Påven möter Barmhärighetsmissionärerna och talar om en god biktfaders sätt

På tisdagseftermiddagen tog påven Franciskus emot Barmhärtighetsmissionärerna som han under askonsdagens mässa i Peterskyrkan symboliskt sänder ut i världen med uppgiften att höra bikt under jubelåret och söka upp de som lever långt bort från Guds nåd.

Audiensen var hjärtlig och upprymd. Redan när prästerna tillsammans gick sjungandes upp mot Vatikanen före mötet upplevde man hur de har tagit på sig uppgiften med tacksamhet och glädje.

Påven beskrev sin tanke med deras mandat och sa att de ”är kallade att uttrycka kyrkans moderskap”. Han beskrev detta moderskap i att kyrkan ger näring till tron; hon ger Guds förlåtelse som återföder till nytt liv, och kyrkan välkomnar som en moder.

Han talade om hur viktigt försoningens sakrament är, i vilket Kristus agerar genom sina ministrar, och genom att beskriva den avgörande bikten i hans liv den 21 september 1953, underströk han att det var snarare prästens bemötande och leende än hans ord som hade lett till att påvens liv hade tagit en radikal vändning.

”En viktig aspekt är förmågan att se det ångerfulla hjärtats vilja att bli förlåten”, sa påven. ”Glöm inte att denna önskan är omvändelsens första steg. Det är då vi anförtror oss till Guds barmhärtighet.” Påven underströk att bemötandet och prästens gester är mycket viktiga.

Men den avgörande punkten i påvens tal var något som han påpekade ”man inte talar så mycket om: skuldkänsla. Skuldkänslan som en person känner inför att bekänna sina synder för en annan människa, även om man vet att de representerar Gud. Man upplever skuld både för det man har gjort och för att behöva bekänna det. Denna känsla måste bemötas med uppmuntran, för redan på bibelns första sidor läser vi att de första reaktionen när man känner skuld är att gömma sig för Gud. (jfr Mos 3,8-10).

Påven uppmanade barmhärtighetsmissionärerna till att i biktstolen inte fokusera på synden utan på den ångerfulla syndaren, en person som längtar efter att någon lyssnar och förlåter. ”Vi är inte kallade att döma, med en känsla av överlägsenhet, som om vi var immuna för synden. Tvärtom är vi kallade att verka som Sem och Jafet, Noas söner, som tog en filt för att täcka över fadern som var blottad i skam. Att vara biktfäder enligt Kristi hjärta är att täcka över den blottade syndaren som skäms, och återge honom glädjen och värdigheten i att var Guds barn.

”Det finns många som inte biktar sig för att de har blivit utskällda i biktstolen, eller för att de har fått för närgående frågor”, sa påven. ”Gör inte så. Så gör inte en god herde, så gör inte en fader. En fader underlättar och förstår utan att pina sina barn.”

Avlutningsvis uppmuntrade påven Franciskus de samlade biktfäderna att vända sig till den gudomliga barmhärtigheten när de ser sina egna begränsningar eller upplever tyngden av synderna som de har förlåtit, och säg som många biktfäder före er: "Herre, jag förlåter, sätt det på min räkning." Och så gå vidare framåt. Må Barmhärtighetens Moder hjälpa er!