Jungfru Marie himmelsfärd - en älskad högtid i kyrkans historia

Den katolska kyrkan firar idag en av kyrkoårets största och äldsta  Mariahögtider. Jungfru Marie Himmelsfärd, eller Upptagning till himmelen, ”Assumptio Marie”; i den ortodoxa österländska kyrkan kallas högtiden Marie avsomnande ”Mariae dormitio” - många namn på en kär fest, som firar att Maria med kropp och själ blir upptagen till himmelen. Det är en gammal tradition att fira denna händelse, som blev en trossats först 1950. Vi vet att denna Mariafest firades i Konstantinopel 450 e Kr.

Det är med andra ord en mycket gammal kristen övertygelse att Jungfru Maria är den första förlösta människa, den helt och fullt återlösta människan i de Heligas Gemenskap. Gud vill att allting i skapelsen ska bestå, och han visar oss i sin frälsningsplan Maria, Guds Moder, som förebild för att vi med tro, hopp och kärlek ska kunna bestå i livets alla skeden. Maria är urbilden för den återlösta och räddade mänskligheten. Hon är helt och fullt – till kropp och själ – det som vi alla genom Guds nåd kan och ska bli, nämligen gudomliggjorda människor, vilket är målet med det mänskliga livet. Låt oss bli Gud för hans skull, eftersom han blev människa för vår skull”, skrev den Helige Gregorius Nazians.

Den väg som Jungfru Maria har gått kan och bör även vi gå. Uppenbarelseboken ger oss bilden av Jungfru Maria som en ark, förbundsarken. Vi läser: ”Och Guds tempel i himlen öppnades, och förbundsarken blev synlig i hans tempel, och det kom blixtar och dån och åska och jordbävning och väldiga hagel.” (Upp 11,19)

Vad har arken för betydelse? Vad är det som uppenbarar sig? I det Gamla testamentet, är arken en symbol för Guds närvaro bland sitt folk. Men vid det här laget har symbolen fått ge vika för verkligheten. Det Nya Testamentet säger oss att den verkliga förbundsarken är en levande och konkret person, förbundsarken är Jungfru Maria.

Jungfru Maria har tagit den gammaltestamentliga arkens plats. ”I den antika arken förvarades de två stenplattorna med Guds bud, som uttrycker Guds vilja att bevara förbundet med sitt folk, och villkoren för att förbli förbundet troget, och i och med det även oss själva trogna, den djupaste sanningen om oss själva. Maria är förbundsarken, för hon har tagit emot Jesus, hon har tagit emot det levande Ordet, hela Guds vilja, hela Guds sanning, hon har i sig tagit emot det nya och eviga förbundet. Med rätta kallar de troende Maria för ”Förbundsarken” ”Foederis Arca” då de hedrar henne med litaniorna. ”Förbundsarken”, Guds närvaros ark, arken till det kärleksförbund som Gud ville ingå definitivt med hela mänskligheten i Jesus Kristus.

Idag firar kyrkan Guds enorma kärlek till denna hans skapelse: han har valt henne som en sann "förbundsark", som fortsätter att förlösa och skänka Kristus Frälsaren till mänskligheten, och som inbjuder oss att, i vår blygsamhet vara en ark för Guds Ord, som omvandlas och upplivas av hans närvaro, så att människan i mötet med en annan människa upplever Guds närvaro.

I Lukasevangeliet skyndar Jungfru Maria till Sakarias och Elisabets hus för att bistå sin kusin.

”Guds sak förtjänar att man skyndar. De enda sakerna i denna värld som förtjänar att man har bråttom för är Guds sak, dessa är det verkligt angelägna i våra liv. Maria kommer inte till Sakarias och Elisabets hus ensam. Johannes döparen sparkar i Elisabets mage, läser vi. Ordet som evangelisten Lukas använder för att beskriva barnets sparkar är ”skirtan” som betyder att ”skutta”. Samma term finner vi i den antika grekiska översättningen av Gamla testamentet för att beskriva kung Davids dans inför den heliga arken, som äntligen har återvänt till sitt hemland (2 Sam 6:16). Johannes Döparen dansar i livmodern, liksom kung David, inför förbundsarken, inför Maria - den nya förbundsarken, inför vilken hjärtat hoppar av glädje, inför arken i vilken Frälsaren verkligen är närvarande bland oss.

