Vårt hjärta är för stort för att tillfredsställas av förgängliga ting

Ur en fastepredikan av Jakob Lorenz Studach.

Vårt hjärta är för stort
för att tillfredsställas av förgängliga ting

Se nu är den behagliga tiden, se nu är salighetens dag. Med dessa apostelns ord tilltalar Kyrkan sina trogna varje år i fastan och förmanar därmed alla de sina att söka saligheten. Om jag nu i Kyrkans namn tilltalar mina åhörare med dessa ord, så hoppas jag att deras hjärtan lyssnar till dem. Ty hur mångfaldiga och olika mina åhörares behov och önskningar än må vara sinsemellan, så är likväl alla ense däri att alla längtar efter fröjd och salighet. Ty jag talar till människor med odödliga själar, som förr eller senare måste vandra härifrån, lämna tillbaka sin lekamen till jorden, för att bege sig till ett främmande obekant land, varifrån ingen mera vänder tillbaka, varifrån ingen underrättelse kommer till dem, till ett land där inte dag och år mer skiftar, där årtusenden inte mäter varken dess tid eller rymd, där salighet eller fördömelse för evigt är deras arvedel.

Omsorgen för vår själs salighet är också det enda som kan ge oss en sann tillfredställelse under detta livet. Vårt hjärta är för stort för att kunna tillfredsställas av förgängliga ting. Förströelser, sinnliga nöjen, tomma tidsfördriv är inte tillräckliga för en odödlig ande. Den känner sig nedslagen, kuvad och förtrampad därigenom. Däremot, när människan, genomträngd av tankar om behovet och nödvändigheten av salighet, överger världsbullret, drar sig undan till en tyst enslighet och där besinnar, samlad inför Gud, sin syndaktighet, sin vanmakt, bönfaller där av sitt innersta hjärta om nåd och förbarmande och då varseblir, känner inom sig, att Gud är nödvändig för henne och styrker henne, när hon då på trons och förtröstans vingar upplyfter sig till de rymder där ingen tår mer fälls, där ingen sorg, ingen synd, ingen död mer finnes, där Guds oändliga kärlek låter sina saliga skåda in i sin härlighet, att de kan se honom, den som han är, när hon nu med upplyftad ande anar den härlighet som hon genom synden här på jorden förlorat, när Guds kärlek och nåd hänrycker henne till hoppet och orubblig förtröstan på det eviga livet - säg mig, bröder, vilken är den jordiska fröjd som kan jämföras med den saliga känslan en sådan själ erfar en sådan stund?

Och detta gäller ej ensamt om bönens timmar, det gäller också om livets mest vardagliga sysslor och företag. Ty när omsorgen för vår salighet livar vår själ, då får allt som åligger och händer oss en allvarlig och hög betydelse. Våra åligganden, vårt arbete, som vi får förrätta efter vår kallelse i livet och som ofta känns tungt, är då ett dagsverke som medför sin stora lön i aftontimmen. De anfäktelser och frestelser, som oftast fordrar en svår strid, visar oss segerns krona, som väntar oss vid slutet. De lidanden, de vedermödor, de försakelser, som ofta djupt trycker ned vår själ, de är då alla utsäde till en skörd av en fröjd som ännu inget öga såg, inget öra hörde, inget hjärta förmådde känna.