Hela påvens katekes - Varför ett barmhärtighetens jubelår?

Igår öppnade jag här i Peterskyrkan den heliga porten för Barmhärtighetens jubelår, efter att redan ha öppnat den i domkyrkan i Banguì i Centralafrika. Idag tänkte jag reflektera tillsammans med er över vad detta heliga år betyder och svara på frågan: varför ett barmhärtighetens jubelår? Vad betyder det?

Kyrkan behöver denna särskilda stund. Jag säger inte att denna särskilda stund är bra för kyrkan. Jag säger att kyrkan behöver denna särskilda stund. I vårt tidevarv av djupa förändringar är kyrkan kallad att ge sitt särskilda bidrag genom att synliggöra tecknen på Guds närvaro och närhet. Jubelåret hjälper oss alla, för genom tat betrakta Guds barhärtighet, som överskrider varje mänsklig gräns och strålar också över syndens mörker, kan vi bli allt mer övertygade och verkningsfulla vittnen.

Att rikta blicken mot Gud, den barmhärtige fadern, och mot våra syskon som behöver barmhärtighet, innebär att rikta uppmärksamheten mot evangeliets centrala budskap: Jesus, den människoblivna barmhärtigheten, som synliggör för oss Guds treeniga kärleks stora mysterium. Att fira ett barmhärtighetens jubelår innebär att på nytt placera det som utmärker den kristna tron, Jesus Kristus, den barmhärtige guden, mitt i vårt personliga liv och våra gemenskapens liv.

Detta heliga år är alltså till för att vi skall leva barmhärtigheten. Ja, kära bröder och systrar, detta heliga år erbjuds oss för att vi skall få erfara i våra liv den ljuva beröringen av Guds förlåtelse, hans närvaro vid vår sida och hans närhet särskilt i de stunder vi behöver den mest.

Detta jubelår är alltså en gynnsam tid för kyrkan att lära sig att enbart välja “det som Gud tycker mest om”. Och vad är det som ”Gud tycker mest om”? Att förlåta sina barn, att vara barmhärtig mot dem, för att också de i sin tur skall kunna förlåta sina syskon och stråla som facklor av Guds barmhärtighet i världen. Detta är vad Gud tycker mest om. Kyrkofadern Ambrosius skriver i en bok om världens skapelse att Gud varje dag, efter att ha skapat något – månen, solen eller djuren – säger: “Och Gud såg att det var gott.” Men när han hade skapat mannen och kvinnan säger bibeln: ”Han såg att det var mycket gott”. Ambrosius frågar: ”Men varför säger han ’mycket gott’? Varför är Gud så glad efter att ha skapat mannen och kvinnan?” Därför att nu hade han någon som han kunde förlåta. Guds glädje är att förlåta, Guds väsen är barhärtighet. Därför skall vi under detta år öppna våra hjärtan för att denna kärlek, denna Guds glädje skall fylla oss alla med denna barmhärtighet.Jubelåret skall bli en ”gynnsam tid” för kyrkan om vi lär oss att välja ”det som Gud tycker mest om” utan att falla för frestelsen att tro att något annat är viktigare eller skall prioriteras. Inget är viktigare än att välja ”det som Gud tycker mest om”, hans barmhärtighet, hans kärlek, hans ömhet, hans omfamning, hans smekningar!

Också den nödvändiga förnyelsen av kyrkans institutioner och strukturer är ett medel för att vi skall få en levande och livgivande erfarenhet av Guds barmhärtighet, som är de tenda som kan göra kyrkan till den där staden på berget som inte kan döljas (jfr Matt 5:14). Det är bara en barmhärtig kyrka som strålar! Om vi bara för ett ögonblick glömmer att barmhärtigheten är ”det som Gud tycker mest om” (cfr Mt 5,14) blir alla våra mödor förgäves, för vi blir slavar under våra institutioner och strukturer, hur förnyade de än må vara. Men vi skulle ändå vara slavar.

“Att starkt känna glädjen över att ha återfunnits av Jesus, den Gode herden som har sökt upp oss för att vi hade gått vilse” (Predikan i första vespern på den gudomliga barmhärtighetens söndag 11 april 2015): detta är kyrkans mål under detta heliga år. Så förstärker vi vår visshet att barmhärtigheten verkligen kan bidra till att bygga en mänskligare värld. Särskilt i vår tid, när förlåtelsen har blivit en sällsynt gäst i människolivets olika miljöer, är det viktigt att mana till barmhärtighet i alla miljöer: i samhället, i institutionerna, i arbetet och också i familjen.

Någon skulle kunna invända: “Men borde inte kyrkan göra mer än så under detta år? Det är helt rätt att betrakta Guds barmhärtighet, men det finns många brådskande problem!” Det är sant, det återstår mycket att göra, och jag är den förste att påminna om det. Men vi måste komma ihåg att roten till att man glömt barmhärtigheten är alltid själviskheten. I världen tar detta sig uttryck i att an bara söker sitt eget intresse, njutningar och ära samtidigt som man försöker samla rikedomer, medan de kristnas liv ofta kläs i hyckleri och världslighet. Allt detta strider mot barmhärtigheten. Själviskheten, som gör barmhärtigheten till en främling i vår värld, tar sig så många uttryck att vi ofta inte ens förmår erkänna dem som begränsningar och synd. “Herre, jag är en syndare; kom med din barmhärtighet.” Det är en vacker bön. Det är en bön som det är lätt att be varje dag: “Herre, jag är en syndare; kom med din barmhärtighet.”

Kära bröder och systrar, jag hoppas att var och en under detta heliga år skall erfara Guds barmhärtighet för att kunna vittna om ”det han tycker mest om”. Är det naivt att tro att detta kan förändra världen? Ja, mänskligt talat är det vansinne, men ”Guds dårskap är visare än människorna och Guds svaghet är starkare än människorna” (1 Kor 1:25).