Påven bemöter ordenssystrarnas frågor "Se upp för feminism och klerikalism"

Påven Franciskus ledde på torsdagseftermiddagen en fördjupad diskussion om kvinnornas roll i kyrkan, under vilken han sa att han vill inrätta en kommission för att klargöra om det fanns kvinnliga diakoner i den tidiga kyrkan. Samtalet ägde rum i Paulus VI audienshall, i påvens möte med 900 kvinnliga ordenssuperiorer som ingår i International Union of Superior General, eller IUSG. De har samlats i Rom i dessa dagar för sin generalförsamling, som markerar 50-årsdagen av organisationens grundande.

Samtalet som varade i en och en halv timme, rörde de gudsvigda kvinnornas mission och uppgifter i kyrkan, och påven svarade på flera mer känsliga frågor, bland annat den om kvinnliga diakoner. Han sa att tolkningen av kvinnans roll som diakon i den tidiga kyrkan är oklar och han kom överens om att han skulle be Troskongregationen att se in i saken och inrätta en kommission för att klargöra frågan, ”särskilt vad gäller diakoner i den tidiga kyrkan”.

Efter det Andra Vatikankonciliet öppnade den katolska kyrkan för manliga lekmän att vigas till ständiga diakoner, och i konstitutionen om kyrkan nr 29 beskrivs diakonens uppgift som tjänst i liturgin och i ordets förkunnelse, dvs rätten att predika och att döpa, men inte rätten att fira mässan och ta emot bikt. Nu bad ordensystrarna påven överväga om inte även kvinnor skulle kunna tjäna som diakoner.

Påven Franciskus upprepade att han vill se en ökning av antalet kvinnor på höga positioner i kyrkan, eftersom ordination inte är nödvändig i många fall, och han underströk värdet av kvinnors perspektiv, men sa samtidigt att det är viktigt att se att kvinnornas uppgift går bortom den funktionella rollen och att det därför är det särskilt värdefullt att kvinnornas röster är hörda under utredningsarbetet inför ett beslut. Män och kvinnor är komplementära och som rådgivare behövs båda.

På frågan om möjligheten för kvinnor att predika under mässan, sa påven att det är viktigt att skilja mellan en gudstjänst där kvinnor kan predika och den heliga mässan där kvinnor inte kan predika av dogmatiska liturgiska skäl, knutna till prästämbetet, då prästen agerar "in persona Christi".

Vad gäller kvinnligt ledarskap varnade påven för två frestelser. ”För det första feminism: kvinnornas roll i kyrkan är inte feminism, den är en rättighet! Man bör inte falla för feminismen, eftersom den minskar kvinnornas betydelse. Tidigare såg jag dock detta som en större fara, men nu avtar det.”

”Den andra faran, som är en mycket stark frestelse, och som jag har talat om flera gånger, är klerikalism”, sa påven och beskrev de församlingar där prästen fattar alla beslut utan samråd med den övriga församlingen, ett fenomen särskilt utbrett i Sydamerika. Påven underströk lekmännens roll och sa att bara för att män och kvinnor är aktiva i församlingen måste man inte prompt klerikalisera dem, genom att vilja viga dem till diakoner, utan låta dem förbli lekmän.

Påven underströk även den moderliga aspekten av de gudsvigda kvinnornas kallelse. Man ser denna moderlighet i er omsorg för fattiga, sjuka, äldre, barn funktionshindrade, migranter och döende. Här visar Kyrkan sin moderlighet”, sa påven men påpekade att det även finns många män som utför dessa uppgifter.

Apropå de gudsvigda kvinnornas arbete i kyrkan uppmanade påven dem till att modigt säga nej om kyrkan ber de att enbart agera städerskor, i församlingslivet.

De gudsvigda kvinnorna ser sin modell i Maria. Om de fattas i kyrkan är det som om Maria skulle fattas på Pingstdagen. Det finns ingen Pingst utan Maria, det finns ingen  kyrka utan Maria. Prästerna är ikoner av apostlarna, inte av Maria. De gudsvigda kvinnorna är ikoner av Maria. Kyrkan är kvinna, en kvinna vigt till Kristus, Jesus är hennes brudgum.

Påven höll med om att hierarkin inte ska prata om dem -vilket sker när Kongregationen för det gudsvigda livet inte bjuder in dem till årsmötet - utan med dem, och lovade att framföra det.

Han blev även tillfrågad om utsikterna för ändringar i den kanoniska rätten. Ett av de ungas problem idag är svårigheterna att göra permanenta val och de frågade påven om man inte skulle kunna överväga temporära åtaganden i ordenslivet. Man framförde även att kvinnor som är aktiva i det apostoliska livet ofta döms som människoaktivister av kyrkan.

Vad gäller förändringar sa påven att det inte är omöjligt, förutsatt att de är resultatet av en djup urskiljningsprocess av behöriga myndigheter. Man gör ofta små förändringar i den kanoniska rätten, men han varnade samtidigt för att ändra på saker utan urskiljning, i det personliga livet eller i kommunitetslivet.

Vad gäller temporära tidsbegränsade löften varnade påven för dagens hedonistiska kultur, utan eviga löften och åtaganden. Han sa att det är ett allvarligt problem, och att det därför är viktigt att förbereda de unga väl inför åtaganden. Liksom det är viktigt att inte förhasta sig in i ett äktenskap, sa påven att han inte ser det som ett fel att förlänga perioden innan man avger de eviga löftena till att tjäna Gud i klosterlivet.

Påven varnade även för att ge efter på fattigdomslöftet, för när orden blir för fäst vid pengar och på att tjäna pengar. Han sa att en religiös ordens dekadens föds ur ett uteblivet fattigdomslöfte, när man ger efter för världsliga bekvämligheter. Pengar är aldrig lösningen på andliga problem.

Påven avslutade med att säga att de inte ska frukta att stämplas som aktivister, att de ska värdera tid för vila i sin tjänst, liksom de äldre medsystrarnas värdefulla minne som är en källa för ordens karisma.