Påvens tacktal för Karlspriset "Europas själ är större än dess gränser."

I fredags tog påven Franciskus emot Karlspriset. Vanligtvis delas detta årliga pris ut i Aachen i Tyskland, men i detta fall infann sig Tysklands förbundskansler Angela Merkel, Europaparlamentets talman Martin Schulz, ordförande för Europeiska rådet Donald Tusk och EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker, bland andra i Vatikanen för att ge påven priset  för hans engagemang för att bygga ett fredligt Europa, baserat på gemensamma värderingar, öppenhet och enhet.

I sitt långa tacktal riktade påven sina tankar till Europa, och till de förmågor som tillhör den europeiska själen och som måste återupplivas, förmågan att föra dialog, förmågan att integrera och förmågan att generera liv och värna om människan i alla dess livsskeden.

Påven sa att han hoppas på ”ett nytt och modigt steg framåt för denna älskade kontinent”:

Kreativitet, geni och förmågan till pånyttfödelse och förnyelse är en del av Europas själ. Under det senaste århundradet, vittnade Europa om hur en ny början faktiskt är möjlig. Efter år av tragiska konflikter, som kulminerade i det mest fasansfulla krig någonsin, följde, genom Guds nåd, något helt nytt i mänsklighetens historia.”

Påven beskrev vad som inspirerade grundarna av det europeiska projektet: ”en fredbastion, byggd av stater som inte har förenats av våld utan av ett fritt engagemang för det gemensamma bästa. Det sedan länge splittrade Europa hittade äntligen sitt sanna jag och började bygga sitt hem.”

Men denna brinnande längtan hos en "familj av befolkningar”, en familj som har vuxit och expanderat, ”tycks ha försvagats och bleknat, och förlorat grundarnas ursprungliga insiktsfulla planer. Vi arvingar frestas att ge efter för våra egna själviska intressen och överväger  att sätta upp stängsel här och där.”

Redan i sitt tal vid Europaparlamentet i november 2014 hade påven jämfört dagens Europa, med en åldrande mormor, vilket han då fick kritik för.

Men återigen gav påven denna bild av Europa: ”det finns en växande känsla av att Europa är trött, åldrande, inte längre fertil och vital, att de stora idealen som inspirerade Europa verkar ha förlorat sin attraktionskraft, att Europa har förlorat sin förmåga att vara innovativ och kreativ. Att Europa är mer intresserad av att bevara och dominerar än att integrera och förändra i sökandet efter nya och produktiva lösningar på aktuella problem. Ett sökande utan ängslan men med moderlig uthållighet och övertygelse. (jfr apostoliska förmaning Evangelii Gaudium, 223).

”Vad har hänt med dig, humanismens Europa?”, frågade påven ”En förkämpe för mänskliga rättigheter, demokrati och frihet? Vad har hänt med dig, Europa, de bildade männen och kvinnornas hem, poeternas, filosofernas, konstnärernas, musikernas hem? Vad har hänt med dig, Europa, moder till folk och nationer, till stora män och kvinnor som har försvarat och offrat sina liv för sina bröders och systrars värdighet?

Påven citerade författaren Elie Wiesel, som överlevde förintelsen, när han sa att det idag behövs ”en minnestransfusion, att minns, att ta ett steg tillbaka för att lyssna till våra förfäders röster. Att minnas kommer att hjälpa oss att inte bara undvika att upprepa våra tidigare misstag, utan också minnas de erfarenheter som möjliggjorde för våra folk att övervinna kriser i det förflutna. En minnestransfusion kan befria oss från dagens frestelsen att hastigt bygga på lös sand för omedelbara resultat, med "snabba och enkla kortsiktiga politiska vinster, men som inte reflekterar den mänskliga storheten".

