"Vi måste be Gud om förlåtelse för att kunna växa i tron" Påvens Angelus

På Annandag jul, på den helige martyren Stefans dag, var det åter dags för påven att möta troende på Petersplatsen, denna morgon för att be Angelus tillsammans. Vid tolvslaget klev han fram till fönstret i det apostoliska palatset, och möttes av pilgrimer och romare under en blå Romhimmel.

Denna morgon reflekterade påven över hur man minns den första martyren  omedelbart efter den högtidliga juldagen.

”Igår begrundade vi hur den barmhärtige Guds kärlek blev kött för oss. Idag ser vi konsekvenserna av att vara Jesu lärjunge, man ger liv. Igår föddes Frälsaren idag föds hans trogna vittnen i himlen. Igår ser vi det förnekade livets mörker, men ännu starkare lyser kärleken som övervinner hat och inviger en ny värld.

Det finns en särskild aspekt i dagens berättelse i Apostlagärningarnas, som förenar Stefan med Herren. Det är hans förlåtelse innan han stenas till döds. Fastspikad på korset, sa Jesus, "Fader, förlåt dem ty de vet inte vad de gör" (Luk 23:34); liknande "böjde Stefan knä och ropade ”Herre, ställ dem inte till svars för denna synd.” (Apg 7:60). Stefan är därför en martyr, vilket betyder vittne, de som gör som Jesus gör. Ett sant vittne är den som beter sig som Jesus: de som ber, de som älskar, de som ger, men särskilt de som förlåter eftersom förlåtelsen, ordet antyder det själv, är ett högsta uttryck på gåva.

Men vi kan fråga oss vad det är för vits med att förlåta? Är det bara en god gärning eller resulterar det i något? Svaret ser vi i Stefans martyrdöd. Bland dem för vilka han bad om förlåtelse, var en ung man vid namn Saul. Han förföljde kyrkan och försökte förstöra den (jfr Apg 8.3). Saul blev strax därefter Paulus, det stora helgonet, hedningarnas apostel. Han hade blivit förlåten av Stefan. Vilket man kan beskriva som att Paulus föddes genom Guds nåd och Stefans förlåtelse.

Även vi föds ur Guds förlåtelse. Inte bara i dopet, men varje gång vi är förlåtna föds våra hjärtan på nytt, det regenereras. Varje steg framåt i troslivet är ett tecken på Guds barmhärtighet. Endast när vi är älskade kan vi älska oss själva. Det är viktigt för oss att komma ihåg att för att över huvudtaget kunna fortskrida i vår tro, måste vi först av allt få Guds förlåtelse; möta Fadern, som är redo att förlåta allt och alltid, och att enbart hans förlåtelse läker hjärtat och återupplivar kärleken. Vi får aldrig tröttna på att be om Guds förlåtelse, för endast när vi är förlåtna lär vi oss att förlåta.

Att förlåta är dock  alltid mycket svårt. Hur kan vi efterlikna Jesus? Jo genom att börja förlåta små eller stora brister varje dag? Först och främst genom bön, som Stefan gjorde. Man får börja i sitt eget hjärta. Vi kan ta itu med vår förbittring, genom att be om Guds barmhärtighet för de som har gjort oss illa. I det upptäcker man att denna inre kamp för att förlåta renar oss från det onda och att bönen och kärleken befriar oss från den inre förbittringens bojor. Varje dag har vi möjlighet att träna oss på att förlåta, att leva denna värdiga gest som gör människorna närmare Gud. Låt oss vara barmhärtiga så som vår himmelske Fader, och genom förlåtelse övervinna det onda med det goda, och förvandla hatet till kärlek och på så vis göra världen renare.

Påven Franciskus avslutade med att anförtro alla som, liksom Stefan förföljs, och de är tyvärr många, i trons namn av tron, och hjälpa oss att be om förlåtelse och att i vår tur förlåta.

Efter Angelus hälsade påven till pilgrimerna från hela världen på Petersplatsen, och uppmanade dem att låta sig inspireras av julkrubbans heliga familj. Han tillade att han under de senaste veckorna har fått många brev och hälsningar från Rom och från hela världen. ”Jag kan inte svara på var och en av breven”, sa påven och sa att han innerligt tackade alla, särskild de som ber för honom.