2016-03-20 13:38:00

Påven firar Palmsöndagsmässa "Låt korset vara er skola under Stilla Veckan"


Palmsöndagen kom till Rom med sol och påven Franciskus firade traditionsenligt den högtidliga mässan på Petersplatsen med den inledande processionen med palmkvistar. Han gick själv i processionen efter kardinalerna från obelixen upp till altaret framför Peterskyrkans fasad, för att fira den Stilla Veckans första mässa.

Efter den långa evangelieläsningen som i tre röster återger Jesu lidande och död, återgav påven nästan punkt för punkt den förnedring som Jesus led: ”Det är "förintelsens" mysterium”, sa han, ”som dock börjar med folkmassornas hosiannarop när han red in i Jerusalem på en åsna.”

”Dagens liturgi lär oss att Herren inte har räddat oss genom triumfatoriska intåg eller med hjälp av kraftfulla mirakel”, började påven och påpekade de två verb Paulus använder för att förklara Jesu återlösen: han ”ödmjukade sig” och ”avstod från allt”. (Phil 2: 7-8). ”Dessa två verb visar hur gränslös Guds kärlek till oss är. Han antog en "tjänares gestalt som en av oss".

”Den Stilla veckans liturgi visar förödmjukelsens avgrund, som verkar vara bottenlös.”

”Det första tecknet på Jesu ändlösa kärlek är när han tvättar fötterna på sina lärjungar, han böjer sig till deras fötter och visar så hur vi måste bli nådda av hans kärlek, en kärlek som böjer sig ned till oss. Vi klarar oss inte utan denna kärlek, vi kan inte älska utan att först låta oss älskas av honom, utan att uppleva hans överraskande ömhet och utan att acceptera att sann kärlek är att tjäna.”

”Men att tvätta fötterna är bara början sa påven och fortsatte beskriva hur långt förödmjukelsen når i Jesus lidande och död: Jesus säljs för trettio silvermynt; han blir förrådd av en lärjunges kyss, en lärjunge han kallade sin vän; nästan alla andra flyr och överger honom; Petrus förnekar honom tre gånger; han hånas, blir spottad på, förolämpas, vanäras och hans kropp blir brutalt slagen, piskad, och sargad av en törnekrona.

Religiösa och politiska myndigheter fördömer och förkastar honom om och om igen; varje form av rättvisa förnekas honom. Han får erfara likgiltighet, och anklagelser från de som tidigare hyllade honom. Vid dödens timme på korset, den mest smärtsamma av död, och en förnedring reserverad för förrädare, lider han ensamhet och förtal. På korset upplever han även mysteriet att vara övergiven av Fadern. Han hånas och konfronteras med den sista frestelsen, att kliva ner från korset och vinna över ondskan genom att visa Guds ansikte i oövervinnerlig kraft.

Men han ber och anförtror sig själv: "Fader, i dina händer överlämnar jag min ande" (Luk 23:47). I förintelsens kulmen, avslöjar han Guds sanna ansikte, som är barmhärtighet. Han förlåter dem som korsfäste honom, öppnar paradisets portar för en ångerfull tjuv, och berör en centuriors hjärta.   

Om ondskans mysterium är outgrundligt, då är kärleken som genomlevden en oändlig verklighet. Från graven, till dödsriket tog han all vår smärta på sig för att ge återlösen, för att vinna över mörkret med ljuset, över döden med livet och hatet med kärlek.

Påven avslutade med att påpeka att ”Herrens sätt att tillintetgöra sig själv för vår skull, skiljer sig från människans sätt. Vi är kallade att välja hans väg som präglas av att tjäna, uppoffra sig och att osjälviskt glömma bort sig själv.

Under den här veckan är korset vår skola, låt oss betrakta det, Korset är Guds lärosäte, som berättar om den ödmjuka kärleken som räddar och ger liv, så att vi kan ge upp all själviskhet, och längtan efter makt och berömmelse. Låt oss ödmjuka oss, i Jesu efterföljd. Låt oss vända våra ansikten till honom, och be om nåden att förstå något av mysteriet med hans utplåning för vår skull; och sedan, i tystnad, begrunda detta mysterium under denna vecka. 








All the contents on this site are copyrighted ©.