Påven beskrev sedan Europas grundare, Robert Schulman, Alcide de Gasperi och Konrad Adenauer, ” fredens härolder och framtidens profeter som inte bara var djärva nog att tänka tanken Europa, men som även radikalt vågade ändra på de modeller som hade lett till våld och förstörelse”. 1950 talade Schuman om en konkret solidaritet och generositet, och påven underströk behovet av att återvända till samma konkreta solidaritet i vår värld präglad av konflikter och lidande. ”Idag mer än någonsin, inspirerar de oss att bygga broar och riva murar.”

”De uppmanar oss att inte nöja oss med kosmetiska retuscher eller invecklade kompromisser, utan att modigt lägga en solid och djupt rotad grund. De Gasperi sa att alla måste vara lika oroliga för Europas gemensamma bästa, som kräver vårt fulla tålamod och samarbete".

En sådan "minnes transfusion" kan ge inspiration till att "uppdatera" Europatanken och ge upphov till en ny humanism som bygger på tre kapaciteter: förmågan att integrera, förmågan att föra dialog och förmågan att generera liv.

Förmågan att integrera

Påven utgick från beskrivningen av Europas gamla städer, som är så oerhört vackra just därför att de under tidens gång har lyckats bevara spår av olika epoker, civilisationer, stilar och visioner, för att förklara att Europas ovärderliga kulturarv bygger på samexistens snarare än likformighet. Europas rötter konsoliderades genom århundradena av det ständiga behovet av att integrera de mest skiftande kulturer utan band sinsemellan. Europas identitet är och har alltid varit, en dynamisk och mångkulturell identitet.

”Helheten är större än delarna, men helheten är även viktigare än summan av delarna", sa påven och uppmanade till ett perspektiv där det goda gynnar  oss alla (Evangelii Gaudium , 235). Han uppmanade till en integration som i solidaritet finner sin handlingsform, men varnade för att förväxla solidaritet med välgörenhet, då solidaritet är att skapa möjligheter för människor att leva med värdighet. Utmaningen är en djup kulturell integration.

Påven citerade Adenauer som sa att ”Europas framtid är inte främst hotad av politiska spänningar utan av risken för konformism och likformighet i tankar och känslor: i kort sagt, av flykten från ansvar driven av egoistisk självupptagen oro”, och han varnade för ”ensidiga synsätt” och "ideologisk kolonisering". ”Europas själ är i själva verket större än de nuvarande EU gränserna, Europas sanna ansikte är inte konfrontation, utan den kulturella rikedomen och den vackra öppenheten.”

Förmågan att föra dialog

”Om det finns ett ord som vi aldrig borde tröttna på att upprepa, så är det dialog. Vi är kallade att främja dialog och med alla medel möjliggöra den. Detta är något som man måste skolas i, en undervisningsdisciplin som formar oss till att vara förmögna att föra dialog, att vara lyhörda, mötas och lyssna. Freden är varaktigt i den mån vi beväpnar våra barn med dialogens vapen, att vi lär dem att kämpa den goda kampen, som främjar mötet och förhandling.  På detta sätt lämnar vi dem en  kultur där man formar strategier för livet och inte för döden, för integration och inte för uteslutande.”

Påven sa att dialogens kultur bör vara  en integrerad del av skolornas undervisning, och han manade till ”andra typer av koalitioner än militära och ekonomiska: till kulturella filosofiska och andliga koalitioner. Koalitioner som belyser att det ofta rör sig om ekonomiska krafter i spel bakom konflikter. Koalitioner som kan försvara människor från att utnyttjas.”

Förmågan att generera

”Dialog, med allt vad det innebär, påminner oss om att ingen kan förbli en enkel observatör eller åskådare. Alla har en aktiv roll att spela i skapandet av ett integrerat och försonat samhälle. Den nuvarande situationen tillåter inte någon att stå och titta på. Tvärtom - det är en stark kallelse till personligt och socialt ansvar”, sa påven vidare och talade om ungdomarnas avgörande roll. ”Vi kan inte föreställa Europa utan att låta ungdomarna vara deltagare och huvudpersoner i denna dröm.

