Moder Teresa av Calcutta helgonförklarades på Petersplatsen

På söndagen helgonförklarade påven Franciskus Moder Teresa under en högtidlig mässa på Petersplatsen inför ett hav av troende pilgrimer som nått Rom från hela världen. Helgonförklaringen bekräftar det som världen har varit övertygad om redan innan Moder Teresa lämnade jordelivet 1997, 87 år gammal, att hon är helig. Nu skrivs hon in i de heligas skara i kyrkan och hennes liturgiska festdag är den 5 september, dagen vi firar hennes himmelska födelsedag.

100 000 biljetter har delats ut inför helgonförklaringen, och 120 tvkanaler direktsände ceremonin runt om i världen, bland annat Svt. År 2003 saligförklarades hon av sin vän, den heliga påven Johannes Paulus II, och idag endast 20 år efter sin död helgonförklaras Moder Teresa av Calcutta, född i Albanien 1910, i Skopje, som idag ligger i Makedonien. Men det är i Indien hon fick sin särskilda kallelse att vara Herrens ljus för de allra minsta, fattigaste, mest övergina och värdelösa i världen, och det var därifrån hon byggde upp sin verksamhet en orden Missionaries of Charity som idag räknar omkring 4000 systrar och 400 präster, men även flera tusen sjuka och lidande medarbetare, personer som från sjukbädden med sin bön stödjer systrarnas och brödernas arbete i världen.

Påven Franciskus predikan beskrev hur vi med Moder Teresas kärlek till Gud som förebild ska sprida den gudomliga barmhärtigheten, till världens geografiska och existentiella periferier.

Hela påvens predikan:

”Vem kan tänka ut vad Herren vill?(Vis 9,13) Denna fråga ur Salomos vishet som vi just har hört i första läsningen presenterar våra liv som ett mysterium, som vi inte har nyckeln till att lösa. Det finns alltid två huvudpersoner i historien: Gud och människan. Vår uppgift är att urskilja Guds kallelse och därefter göra hans vilja. Men för att göra hans vilja, måste vi fråga oss: "Vilken är Guds vilja i mitt liv?"

Vi finner svaret i samma passage av Salomos vishet: ”människorna lärde sig vad som gläder dig" (Vis 9,18). För att förvissa oss om Guds kallelse, måste vi fråga oss själva och förstå vad som behagar Gud. Vid många tillfällen förkunnade profeterna det som var glädjande för Gud. Deras budskap kan underbart sammanfattas i orden "Barmhärtighet vill jag se och inte offer” (Hos 6,6; Matt 9,13). Gud gläds över varje barmhärtig gärning, eftersom vi i den bror eller syster som vi hjälper, ser Guds ansikte som ingen kan se (jfr Joh 1:18). Varje gång vi böjer oss ner till våra bröder och systrars behov, ger vi Jesus något att äta och dricka; vi klär och hjälper honom, vi besöker Guds Son (jfr Matt 25:40).

Därför är vi kallade att omvandla det som vi åberopar i bönen och bekänner i tron, till konkreta handlingar. Det finns inget alternativ till välgörenhet: de som ställer sig till förfogande för andra, även om de inte vet om det, är de som älskar Gud (jfr 1 Joh 3:16-18; Jak 2: 14-18). Det kristna livet är dock inte bara att sträcka ut en hand i tider av nöd. Om det vore så skulle det förvisso vara ett vackert uttryck på mänsklig solidaritet som ger omedelbar lindring, men det är sterilt, eftersom det saknar rötter. Den uppgift som Herren ger oss är däremot en kallelse till kärlek, med vilken var och en av Kristi lärjungar sätter hela sitt liv till förfogande och tjänar, för att var dag växa i kärlek.

Vi hörde i evangeliet, "Stora skaror gick tillsammans med Jesus” (Luk 14:25). Idag ser man denna "stora skara"  i det stora antalet frivilliga volontärer som har kommit hit för Barmhärtighetens Jubelår. Ni är skaran som följer Jesus och som gör hans konkreta kärlek till varje person synlig. Till er upprepar jag aposteln Paulus ord: ”Din kärlek har varit till stor glädje och tröst för mig, eftersom de heliga är vid gott mod tack vare dig, min broder." (Filem 1:7). Hur många hjärtan har inte tröstats av volontärer! De sträcker ut sina händer, de torkar tårar, de häller ut kärlek i det fördold, i ödmjuk och osjälviskt tjänst! Denna lovvärda tjänst ger röst åt tron ​​och uttrycker Faderns barmhärtighet, som är nära de behövande.

Att vara Jesu efterföljare är en allvarlig uppgift, och samtidigt en fylld med glädje. Det krävs radikalitet och mod för att se den gudomliga Herren i de fattigaste av de fattiga och tjäna dem. För att göra detta, förväntar sig volontärerna, som av kärlek till Jesus tjänar de fattiga och behövande, inte något tack eller ersättning; snarare avstår de från allt detta eftersom de har upptäckt den sanna kärleken. Precis som Herren har kommit till mig och böjt sig över mig i nödens stund, så går även jag honom till mötes och böjer mig över dem som har förlorat tron ​​eller som lever som om Gud inte fanns, böjer sig över ungdomar utan värden eller ideal, över familjer i kris, över de sjuka och de fängslade, över flyktingar och invandrare, över de svaga och försvarslösa i kropp och själ, över de övergivna barnen, över de äldre som lämnats ensamma. Överallt där någon sträcker ut sin hand och ber om hjälp för att kunna resa sig, där måste vi vara närvarande liksom kyrkan som upprätthåller och ger hopp.

I alla aspekter av sitt liv spred Moder Teresa generöst den gudomliga barmhärtigheten. Hon var tillgänglig för alla genom sitt sätt att välkomna och försvara det mänskliga livet, de ofödda, de övergivna och bortsorterade. Hon försvarade livet och förkunnade oupphörligt att "det ofödda är de svagaste, de minsta, de mest utsatta". Hon böjde sig ned inför de övergivna, de som lämnats att dö vid sidan av vägen, och erkände deras av Gud givna värdighet; hon gjorde sin röst hörd inför världens ledare, så att de skulle se sin skuld i det brottet fattigdomen de skapat är. För Moder Teresa, var barmhärtigheten "saltet" som gav smak till hennes arbete, den var "ljuset", som lyste i mörkret för alla dem som inte längre hade tårar att gråta med över sin fattigdom och sitt lidande.

Hennes mission till städernas och de existentiella periferierna ser vi idag som ett vältaligt vittnesbörd om Guds närhet till de fattigaste av de fattiga. Idag, jag ger jag denna förebild på kvinna och gudsvigda till hela välgörenhetens värld, må hon vara er modell i helighet! Jag tror att det kommer att vara lite svårt för oss att kalla henne Heliga Teresa, hennes helighet är så nära så ödmjuk och moderlig att vi spontant kommer att fortsätta att kalla henne för 'Moder Teresa'. Må denna outtröttliga barmhärtighetens tjänare idag hjälpa oss på djupet förstå att vårt enda kriterium för arbete är kärlek, fri från varje ideologi och fritt given till alla utan åtskillnad på språk, kultur, ras eller religion. Moder Teresa älskade att säga, "Jag kanske inte talar deras språk, men jag kan le". Låt oss bära hennes leende i våra hjärtan och ge det till dem som vi möter längs vår resa, särskilt till de som lider. På detta sätt kommer vi att öppna upp glädjens och hoppets horisont för alla våra bröder och systrar som har förlorat modet och som står i behov av förståelse och ömhet.