Hela påvens katekes 14. Barmhärtighet vill jag se och inte offer

Under det extraordinära jubelåret fokuserar påven Franciskus sin trosundervisning på den gudomliga Barmhärtigheten. Onsdagen den 13 april  sa påven att tutan ett ångerfyllt hjärta är varje religiös gärning verkningslös. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt.

Vi har lyssnat till evangeliets berättelse om hur Matteus blev kallad. Matteus var en ”publikan” eller skatteindrivare för det romerska riket, och därför betraktades han som en offentlig syndare. Men Jesus kallar honom att följa honom och att bli hans lärjunge. Matteus accepterar, och bjuder hem honom på middag tillsammans med lärjungarna. Då uppstår en diskussion mellan fariseerna och Jesu lärjungar om att dessa äter tillsammans med publikaner och syndare. ”Du kan inte gå hem till dessa människor!” sade de till honom. För Jesus höll dem inte på avstånd, tvärtom besöker han dem hemma och sitter bredvid dem. Det betyder att också de kan bli hans lärjungar. Och det är också sant att vi inte är syndfria bara för att vi är kristna. Som publikanen Matteus anförtror var och en av oss åt Herrens nåd trots sina synder. Vi är alla syndare, vi har alla syndat. Genom att kalla Matteus visar Jesus syndarna att han inte ser till deras förflutna, deras ställning i samhället eller yttre konventioner, för han öppnar en ny framtid för dem. En gång hörde jag något som var bra sagt: “Det finns inget helgon utan ett förflutet och ingen syndare utan framtid”. Detta är vad Jesus gör. Det räcker att svara på hans inbjudan med ödmjukt och uppriktigt hjärta. Kyrkan är ingen gemenskap av fulländade utan av lärjungar på vandring, som följer Herren för att de erkänner att de är syndare och att de behöver hans förlåtelse. Det kristna livet är därför en skola i ödmjukhet som öppnar oss för nåden.

Ett sådant beteende förstås inte av den som gör anspråk på att känna sig “rättfärdig och som tror sig vara bättre än andra. Högmod gör att man inte förmår erkänna att man behöver frälsning, tvärtom gör den att man inte kan se Guds barmhärtiga anlete eller handla med barmhärtighet. Den är en mur. Högmod är en mur som förhindrar relationen till Gud. Ändå är Jesu uppdrag just detta: att söka upp var och en av oss för att läka våra sår och kalla oss att följa honom med kärlek. Det säger han klart och tydligt: ” Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka” (vers 12).Jesus presenterar sig som en god läkare! Han förkunnar Guds rike, och tecknen på hans ankomst är uppenbara: han botar sjukdomar, befriar från rädsla, från döden och från den onde. Inför Jesus är ingen syndare utesluten, för Guds helande kraft känner ingen sjukdom som inte kan botas. Och detta måste inge oss förtröstan och öppna vårt hjärta för Herren för att han skall komma och hela oss. När han kallar syndare till sitt bord helar han dem och återupprättar i dem den kallelse som de trodde sig ha förlorat och som fariseerna har glömt: att vara inbjudna till Guds festmåltid. Enligt Jesajas profetia: “Herren Sebaot skall på detta berg hålla gästabud för alla folk, ett gästabud med feta rätter och starkt vin, med feta, mustiga rätter och starkt, klarat vin. På detta berg skall han utplåna den slöja som höljer alla folk, det dok som skyler alla folkslag. Han skall utplåna döden för alltid. Herren Gud skall torka tårarna från alla kinder och göra slut på sitt folks förnedring överallt på jorden. Herren har talat. Den dagen skall man säga: Se, detta är vår Gud, den räddare vi hoppades på. låt oss jubla av glädje, han kom till vår räddning” (25:6-9).

Om fariseerna bara ser syndare i de inbjudna och vägrar sätta sig tillsammans med dem, påminner Jesus dem tvärtom att också de är inbjudna hos Gud. Att sitta till bords med Jesus betyder så att förvandlas och räddas av honom. I den kristna gemenskapen har Jesus duakt två bord: ordets och eukaristins dukade bord (jfr Dei Verbum, 21). Dessa är de mediciner med vilka den gudomlige läkaren helar och när oss. Med den första – Ordet – uppenbarar han sig och bjuder in oss till en dialog vänner emellan. Jesus var inte rädd för att föra en dialog med syndare, publikaner eller prostituerade... Nej, han var inte rädd: han älskade alla! Hans Ord tränger in i oss, och som en operationskniv opererar den på djupet för att befria oss från det onda som smygit sig in i vårt liv. Ibland är detta Ord smärtsamt för det skär genom hyckel, avslöjar falska svepskäl, klär av fördolda sanningar; men på samma gång lyser det upp och renar, ger kraft och hopp och ger dyrbar kraft för vår vandring i tron. Eukaristin å sin sida när oss med Jesu eget liv, och som en kraftfull medicin förnyar den på ett mystiskt sätt hela tiden vårt dops nåd. När vi tar emot eukaristin närs vi av Jesu kropp och blod, och på samma gång är det Jesus som förenar oss med sin kropp när han kommer in i oss.

Jesus avslutar dialogen med fariseerna med att påminna om vad profeten Hosea sade (6:6): “Ty jag vill se barmhärtighet, inte slaktoffer, kunskap om Gud hellre än brännoffer” (Matt 9:13). Profeten talar till Israels folk och förebrår det för att dess böner var tomma och inkonsekventa. Trots Guds förbund och barmhärtighet levde folket ofta med en religiositet som bara vara en fasad, utan att leva Herrens bud på djupet. Därför insisterar profeten: “Jag vill se barmhärtighet”, alltså lojaliteten hos ett hjärta som erkänner sina synder, som omvänder sig och på nytt blir troget förbundet med Gud. ”och inte slaktoffer”: utan ett ångerfyllt hjärta är varje religiös gärning verkningslös! Jesus tillämpar profetens ord också på mänskliga relationer: fariseerna var mycket religiösa i det formella, men ville inte dela matbordet med publikaner och syndare. De erkände inte att de kunde ångra sig och därigenom botas. De satte inte barmhärtigheten på första platsen. Fast de var Lagens trogna väktare, visade de att de inte kände Guds hjärta! Det är som om du får ett paket med en present och du bara tittar på presentpappret istället för att se efter vad det är för present: bara den yttre formen och inte nådens kärna, gåvans kärna!

Kära bröder och systrar, vi är alla inbjudna till Herrens dukade bord. Låt oss tacka jag till inbjudan att sitta bredvid honom tillsammans med hans lärjungar. Låt oss lära oss att se med barmhärtighet och att se en bordsgranne i var och en av dem. Vi är alla lärjungar som behöver erfara och leva Jesu tröstande ord. Vi behöver alla få näring av Guds barmhärtighet, för ur denna källa springer vår frälsning fram.