Påven sa att han på sistone hade tänkt mycket på detta, på hur man engagerar ungdomar, om man samtidigt misslyckas med att ge dem ett värdigt arbete, med vilket de kan utveckla sin intelligens och sin förmåga.

Hur kan vi säga till de att de är huvudpersoner när samtidigt miljoner unga européer lider brist på sysselsättning, och arbetslösheten ständigt stiger? Påven sa att en rättvis fördelning av jordens frukter och mänskligt arbete inte bara är filantropi. Det är en moralisk skyldighet. Om vi vill att våra samhällen ska förändras måste vi fokusera på att skapa värdiga avlönade arbeten till våra ungdomar.

Påven sa att för detta krävs det nya, mer inkluderande och jämlika ekonomiska modeller, som inte syftar inte till att få tjänar, utan samhället som helhet, sa påven och nämnde den sociala ekonomi som påven Johannes Paulus II talade om i sitt tal till den tyska ambassadören 1990. Att passera från en ekonomi inriktad på inkomster, vinning, spekulation, korruption, lån och ränta, till en social ekonomi som investerar i personer genom arbete och utbildning. Detta erbjuder nya perspektiv och konkreta möjligheter till integration och delaktighet, och öppnar för den humanistiska förmågan som Europa är vagga och källa för.

Kyrkan kan bidra till trötta Europas pånyttfödelse”, sa påven och tillade att ”Kyrkans uppgift är förenat med hennes uppdrag: att förkunna evangeliet, som idag mer än någonsin kommer till uttryck i att gå den sårade mänskligheten till mötes med Jesu kraftfulla närvaro, hans barmhärtighet som tröstar och uppmuntrar. Gud vill bo mitt ibland oss, men han kan bara göra det genom män och kvinnor som, liksom den här kontinentens stora evangelisatörer, har berörts av honom och lever enbart för evangeliet. Endast en kyrka rik på vittnen kan för tillbaka evangeliets rena vatten till

Europas rötter. De kristnas vandring mot full enhet är ett stort tidens tecken och ett svar på Herrens bön "att de alla må vara ett" (Joh 17:21).

Påven sa att han drömmer om en ny europeisk humanism, med sinne och hjärta, med hopp men utan nostalgi, som en son som i sin moder Europa återfinner sina rötter. Han upprepade att han efterlyser "minne , mod, och en sund och mänsklig utopi ".

”Jag drömmer om ett ungt Europa som fortfarande kan vara moder, som ger liv, eftersom hon respekterar livet och ger hopp om livet. Jag drömmer om ett Europa som bryr sig om barn, som hjälper de fattiga som om de vore bröder, och som accepterar de nyanlända som har förlorat allt och behöver skydd. Jag drömmer om ett Europa som uppmärksammar sjuka och äldre, istället för att döma dem värdelösa bördor att avsätta. Jag drömmer om ett Europa där det inte är ett brott att vara migrant. Jag drömmer om ett Europa där unga människor andas ärlighetens rena luft, där de älskar skönheten i en kultur och ett enkelt liv, som inte smittats av omättliga behov av konsumism, där det inte är ett problem att gifta sig på grund av brist på försörjningsmöjligheter utan att äktenskap och familj värderas med ansvar och glädje. Jag drömmer om ett Europa med familjer, med en effektiv politik som koncentrerar sig på ansikten snarare än på siffror, på födelsetal mer än på konsumtion. Jag drömmer om ett Europa som främjar och skyddar allas rättigheter, utan att försumma sina skyldigheter. Jag drömmer om ett Europa där man inte kan säga att dess engagemang för mänskliga rättigheter var kontinentens sista utopi.”

Så avslutade påven Franciskus sitt tacktal efter att ha tagit emot Karlspriset, ”övertygad om att tröttheten inte tillhör Europas själ, och att utmaningarna kan vara en stark drivkraft till förnyad enhet.”