Maria ger oss hopp om en framtid full av glädje och hon lär oss vägen att nå den: att med tro erkänna hennes  Son, att inte förlora vår vänskap med honom, utan att låt oss vägledas av hans ord, att följa honom varje dag, även i tider då vi känner att vårt kors är tungt. Maria, förbundsarken visar oss tydligt att vi är på väg mot vårt sanna hem, som är gemenskap av glädje och frid med Gud.

I basilikan Santa Maria Maggiore i Rom finns det en forntida mosaik som är inspirerad av en österländsk ikon som skildrar apostlarna som informerade av änglarna om Jesu moders jordiska slut – samlas runt hennes säng. I centrum står Jesus, och bär en liten flicka i sin famn. Det är Maria, som blev ”liten” för riket och bärs till himlen av Herren. .. Maria var den första att ta Guds Son i sin famn, och hon är den första att vara med honom i himlens härlighet. Det vi firar idag är ett stort mysterium. Först och främst hoppets mysterium. Denna högtid talar om vår framtid, den inbjuder oss att vara modiga att tro att Kristi Uppståndelsens kraft kan verka i oss, och föra det godas ljus där ondskans mörker råder i världen.

Den himmelska härligheten behöver ett dogmatiskt förtydligande . Alla vet vi i dag att ordet "himmelen" inte hänvisar till någon plats i universum, till en stjärna eller något sånt: nej. Den hänvisar till något mycket större och svårare att definiera med våra begränsade mänskliga begrepp. Med denna term "himmelen" beskriver vi den eviga plats som Gud har givit oss, Gud som blev oss nära, och aldrig överger oss. I Gud finns det en plats för oss. Vi finns till för att han älskar oss. Vår frid, vårt hopp, vårt lugn bygger på detta: i Gud, i Hans tankar och hans kärlek överlever inte bara en "skugga" av oss själva, men i Guds skapande kärlek, är vi beskyddade och introducerade med hela vårt väsen i evigheten. Hela människan, hela hennes liv tar Gud emot och renar i evigheten.

Men var ägde Marie insomnande in? När Jesus såg sin mor stå under korset och bredvid henne den lärjunge som han älskade, sade han till sin mor: ´Kvinna där är din son.´ Sedan sade han till lärjungen: (Johannes)´Där är din moder.´ Från den stunden hade hon sitt hem hos lärjungen."

Traditionen utgår ifrån att Aposteln Johannes verkligen tog ansvar för Jesu moder Maria, också då han flyttade till Mindre Asien, närmare bestämt till Efesus. Kyrkohistorikern Eusebius på 300-talet sade att Johannes lämnade det "heliga landet" för Asien, och kom att få titeln "Asiens Apostel."

Det finns således all anledning att tro, att Jungfru Maria följde med Aposteln Johannes till Mindre Asien och till Efesus. Ett starkt stöd för att Aposteln Johannes verkligen levde i Efesus kommer från Irenaeus av Lyon, som varit lärjunge till Polycarpus som i sin tur varit lärjunge till Johannes. Polycarpus, som led martyrdöden år 154 e Kr, säger att Aposteln Johannes dog och begravdes just i Efesus.

I det gamla Efesus kan man i dag finna utgrävningarna efter den stora Johannes Teologens kyrka, vilket är ett bevis för att Aposteln Johannes verkligen har levt och dött i Efesus. Men än mer, där finns också i Efesus en kyrka tillägnad Maria, och denna kyrka är också ett bevis för att Jungfru Maria verkligen har levt i Efesus. Under de fem första kristna århundradena gav man aldrig ett helgonnamn på en kyrka om inte helgonet hade levt på platsen, eller i dess omnejd.

Oavsett platsen är budskapet detsamma; Jesus tog kroppsligen hem sin Moder till sitt himmelska rike efter hennes insomnande från denna värld. Den vanligaste bilden på denna händelse är Maria bland molnen i sin blå mantel och uppsträckta händer. På de österlänska ikonerna ser man Maria liggandes på en bädd i insomnandets stund. En mycket vacker men ovanlig bild på Marias Upptagning till himlen är när man ser henne sitta i Jesu knä - på vissa bilder tom som ett barn i lindor. Vi är ju mer vana vid att se henne som Guds Moder med Jesusbarnet i knät.