Påven till ortodoxa "Må Gud höja oss över de förutfattade meningarnas bojor"

Påven Franciskus andra etapp under resan var ett möte med Georgiens ortodoxa kyrka, och dess överhuvud patriarken Elia II. Mötet ägde rum i patriarkatets säte.

De flesta georgier tillhör den georgiska autokefala ortodoxa kyrkan, som har sina rötter i den helige Andreas förkunnelse det första århundradet. Patriarken bär titeln Catholicos över hela Georgien och sedan 1977 är kyrkan under partriarken Elias II:s ledning. 1811 upphävde Ryssland patriarkatet av Tbilisi, och kyrkan administrerades av det rysk –ortodoxa patriarkatet i Sankt Petersburg, och endast 1943 återfick de sin autokefala status. Under Sovjettiden blev den georgiska ortodoxa kyrkan lidande; utav de 2455 kyrkorna som var verksamma 1917 fanns det bara 80 i funktion på 1980-talet, och endast 4-5 kloster och seminarier. Relationerna mellan den katolska kyrkan och den ortodoxa kyrkan i Georgien föbättrades i och med att de sistnämna deltog som observatörer vid det Andra Vatikankonciliet.

Det var först i och med Gorbatjovs perestrojka, 1988 som många kyrkor öppnades på nytt, och den teologiska fakulteten öppnade. 1990 erkände även det ortodoxa patriarkatet i Konstantinopel Georgiska kyrkans autokefali, och förnyelseprocessen förstärktes ytterligare av Georgiens självständighet år 1991.

Från och med 1997 vann en kompromisslös ortodox rörelse mark i Georgien som motarbetade patriarkatets deltagande i den ekumeniska dialogen, och skapade splittringar genom att hota att bryta kommunionen med patriarken Elia som hade varit Kyrkornas Världsråds ledare mellan 1979 och 1983. För att undvika en schism lämnade den georgiska kyrkan både Kyrkornas Världsråd och de Europeiska Kyrkornas Konferens 1997.

Detta avståndstagande var kärnan i påven Franciskus tal till patriarken, när han började med att tacka honom för hans historiska  besök i Vatikanen och beskrev det som en milsten, liksom Johannes Paulus II:s besök i Georgien i november 1999, ”för att stärka de djupa och starka banden med Sätet i Rom”, som den gamle påven sa i sitt första tal.

”Nu låter Guds Försyn oss träffas igen inför en värld som törstar efter barmhärtighet, enhet och fred, och ber oss att banden oss emellan få nya impulser, en förnyad iver, som vår broderliga omfamning redan är ett tecken på.” Påven talade om hur Gud som är kärlek lyfter oss. ”Han tillåter oss att höja oss över missförstånden i det förflutna, över nutidens beräkningar och över farhågorna inför framtiden.”

Påven nämnde den ortodoxa kyrkan i Georgiens styrka att resa sig igen efter många prövningar, och nämnde den heliga Nino, en helig kvinna som förkunnade evangeliet i Georgien och som sedan jämförs med apostlarna: hon spred tron ​​genom det särskilda korset gjort av vinstockar, som symbol för Kristus. ”För att evangeliet ska bära frukt även idag måste vi förbli fasta i vår trohet till Herren och förenade sinsemellan, fria från de förutfattade meningarnas bojor och öppna för det ständigt nya i Gud.”

”Må svårigheterna som finns inte vara till  hinder, utan till stimulans för att lära känna varandra bättre, att intensifiera vår bön för varandra och samarbeta genom apostolisk välgörenhet när vi gemensamt vittnar, ärar Gud i höjden och tjänar freden på jorden.”

Påven citerade den georgiske poeten, Rustaveli, som säger ”Den som inte söker en vän är fiende till sig själv”, och han sa att han vill vara en vän till Georgien och dess kära befolkning.

”Med fred och förlåtelse är vi kallade att övervinna våra verkliga fiender, som inte är av kött och blod, men de onda andarna utanför och inom oss (jfr Ef 6:12), sa påven och uppmanade till att ha de Georgiska helgonen och martyrerna som förebild som har segrat "med tro och tålamod" – ”Må deras förbön hjälpa de många kristna som över hela världen lider förföljelse och övergrepp, och förstärka i oss en önskan om att vara broderligt förenade för att förkunna fredens evangelium.”