Påven till blivande präster: Var inte normala, var heliga!

På måndagsmorgonen, då Kyrkan firade aposteln Paulus omvändelse, tog påven Franciskus emot seminarister ifrån Rom.

”Ni förbereder er för att svara på den Helige Andes maning, för att bli ’Kyrkans framtid’ enligt Guds hjärta. Inte genom individuella preferenser eller tillfälliga trender, utan såsom förkunnelsen av Evangeliet kräver,” sa påven Franciskus när han tog emot det Påvliga Lombard Seminariet ifrån Rom. ”Att förbereda sig väl kräver inte bara hårt arbete, utan även en inre omvändelse, att bygga sin dagliga tjänstgöring på Jesu första kallelse och att återuppväcka den genom den personliga relationen med Honom, precis som aposteln Paulus, vars omvändelse vi idag minns, gjorde.”

Den helige Carlos Borromeo är en förebild för prästerna

Påven talade sedan om den helige Carlos Borromeo, vars liv var ”en ständig rörelse av omvändelse och som reflekterade bilden av Herden. Han identifierade sig med denna bild, och han vårdade den genom sitt liv, medveten om att undervisning blir verklighet först till priset utav blod. De som genom sitt liv hade blivit sanguinis ministri var för honom de sanna prästerna. Han nådde fram till denna bild genom att förlora sig själv i den, han använde all sin passion för att förverkliga den. På detta sätt genomfördes den tidens största teologiska arbete, konciliet i Trent, av heliga herdar som Borromeo.”

Var inte normala, var heliga!

Påven Franciskus underströk även att seminaristerna är arvingar av och vittnen till en storslagen historia fylld utav helighet, ”som har sina rötter i era skyddshelgon, biskoparna Ambrosius och Carlos och på senare tid har era alumni inkluderat tre saligförklarade och tre Guds tjänare. Detta är målet att sträva efter. En särskild frestelse som måste avvisas tycks dock ofta dyka upp längs vägen: den om att vara ’normal,’ om att bli en herde som för vilken ett ’normalt’ liv är tillräckligt. Denna präst börjar då nöja sig med all uppmärksamhet som han får och bedömer sin tjänst utifrån dess framgång. Gradvis börjar han då söka efter det som han själv tycker om och blir då ljummen och ointresserad utav andra. Det ’normala’ för oss är istället pastoral helighet, att ge vårt liv. Om en präst bestämmer sig för att bara bli en ’normal’ människa så kommer han att bli en medioker präst, eller något ännu värre.”

”Livets ord kan förkunnas endast av dem som gör sina egna liv till en ständig dialog med Guds Ord, eller ännu bättre, med den talande Guden. Under dessa år så har ert uppdrag varit att tränas i denna livets dialog: kunskapen om de olika ämnen som ni studerar är inte ett självändamål, utan måste förvandlas till något konkret genom bönens samtal och i mötet med människor. Det är inte välgörande att dela upp sitt liv i olika områden eftersom bön och den pastorala tjänsten är grundstenar för samma byggnad. De måste förbli stadiga och förenade så att de stöttar varandra, väl sammansatta så att dagens och morgondagens präster kan vara andliga män och barmhärtiga herdar, inombords förenade genom kärleken till Herren och som kan sprida Evangeliets glädje genom ett enkelt liv.”

Stiftsprästerna måste upprätthålla en nära relation till sin biskop

Påven Franciskus påpekade avslutningsvis att för att vara en god präst så är det mycket viktigt att upprätthålla kontakten med och närheten till sin biskop. ”Vad som kännetecknar en stiftspräst är just stiftet, och grunden för detta är en tät kontakt med biskopen och att leva i dialog och urskiljning tillsammans med honom. En präst som inte upprätthåller denna nära relation med sin biskop isolerar sakta sig själv ifrån stiftsgemenskapen och han bär då allt mindre frukt, just för att han inte deltar i dialogen med Stiftets Fader.” Sedan bad påven de närvarande att ”ge näring till vänskapens skönhet och konsten att etablera nya relationer, så att ni kan skapa ett prästerligt brödraskap som stärks utav era olikheter.”