässa på söndagen. Under det extraordinära Barmhärtighetens Jubelår, har man vid olika tillfällen fokuserat särskilt på olika aspekter, och under helgen förknippade man jubelåret med oktober som Kyrkan särskilt tillägnar Jungfru Maria, och rosenkransbönen. Påvens predikan denna morgon utgick från de liturgiska läsningarna, som denna söndag uppmanar oss till att vara tacksamma över Guds gåvor.  

Påven utgick från berättelsen om de tio sjuka i spetälska som ber Jesus förbarma sig över dem, och förklarade att efter att ha prövat deras tro, botade Jesus dem, menatt de går sin väg och i sin glädje glömmer de bort Givaren, dvs Fadern som hade helat dem genom sin Son Jesus.

”Alla utom en: en samarit, en utlänning som bor i utkanterna av det utvalda folket, praktiskt taget en hedning! Den här mannen nöjde sig inte med att han helats av sin tro, men han låter helandet nå sin fullkomlighet genom att återvända för att uttrycka sin tacksamhet för gåvan han mottagit.”

Påven påpekade hur viktigt det är att kunna tacka Herren, och prisa honom för vad han har gjort för oss. ”Vi måste fråga oss om vi är förmögna att tacka. Hur ofta tackar vi varandra i vår familj, i vår omgivning och i kyrkan? Hur ofta tackar vi dem som hjälper oss, de som är oss nära, dem som följer oss genom livet? Ofta tar vi allt för givet! Även i förhållande till Gud.”

Det är lätt att närma sig Herren för att be om något, men sen återvänder vi inte för att tacka… Det är därför Jesus betonar de nio otacksamma spetälskesjukas misslyckande: "”Blev inte alla tio rena? Var är de nio andra? Är det bara den här främlingen som har vänt tillbaka för att ge Gud ära?” (Luk 17: 17-18).

Påven sa att vi har en modell, en verklig modell i tacksamhet, som vi kan se till: Maria, vår Moder. Efter att ha hört ängelns budskap lyfte hon upp sitt hjärta i en lovsång och tacksägelse till Gud: "Min själ prisar Herren ..." Låt oss be vår Fru  hjälpa oss inse att allt är Guds gåva, och lära oss att kunna säga "Tack". Då kommer vår glädje att vara fullkomlig, det försäkrar jag er om. Bara de tacksamma, de som säger tack, kan uppleva fullständig glädje.

Man måste vara ödmjuk för att kunna tacka” fortsatte påven och reflekterade över den första läsningen, i vilken vi hörde berättelsen om Naaman, befälhavare för kung Arams armé(jfr 2 kg 5: 14-17), ”som, för att botas mot spetälska, accepterade en fattig slavs råd och anförtrodde sig till profeten Eliseo, som han ansåg ett fiende. Naaman var redo att ödmjuka sig. Han gör som Eliseo säger botas omedelbart.”

Jungfru Marias hjärta är ett ödmjukt hjärta, förmöget att acceptera Guds gåvor. För att bli människa, valde Gud just henne, en enkel ung kvinna från Nasaret, som inte bodde i palatsen med makt och rikedom, som inte gjorde fantastiska saker. Låt oss fråga oss själva - det kommer att göra oss gott  - om vi är beredda att acceptera Guds gåvor, eller föredrar vi istället att stänga in oss i våra former av materiell trygghet, intellektuell övertygelse eller våra planers säkerhet.

Det är värt att notera att Naaman och samariten var två utlänningar. Hur många utlänningar, inklusive personer med andra religioner, ger oss inte ett exempel på värden som vi ibland har glömt bort eller försummat, konstaterade påven. 

De som bor bredvid oss, som ibland hånas och ignoreras för att de är utlänningar, kan i stället lära oss hur man går på den väg som Herren vill. Guds Moder, tillsammans med den helige Josef hennes make, visste vad det var att vara långt hemifrån, långt från släktingar och vänner. Men hennes tro kunde övervinna svårigheterna. Låt oss hålla fast vid Jungfru Marias denna enkla tro. Låt oss be henne att vi alltid ska återvända till Jesus och uttrycka vår tacksamhet för de gåvor han har skänkt oss i sin stora barmhärtighet.