Den helige libanesiske emeriten Charbel får ett altare i tyska kyrkan i Rom

Den 22 januari äger en mässa rum i Rom, värd att uppmärksamma. I den tyska nationens kyrka i Rom, Santa Maria dell’Anima, firar den maronitiske patriarken av Antiokia och hela Orienten, Bechara Boutrous Rai den heliga mässan i maronitisk rit, klockan 18 på kvällen i samband med att den tyska kyrkan har beslutat at viga ett altare till det maronitiska helgonet Charbel Makhlouf. Maroniterna har skänkt en relik ’ex ossibus’ till kyrkan som ska placeras i altaret och vid altaret ska man tända en fredens låga som ska brinna dag och natt för freden i Libanon och i hela Mellanöstern. Detta är ett tecken på kommunion mellan de tyska och libanesiska katolikerna.

Men vem var den helige Charbel Makhlouf. Många definierar honom som orientens Padre Pio, för alla de under och mirakel som skett genom hans förbön efter hans död. Han föddes den 8 maj 1828 i norra Libanon som femte sonen i en starkt troende bondfamilj. Från det att han var 14 år gammal vallade han familjens får i bergen och vid 22 års ålder trädde han in i den libanesiska maronitorden, i klostret Vår Fru av Mayfouq, och valde namnet Charbel, som betyder "berättelsen om Gud".Senare flyttade han till klostret St. Maron, i Annaya, där han gav sina eviga löften 1853. Samma år flyttade han vidare till klostret St Cyprianus av Kfifen där han studerade filosofi och teologi under ledning av bland andra Nimatullah Youssef Kassab Al-Hardini, som helgonförklarades 2004.

Efter att han hade ordinerade till präst 1859, sändes Charbel tillbaka till  klostret Annaya. Vid det här laget mognade längtan i honom att dra sig tillbaka till total ensamhet och leva som eremit. Detta beviljades honom i februari 1875. Fram till sin död på julafton 1898 levde han som eremit i bön och fasta, i sin boning på 1500 meters höjd i de libanesiska bergen.

Efter hans död vittnade man om ett starkt ljus runt hans grav, månader efter hans begravning. Dessutom sipprade det en blod och vattenblandad vätska från graven, så pass att man beslutade att öppna den. Då fann man kroppen mjuk och intakt i kistan, varpå man flyttade över den till en annan kista. När ryktet spred sig om dessa ovanliga händelser började en intensiv vallfärd till Charbels kropp som nu bevarades öppet i ett särskilt kapell, och som fortsatte att ge ifrån sig den ovanliga vätskan. Troende kom och bad om hans förbön, från när och fjärran.

När påven Pius XI år 1925 inledde saligförklaringensprocessen begravde man återigen kistan med Charbels reliker. 1950 lade munkarna och de troende märke till att samma vätska sipprade från väggen där helgonet var begravd, som om det rörde sig om en vattenläcka, och man valde att återigen öppna graven. Kroppen var då fortfarande intakt, mjuk och varm i kroppstemperatur. I samma veva ökade antalet mirakel och under pånytt och pilgrimer från olika regioner sökte sig till Charbel för att be om ett mirakel, ett helande.

1954 undertecknade påven Pius XII ett dekret som accepterade saligförklaringen av eremiten Charbel Makhlouf. Saligförklaringen ägde rum den 5 december 1965. År 1976 undertecknade påven Paulus VI dekretet att Charbel kunde helgonförklaras, vilket skedde i oktober 1977. Hans festdag infaller den 24:e juli.