"Guds namn är barmhärtighet" Påven Franciskus intervjubok

"Guds namn är Barmhärtighet" är titeln på en ny bok som släpptes i 86 länder på tisdagen den 12 januari, i vilken påven Franciskus avslöjar sin syn på Guds Barmhärtighet under en intervju med Vatikan-reportern Andrea Tornielli. Boken är uppdelad i 9 kapitel och omfattar 40 frågor som påven har svarat på. Intervjun ägde rum i juli i Casa Sankta Marta strax efter att påven hade återkommit från sin apostoliska resa till Equador, Bolivia och Paraguay. Den första kopian av boken lämnades över till påven Franciskus på måndagskvällen.

Barmhärtighet är Guds "identitetskort" säger påven Franciskus i boken, som helt fokuserar relationen mellan synd och barmhärtighet - återkommande teman för den som följer påven Franciskus sedan början av hans pontifikat.

Påven Franciskus förkarar i början av boken hur man idag både har förlorat insikten om synd å ena sidan, och å andra sidan att man anser att synden är oförlåtlig. Han beskriver vidare hur detta leder till många sociala sjukdomar i behov av barmhärtighet för att botas, behov av Gud som förblir trogen, även då syndaren förnekar Honom.

Påven reflekterar över att se skulden som nåd, efterson att skuldkänslor innebär att syndaren är medveten om sin synd. Här pratar påven länge om hur en präst bör agera då han tar emot bikt, och uppmanar till att lyssna, lyssna tålmodigt, snarare än att fråga ut och förhöra. Bikten ska varken vara ett tvätteri, där man tvättar bort synden, eller en tortyrkammare, där man blir ingående förhörd.

”Det Gud uppskattar mest är att vi är medvetna om vår synd, och medvetna om vårt behov av förlåtelse och Guds barmhärtighet, som är oändligt mycket större än vår synd”. Bara det att man går till biktsolen är redan ett tecken på ånger, även när man har svårt att uttrycka sin skuld.

I kapitel fyra ger påven en serie råd både till den ångerfulla syndaren och till biktfadern. Den första varnar påven för att vara arrogant, utan att uppriktigt se på sig själv och på sin synd, för att kunna ta emot Guds barmhärtighet. Biktfäderna manar påven till  att vara medvetna om sin egen syndighet, och ödmjukt lyssna utan att fördöma, att snarare efterlikna Gud i hans barmhärtighet.

Vidare i boken besvarar påven dem som säger att kyrkan är för barmhärtig. Han säger att kyrkan fördömer synden men samtidigt omfamnar hon den ångerfulla syndaren, som ödmjukt erkänner sitt behov av Guds barmhärtighet.

"Gud är en kärleksfull far, uppmärksam och redo att välkomna varje person som tar ett steg mot honom. Mänsklig synd kan inte begränsa barmhärtigheten.”

Påven använder sitt favorituttryck när han säger att kyrkan ska agera som ett ”fältsjukhus, i mötet med alla sårade människor, i behov av ett bemötande präglat av förståelse, förlåtelse och kärlek." Påven manar till att uppmärksamma de som misströstar på möjligheten att bli förlåtna och som föredrar att slicka såren från synden, vilket faktiskt förhindrar läkningen. "Detta är en narcissistisk läggning som leder till bitterhet", säger påven, och det finns en sjuk njutning i bitterhet.

Den sanna "medicinen är" tvärtom att ta ett steg mot Gud och inte lita på sin egen självtillräcklighet. I livet är inte det viktigaste att aldrig falla, utan det viktigaste är att resa sig då man faller. Kyrkan måste få personer att förstå att det aldrig är kört, bara vi gör det möjligt för Jesus att förlåta oss.

Påven svarar på frågan om hans omdiskuterade uttalande gällande homosexuella under en presskonferens på hemresan från Rio de Janeiro, då han sa "Om en person är homosexuell, och söker Herren och har en god vilja, vem är jag att döma? ". Påven förklarar att han i svaret endast hänvisar till den katolska kyrkans katekes där det står skrivet att homosexuella personer ska behandlas med omsorg och att de inte bör marginaliseras". Han säger att han föredrar definitionen homosexuell person, istället för endast homosexuell, för man ska inte definieras för sin sexualitet, utan för det faktum att man är en person. "Jag föredrar att homosexuella personer biktar sig, att de stannar i Herrens närhet och att de ber.”

När det gäller förhållandet mellan sanning, lära och barmhärtighet, säger påven Franciskus att han tycker om att säga ”Barmhärtigheten är sann” - "att den är Guds främsta attribut”. Här upprepar påven sin varning mot de som är alltför knutna till läran och talar om att Jesu logik inte är att rädda de som är frälsta utan de förlorade, att välkomna, omfamna, förvandla ont till gott, omvandla fördömelsen till frälsning. Det är snarare ett stelt och fördomsfullt beteende som påven reagerar mot, mot att förfäras och marginalisera istället för att läka och hela. Att nå ut till marginaliserade och syndare betyder inte att tillåta vargarna att komma in i fårfållan, tillägger påven, utan det handlar om att försöka nå alla, utan att falla för frestelsen att känna sig "rätt eller perfekt."

Här talar påven vidare om det som han ofta upprepade särskilt till en början i sina predikningar i Sankta Marta, när han vänder sig mot hyckleri, och mot korruption. Hyckleri beskriver påven som när man är kärlekslöst knuten till läran, och med övertygelsen om att man ensam kan nå frälsningen genom egen fullkomlighet. När man inte längre förundras över Guds frälsning. Korruptionen beskriver påven som när synden har blivit din livsstil, ett tankesätt, och satt i system. Därav hans uttryck, syndare, ja, korrupta nej! Den korrupta syndar utan att ångra sig eller bikta sig. Den korrupte tillbringar livet med att hitta genvägar driven av opportunism, till priset av sin egen värdighet, i förnekelse så till den grad att de är omedvetna om sin egen dåliga andedräkt. Påven hoppas att jubelåret leder till att de korruptas hjärtan bryts upp, och att Gud skänker dem skuldens nåd.

Sen talar påven om barmhärtigheten i förhållande till samhället och familjen. "Det finns ingen rättvisa utan förlåtelse - säger påven, förmågan att förlåta ligger till grund för det framtida samhället, rättvisan och solidariteten. Familjen "är den första skolan i barmhärtighet", eftersom det är där du lär dig att "du är älskad och att älska, att du är förlåten och att förlåta."

Påven tar även upp temat för sitt fredsbudskap, om hur medlidande vinner över den globaliserade likgiltigheten, och han påminner oss om att Gud älskar oss med medlidande och barmhärtighet; det första har ett mänskligt ansikte, det andra ett gudomligt”. Världen behöver detta medlidande idag.

Avslutningsvis talar påven om barmhärtighetsgärningar, de kroppsliga och de andliga, och han uppmanar till att praktisera dem, och använda oss av de i vår samvetsrannsakan. För i slutändan, som den helige Johannes av Korset säger, så kommer vi "på livets kväll, att dömas efter hur mycket vi har älskat”.