Moder Hesselblad och den kristna enheten

Moder Hesselblad och den kristna enheten - Av Yvonne Maria Werner

Maria Elisabeth Hesselblad (1870-1957), grundarinnan av den romerska grenen av birgittinorden, blir det andra kanoniserade svenska katolska helgonet efter heliga Birgitta. Att Birgittas helgonförklaring var en i högsta grad politisk angelägenhet och att kyrkopolitiska överväganden spelade en viktig roll är väl känt. I det material som sammanställdes för att ligga till grund för helgonförklaringen 1391 har hennes politiska engagemang tonats ner till förmån för religiösa dygder som fromhet, ödmjukhet och asketism. Också i den Positio super vita, virtutibus et fama sanctitatis som sammanställts för att ligga till grund för prövningen av Elisabeth Hesselblads helighet kan man märka en tydlig tendens i den kommenterande texten. Här handlar det dock inte om dygdeideal utan mera direkt om kyrkopolitik.

Moder Elisabeth framställs här som en pionjär för den ekumeniska dialogen, och det är också så hon presenterats i media världen över. Den bilden går på tvärs mot de vittnesbörd som ges i det samtida källmaterialet, vilket till delar återges i italiensk översättning i Positio. Vi möter här en from och mycket energisk kvinna med en tydlig birgittinsk kallelse och med en brinnande iver att omvända sina landsmän till den katolska tron. De ekumeniska visioner som lyfts fram i biografiska skildringar från 1970-talet och framåt lyser däremot med sin frånvaro.

Ekumeniken framstår i dagens katolska kyrka som en självklarhet. Men det var först i samband med andra vatikankonciliets teologiska nyorientering som den ekumeniska dialogen fick denna status. Under moder Elisabeths tid tog katolska kyrkan bestämt avstånd från ekumenisk dialog och betonade sitt anspråk att vara den enda sanna kyrkan. Konversion till den katolska tron framställdes som den enda vägen att uppnå kristen enhet och katolska kyrkan bedrev därför mission även i protestantiska länder som de nordiska. Den av Pius X 1910 approberade böneoktaven för de kristnas enhet var fram till andra vatikankonciliet uteslutande ägnad icke-katolikernas konversion till den katolska tron, och det var strängeligen förbjudet för katoliker att delta i icke-katolska gudstjänster.

Elisabeth Hesselblad var präglad av denna katolska tradition. Det var i USA som hon kom i kontakt med katolicismen, och 1902 upptogs hon i den katolska kyrkan eller, som det uttrycks i hennes på engelska skrivna Memoirs, ”in the One, True Church”.  Då hon 1904 inträtt i karmelitklostret i Birgittahuset i Rom noterar hon att hennes främsta uppgift var ”att be för de nordiska folkens konversion”. Det var med detta uppdrag som hon några år senare fick påvligt tillstånd att upprätta en birgittinsk gemenskap i Birgittahuset och sedermera fick sin nya gren av Birgittinorden godkänd av påven.

Originalbreven i Positio visar att moder Elisabeth  – helt i enlighet med de dåtida påvliga direk­tiven – såg det som sin uppgift att verka för de nordiska protestanternas konversion till den katolska kyrkan. Hon uppmanade sina protestantiska vänner att ”återvända till våra Fäders gamla tro”, och de bönekort som hon lät trycka och sprida innehåller samma tydliga budskap. Att hennes uppfattning skulle ha reviderats med tiden finns det inget som tyder på. Tvärtom. Så sent som 1954, upprepade hon i ett brev till en katolsk organisation att Birgittasystrarnas främsta uppgift var att be och verka för de skandinaviska folkens konversion och återförande till den ”enda sanna hjorden” under ledning av påven i Rom.

Anledningen till att Elisabeth Hesselblad trots detta framställts som en katolsk pionjär för den ekumeniska tanken är att hon presenteras så i en biografi från 1970-talet. Författaren Marguerite Tjäder var en amerikansk amatörhistoriker som stödde Birgittasystrarna. Påverkad av den ekumeniska eufori som rådde efter andra vatikankonciliet ville hon ge en mer tidsenlig bild av moder Elisabeth. I detta syfte tog hon sig friheten att ändra litet här och var i de brev som hon citerar i sin bok.

Tjäder har konsekvent antingen utelämnat eller ändrat de ställen i de citerade breven där det talas om konversion eller om den katolska kyrkan som den enda sanna kyrkan. Då det exempelvis i originalet talas om att verka för de nor­diska folkens omvändelse blir detta i hennes version ett engagemang för de skandinaviska folkens välfärd. Genom ändringar av detta slag har Tjäder lyckats skapa en bild av moder Elisabeth som ekumen i vår tids mening, vilket alltså står i bjärt kontrast till den bild som originaldokumenten förmedlar.

Delar av Tjäders bok finns avtryckt i Positio. Här finner man således vissa brev både i origi­nal och i den tillrättalagda versionen, och författaren till den kommenterande texten har låtit sig inspireras av Tjäders tolkning. Det var också denna tolkning som kom att prägla  den officiella kyrkliga bilden av moder Elisabeth i samband saligförklaringen år 2000. 

Kort efter saligförklaringen gjorde jag ett besök på Helgonförklaringskongregationen för att upplysa om denna förvanskning av fakta. Jag kunde här hänvisa till den forskning om moder Elisabeth som Agneta af Jochnick Östborn gjort inom ramen för det forskningsprojekt om katolska ordenssystrar i Norden som jag då ledde. Detta har gett viss effekt. På den Heliga stolens officiella hemsida framställs moder Elisabeth inte längre som ekumen i vår tids mening.

Moder Elisabeth engagerade sig inte för ekumenisk dialog och kunde heller inte  ha gjort det utan att gå emot då gällande kyrkliga riktlinjer. Hon var en lydig kyrkans dotter, som trots att hon nästan konstant var sjuk med stor målmedvetenhet verkade för det som hon såg som sitt gudomliga uppdrag, nämligen att återupprätta birgittinorden i Rom och i Sverige och att verka för den katolska trons utbredning i Norden. Men genom att vara trogen denna sin kallelse kom hon indirekt att bereda vägen för det ekumeniska närmande som alltsedan andra vatikankonciliet präglat relationerna mellan katolska kyrkans  och de lutherska folkkyrkorna.

Här har den romerska grenen av Birgittinorden spelat en central roll, vilket kom till uttryck i samband med Birgittajubileerna 1991 och runt millennieskiftet 2000, då lutherska biskopar firade vesper med påven. Katolska kommentatorer har tolkat detta som ett indirekt erkännande av det påvliga primatet, åtminstone på ett symboliskt plan. Detta ligger helt klart i linje med moder Elisabeths ”ekumeniska” visioner!