Påven på fredsmöte i Assisi "Världen törstar efter fred och kärlek"

Påven Franciskus reste på tisdagen över dagen till Assisi för att delta vid det pågående fredsmötet, ett interreligiöst möte som samlar representanter från alla de stora religionerna i världen, för att tillsammans tala om och särskilt be för freden. I år är det 30 år sedan det första fredsmötet i Assisi ägde rum, som påven Johannes Paulus II kallade till.

Påven anlände vid 11-tiden med helikopter från Vatikanen och begav sig efter en kort välkomstceremoni till Franciskanernas konvent, Sacro Convento,  dit representanterna för andra religioner redan hade anlänt på måndagen: den grekisk ortodoxa patriarken av Konstantinopel, Bartolomeus I, Canterburys ärkebiskop Justin Welby, den Syrisk ortodoxa patriarken av Antiokia Efrem II, den högsta ledaren i Japan för buddistiska Tendai-rörelsen, liksom representanter för den judiska och muslimska världen.

Men det var inte bara representanter för religioner utan även representanter för krigets offer som tog emot påven i klostergården. Personer från Mellanöstern, och andra delar av världen, som flytt kriget och som vittnade om de krigshärjade folkens drama. ”Du är vårt hopp Helige Fader”, hörde man dem viska.

Fredsmötet i Assisi började med en lunch där även flyktingarna deltog, samt medlemmar i den italienska fredsrörelsen Sant’Egidio som alltid har haft en stor roll i dessa fredmöten, liksom i det italienska flyktingmottagandet.

Efter lunch hade påven enskilda möten med flera av representanterna, och först klockan 16 på eftermiddagen var det dags för en ekumenisk gudstjänst i den Nedre Basilikan i Assisi. Där höll påven en reflektion under vilken han fördjupade sina tankar kring en värld som törstar efter kärlek. Påven sa:

”Samlade inför den korsfäste Kristus, hör vi hans ord ringa ut för oss: "Jag törstar" (Joh 19:28). Törst, mer än hunger, är mänsklighetens största behov, och även dess största lidande. Låt oss begrunda den Allsmäktige Gudens mysterium, som i sin barmhärtighet led bland människorna.

Vad är det Herren törstar efter? Säkert efter vatten, det är ett livsnödvändigt element. Men framför allt efter kärlek, det elementet är inte mindre viktigt för att leva. Han törstar efter att ge oss sin kärleks levande vatten, men även efter vår kärlek. Profeten Jeremia uttryckte Guds uppskattning av vår kärlek: " Jag minns hur hängiven du var som ung, hur du älskade mig som brud" (Jer 2: 2). Men han gav likaså röst åt det gudomliga lidandet, när den otacksamma människan övergav kärleken - det verkar som om Herren talar med dessa ord även idag - " mitt folk har begått en dubbel synd: de har övergett mig, källan med det friska vattnet, och huggit ut cisterner, cisterner som spricker och inte håller vatten" (v. 13). Det är tragedin med de "förhårdnade hjärtana", med den obesvarade kärleken, en tragedi som åter utspelar sig i evangeliet, när man erbjuder Jesus vinäger som svar på hans törst, surt vin. Vilket psaltarpsalmisten profetiskt klagade över: " i min törst fick jag ättika att dricka." (Ps 69:21).

"Kärleken är inte älskad": det berättas att denna verklighet upprörde den helige Franciskus av Assisi. Av kärlek till den lidande Herren, skämdes han inte för att gråta ut och sörja högt (jfr Fonti Francescane, nr. 1413). Samma verklighet måste finnas i våra hjärtan när vi betraktar den korsfäste Kristus, som törstar efter kärlek. Moder Teresa av Calcutta ville att Jesu ord ”Jag törstar” skulle finnas skrivna  i varje kapell bredvid krucifixet i hennes ordenssystrars hus.

Hennes svar på att släcka Jesu törst efter kärlek på korset, var att tjäna de fattigaste av de fattiga. Herrens törst kan verkligen släckas genom vår medlidande kärlek; han tröstas när vi i hans namn, böjer oss ner och hjälper en annan lidande. På domens dag kommer de att kallas "saliga" som gav att dricka till de törstiga, som gjorde verkliga kärleksgester mot dem behövande: "Vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig."(Matt 25:40).

Jesu ord utmanar oss, de söker en plats i vårt hjärta och ett svar som omfattar hela vårt liv. I hans "Jag törstar" kan vi höra de lidandes röster, det dolda ropet från de små oskyldiga som förnekas att se världen ljus, vädjan från de fattiga och de som mest är i behov av fred. Krigets offer, kriget som fyller personerna med hat och jorden med vapen; våra bröder och systrar som lever under bombhot och tvingas lämna sina hem för det okända, fråntagna allt, vädjar om fred. De är alla den kostfästes bröder och systrar, de små i hans rike, de sårade och törstande medlemmarna av hans kropp. De törstar. Men de får, liksom Jesus oftast ta emot bortstötandets bittra vinäger. Vem lyssnar på dem? Vem tar sig tid att svara dem? Alltför ofta möter de likgiltighetens öronbedövande tystnad, de möter själviskheten som irriteras av de utsatta, kylan från dem som försöker tysta deras rop på hjälp, med samma lätthet som när man byter tv-kanal.

Inför den korsfäste Kristus, "Guds kraft och vishet" (1 Kor 1:24), är vi kristna kallade att begrunda kärlekens mysterium, den obesvarade Kärleken, och att sprida barmhärtighet i världen. På korset, som är livets träd, omvandlas det onda till gott; vi är, som den korsfästes lärjungar, kallade att vara "livets träd" som absorberar likgiltighetens förorening och återställer kärlekens rena luft till världen. Från den korsfäste Kristi sida flödar vattnet  som en symbol för Anden som ger liv (jfr Joh 19:34); må medlidandet strömma från oss, hans trogna, ut till alla som törstar idag.

Må Herren låta oss, liksom Maria vid korsets fot, förenas med honom och vara nära dem som lider. Låt oss närma oss dem som lever som korsfästa, och lära oss att älska av den korsfäste och uppståndne Jesus, så att harmonin och gemenskapen oss emellan fördjupas ännu mer. "Ty han är vår fred" (Ef 2:14), han har kommit med budskap om fred för dem som är nära och de som är fjärran (jfr v. 17). Må han bevara oss i sin kärlek, och förena oss, så att vi kan vara "ett" (Joh 17:21) som han önskar.