"Ett gott hjärta är viktigare än ett friskt hjärta" Kardinal Comastris predikan

Den tredje söndagen in fastan firade Peterskyrkans ärkepräst, kardinal Angelo Comastri, mässan som alltid klockan fem på eftermiddagen. I sin predikan utgick han från dagens läsningar när han tog upp människans stora frågor. Varför finns det lidande och smärta i världen? Straffar Gud människan?

Nej, Gud straffar inte människan, sa kardinalen och förklarade att vi måste acceptera att vi är begränsade och inte förstår allt i Guds plan, och vi måste öva oss på att vänta, och på att se saker från Guds perspektiv. Vi kan inte förstå allt och ha klarhet i allt. Saker som kan te sig som bedrövliga idag, kan om några år visa sig ha varit räddningen. Människor som har krossats av världens galenskap, får upprättelse - inte bara i himlen utan även i världen.

Ofta lägger människan ansvaret på Gud för lidandet i världen istället för att se att lidandet beror på människans dåliga val. Den främsta synden är att vi har tagit bort takbjälken, som är Gud, och därav låtit hela huset falla samman. Vi tar inte på allvar den förödande kraft som synden har, både för varje enskild person, liksom för hela gemenskapen. Det är synden som smutsar ner historien, inte Herren.

Synden kommer ur friheten. Utan frihet finns det inget ansvar. Men i och med att människan är fri har hon ett ansvar. Istället för att förstå att vi behöver en takbjälke i vårt hus, försöker vi finna världsliga lösningar när väggarna faller ihop. Världen är mer orolig över att övervinna virus och infektioner snarare än att se att det verkliga problemet är synden.

Det är viktigare att ha ett gott hjärta än ett friskt hjärta, sa kardinal Comastri och berättade om när han för 20 år sedan hade gått igenom en allvarlig hjärtoperation. Han hade berättat om sin oro att inte bli frisk för Moder Teresa som då svarade honom att inte be Herren om ett friskt hjärta. ”Gud är mer orolig över att du ska ha ett gott hjärta än ett friskt hjärta”.

Kardinal Comstri berättade även om en amerikansk psykolog som hade beskrivit hur hon i ett skede hade fått problem med sina tonårssöner. De hade börjat gå helt vilse i livet och hon hade svårt att leda dem rätt igen. Då hade hon fått den briljanta iden att vårda en ensam sjuk person i hemmet, och familjen hade tagit emot en palliativ patient som bara hade en månad kvar att leva. Hon beskriver hur gott det gjorde familjen att ha den lidande personen i hemmet, och hur hennes pojkar hade vuxit i att behöva vårda personen, som sedan levde i två år hemma hos dem, och inte i en månad.

Kardinal Comastri sa att han är övertygad om att om det inte fanns smärta i världen, skulle människorna vara hårdare, och världen grymmare. Smärta och lidande gör människan gott. Hur då?

Smärtan som är resultatet av synden, har blivit den plats på vilken Gud möter människan. Gud som är oändligt god söker efter mötet med människan på de smärtsamma platser som vi har skapat. Kardinal Comastri hänvisade till den första läsningen ur Andra Mosebok när Herren säger till Moses ’Jag är den jag är’. Den hebreiska termen för att vara, Jahve,  måste översättas med ’vara närvarande, stå bredvid’. Det är en term som innefattar en aktiv handling. Herren säger ”Jag är här bredvid dig, jag är här för att rädda dig.”

Smärtan hjälper oss att mogna. Smärtan får oss att gå ner på knä. Erfarenheten av lidandet gör oss medvetna om våra medmänniskor.

Men människan nöjer sig inte med detta svar utan frågar vidare. ”Men varför lider de oskyldiga? Kardinal Comastri sa att ve oss om vi tror att de som lider mer är syndigare än oss. ”Tror ni att de var större syndare än ni eftersom detta kunde hända dem? Nej, säger jag, men om ni inte omvänder er ska ni alla mista livet som de.” (jfr. Luk 13,2)

Smärtan och lidandet bör aldrig ses som ett straff, utan som en uppmaning. Lidandet och döden är som en klocka som ringer och påminner oss om att raska på våra steg, att det är tid för vår omvändelse till Gud, för att nå evigheten med ett gott hjärta. De påminner oss om att vi lever i en provisorisk värld som är kantad av synd, och att det är dags för hjärtats omvändelse.

Målet är inte att befria världen från lidande. Det skulle göra människorna grymma. Målet för människan är att använda sig av lidandet för att få ett gott hjärta, och inte överge andra i deras lidande, utan vara närvarande, som Gud är nära oss. Det är det som är att trösta. Herren tröstar, han tycker inte synd om människorna, han fråntar dem inte deras ansvar, men han överger dem inte heller.