"Slösa inte bort fastan - en gynnsam tid för omvändelse" Påvens fastebudskap

Askonsdagen infaller den 10:e februari i år och som alltid har påven skrivit ett budskap inför fastans 40 dagar. I årets budskap kopplar påven Franciskus fasteperioden till jubelåret och beskriver det som en gynnsam tid för omvändelse.

Påvens fastebudskap har titeln "Barmhärtighet vill jag se och inte offer. Barmhärtighetsgärningarna på jubelårets väg”. Påven upprepar återigen vikten av de kroppsliga och de andliga barmhärtighetsgärningarna, och fördömer de som är högmodiga, mäktiga och rika och som vägrar att öppna sina hjärtans portar för Gud och de fattiga.

Nedan följer hela påven Franciskus fastebudskap:

"Barmhärtighet vill jag se och inte offer"(Matt 9:13). Barmhärtighetsgärningarna på jubelårets väg

1.Maria, bilden på kyrkan som evangeliserar eftersom hon är evangeliserad

I bullan med riktlinjer inför det extraordinära Barmhärtighetens jubelår, ber jag om att "fasteperioden ska levas mer intensivt under detta jubelår, som ett privilegierat tillfälle till att lovsjunga och uppleva Guds barmhärtighet" (Misericordiae Vultus, 17). Genom att uppmana till att uppmärksamt lyssna till Guds ord, och uppmuntra initiativ som "24 timmar för Herren", försökte jag betona bönens primat och vikten av att lyhört lyssna till Guds ord, särskilt hans profetiska ord. Guds barmhärtighet är en förkunnelse för hela världen, en förkunnelse som varje kristen först och främst är kallad att erfara. Det är av denna anledning som jag under fastan sänder ut barmhärtighetsmissionärer som ett konkret tecken för alla på Guds närhet och förlåtelse.

Efter att ha fått höra de goda nyheterna av ärkeängeln Gabriel, lovsjunger Maria, i sin Magnificat, profetiskt Guds barmärtighet med vilken han valde henne. Jungfrun av Nasaret, trolovad med Josef, blir därmed den perfekta ikonen för den evangeliserande kyrkan, för hon var, och fortsätter att vara, evangeliserad av den helige Ande, som befruktade hennes jungfruliga sköte. I den profetiska traditionen, är barmhärtigheten strikt knuten - även på etymologisk nivå - till moderns livmoder (rahamim) och även till den generositet, trohet och medlidande godhet (hesed) som visas inom äktenskapet och i föräldraskapet.

2. Guds förbund med mänskligheten: barmhärtighetens historia

Mysteriet med den gudomliga barmhärtigheten avslöjas under historiens gång i  förbundet mellan Gud och hans folk Israel. Gud visar sig alltid rik på barmhärtighet, alltid redo att behandla sitt folk med djup ömhet och medkänsla, särskilt vid de dramatiska ögonblicken då otrohet bryter förbundets band, vilket sedan måste bekräftas djupare i rättvisa och sanning. Det rör sig om en sann kärlekshistoria, där Gud har den svikne faderns och makens roll, medan Israel är de otrogna barnen och bruden. Dessa familjära bilder - som i Hosea (jfr Hos 1-2) - visar i vilken utsträckning Gud vill binda sig till sitt folk.

Denna kärlekshistoria kulminerar i inkarnationen av Guds Son. I Kristus, häller Fadern ut sin gränslösa barmhärtighet så mycket att "barmhärtigheten förkroppsligas" (Misericordiae Vultus, 8). Som man, är Jesus från Nasaret en sann Israels son. Han förkroppsligar även den perfekta lyhördheten som krävs av varje jude av Sema, som än idag är hjärtat av Guds förbund med Israel: ”Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en. Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft."(5 Mos 6:4-5). Som Guds Son, är han brudgummen som gör allt för att vinna sin bruds kärlek, till vilken han är bunden av en villkorslös kärlek som blir synlig i den eviga bröllopsfesten.

Detta är själva hjärtat av den apostoliska kerygma’n, där Guds barmhärtighet har en central och grundläggande plats. Den är "skönheten i Guds frälsande kärlek, uppenbarad i Jesus Kristus som dog och uppstod från de döda" (Evangelii Gaudium, 36), den första förkunnelsen som "vi måste höra om och om igen på olika sätt, och som vi måste förmedla på ett eller annat sätt under hela trosunderviningen, på alla nivåer och ögonblick "(ibid., 164). Barmhärtigheten "uttrycker Guds sätt att nå ut till syndaren, ge honom en ny chans att se på sig själv, omvända sig, och tro" (Misericordiae Vultus, 21), och på så sätt återbygga relationen med honom. I den korsfäste Jesus, visar Gud sin önskan att närma sig syndarna, hur långt borta de än må vara från honom. Han gör det i hoppet om att mjuka upp sin bruds förhårdnade hjärta.

3. Barmhärtighetsgärningarna

Guds barmhärtighet förvandlar människornas hjärtan. Det gör att vi, genom upplevelsen av en trogen kärlek, blir förmögna att vara barmhärtiga i vår tur. Det är ett ständigt mirakel att Guds barmhärtighet kan lysa i våra liv, och inspirera var och en av oss till att älska vår nästa och ägna oss åt vad kyrkans tradition kallar för andliga och kroppsliga barmhärtighetsgärningar. Dessa gärningar påminner oss om att tron ​​kommer till uttryck i konkreta vardagliga handlingar avsedda att hjälpa vår nästa till kropp och själ: genom att ge föda, besöka, trösta och undervisa dem. Vi kommer att dömas enligt dessa gärningar. Av denna anledning, uttryckte jag min förhoppning om att "de kristna ska reflektera över de kroppsliga och de andliga barmhärtighetsgärningarna; detta kommer att bli ett sätt att återuppväcka vårt samvete, som alltför ofta är bedövat inför fattigdomen, och att gå djupare in i evangeliets hjärta där de fattiga har en priviligierad plats för Guds barmhärtighet "(ibid., 15). För i de fattiga, "blir Kristi torterade kropp synlig, hur den krossades, gisslades, var undernärd, och på flykt ... och för att av oss erkännas, beröras och vårdas (ibid.). Det oskyldiga lammets fortsatta lidande i historien, liksom den brinnande busken i självutgivande kärlek, är ett chockerande mysterium utan motstycke. Inför denna kärlek, kan vi bara, liksom Moses, ta av oss våra sandaler (jfr Ex 3: 5), i synnerhet när de fattiga är våra bröder och systrar i Kristus som lider för sin tro.

Mot bakgrund av denna kärlek, som är stark som döden (jfr Song 8: 6), visar det sig att de verkligt fattiga är de som vägrar att se sig själva som sådana. De anser sig rika, men de är faktiskt de fattigaste av de fattiga. Detta beror på att de är slavar under synden, vilket leder dem att inte tjäna Gud och sin nästa med sin rikedom och makt, utan att använda sig av rikedomen och makten för att kväva den djupa insikten i sitt eget hjärta att även de bara är fattiga tiggare.

Ju större deras makt och rikedom är, desto större är denna blindhet som tillåter bedrägeriet att växa. Det kan även nå den punkt att man blir blind för Lazarus som tigger på deras egen tröskel (jfr Luk 16: 20-21). Lazarus, den fattige, är en bild av Kristus, som genom de fattiga vädjar om vår omvändelse. Han representerar den möjlighet till omvändelse som Gud ger oss och som vi mycket väl kan undgå att se. En sådan blindhet åtföljs ofta av högmodiga illusionen om vår egen allmakt, vilket återspeglar den ondes ord "du kommer att vara som Gud" (1 Mos 3: 5), som är roten till all synd. Denna illusion kan också ta sociala och politiska former, vilket framgår av de totalitära systemen under det tjugonde århundradet, och i vår egen tid, av ideologier som monopoliserar tanken och av den tekniska vetenskapen, med målet att göra Gud irrelevant och reducera människan till endast materia som man kan utnyttja. Denna illusion ser man också i de syndiga strukturerna som är kopplade till en falsk utvecklingsmodell baserad på avgudadyrkan av pengar, vilket leder till en brist på oro för de fattigas öde, från de rikare individernas och samhällenas sida, när de stänger sina portar och vägrar att se de fattiga.

För oss alla är fastan en gynnsam tid för att övervinna vårt existentiella främlingskap genom att lyssna till Guds ord och praktisera barmhärtighetsgärningarna. I de kroppsliga barmhärtighetsgärningarna  rör vi vid Kristi kropp i våra bröder och systrar som behöver mat, kläder, beskydd och besök; i de andliga barmhärtighetsgärningarna - råd, undervisning, förlåtelse, förmaning och bön - rör vi mer direkt vid vår egen syndfullhet. Dessa två, de kroppsliga och de andliga barmhärtighetsgärningarna får aldrig skiljas åt. Genom att röra vid den korsfäste Jesu lidande, kan syndare inse att även de är fattiga och behövande. Genom att välja denna väg, kan de "högmodiga", de "mäktiga" och de "rika" som omtalas i Marias lovsång Magnificat också omfamnas och oförtjänt älskas av den korsfäste Herren, som dog och uppstod för dem. Denna kärlek är det enda svaret på den längtan efter oändlig lycka och kärlek som vi tror att vi kan ersätta med avgudar som kunskap, makt och rikedom. Ändå är faran alltid att konstant vägra att öppna hjärtats dörrar för Kristus som knackar på i den fattiga, och så slutar det med att de högmodiga, de rika och de mäktiga fördömer sig själva och kastar sig i ensamhetens eviga avgrund som är helvetet. Abrahams pikande ord gäller för dem och för oss alla: "De har Mose och profeterna; De kan lyssna till dem." (Luk 16:29). Ett sådant aktivt lyssnande förbereder oss bäst för att fira brudgummens slutliga seger över synden och döden, som nu har uppstått och som önskar rena sin brud i väntan på hans ankomst.

Låt oss inte slösa bort den här fastan, en så gynnsam tid för omvändelse! Vi ber om detta genom Jungfru Marias, Guds Moders förbön, som i mötet med storheten i Guds barmhärtighet, fritt skänkt till henne, var den första att erkänna sin ödmjukhet (jfr Luk 1:48) och att kalla sig Herrens ödmjuka tjänarinna (jfr. Luk 01:38).