Kardinaldygderna: Klokhet (Prudentia)

Alla dygders moder är klokheten, på latin prudentia. Klokheten fullkomnar vårt förnuft, och gör det möjligt för oss att låta alla våra handlingar få riktas mot det som vi allra djupast längtar efter: sann lycka.

Klokheten är källan till alla de andra dygderna. Dygden är människans fullkomnande som en andlig varelse, och rättfärdigheten, själsstyrkan och måttligheten uppnår sitt fullkomnande endast när de är grundade i klokheten, det vill säga, människans fullkomnade förmåga att fatta goda beslut. Den krävs för att människan ska kunna fullfölja sina impulser och instinkter att göra det rätta och för att rena hennes naturliga fallenhet för det goda och förvandla och etablera den till en verklig dygd.

Klokheten är även måttet för rättfärdigheten, själsstyrkan och måttligheten. Genom klokheten är en god handling god. Det som är gott och det som är klokt är därför egentligen en och samma sak. Det goda som vi gör för oss närmare Gud, och det som för oss närmare Gud är klokt.

Dessutom vägleder klokheten de andra dygderna. Klokheten formar dem efter deras egen innersta kärna och uppfyller dem med den godhet som rätteligen tillkommer varje fri mänsklig handling. Klokheten arbetar genom alla de andra dygderna, och alla de andra dygderna deltar i klokheten. På samma sätt är varje synd motsatt till klokheten, och alla som syndar är därför okloka.

För att en människa ska kunna fatta ett klokt beslut så är det nödvändigt att ha kunskap om situationen. I sin Summa Theologiae (ST II-II q. 47 a. 3) skriver den helige Thomas av Aquino: ”Det är nödvändigt för den kloka mannen att känna till både förnuftets universella principer och de särskilda omständigheter som omger varje etisk handling.”

För att nå denna fullkomliga klokhet så krävs tre komponenter, som på latin kallas för memoria, docilitas och solertia. Memoria är inte människans naturliga förmåga att återkalla händelser eller att glömma dem, utan det memoria som fullkomnar klokheten är det ”sanna minnet,” vilket helt enkelt innebär att det i sig självt ”innehåller” verkliga saker och händelser så som de verkligen är och var. Faran att sanningen om verkliga föremål eller händelser döljs genom viljans beslut eller förnekande är det största hotet mot klokheten.

Docilitas är den form av öppenhet som inte stänger in sig själv i fördomar baserade på bristfällig kunskap. Docilitas innefattar även förmågan att ta emot råd, baserat på en önskan om verklig förståelse, vilket nödvändigtvis även innebär äkta ödmjukhet.

Det tredje elementet av klokheten, solertia, ger en människa förmågan att snabbt och klarsynt välja det goda och undvika allt som kan leda till orättfärdighet, feghet och omåttlighet. Solertia kan enklast beskrivas som förmågan att vara objektiv i oväntade situationer, vilket även kräver en god fysisk och psykisk hälsa.

Klokheten är även nära förbunden med kärleken för sin nästa. Bara den som älskar och som vill det goda kan vara klok, men endast den som redan är klok kan göra det goda. Eftersom kärleken till det goda i sin tur växer genom att göra det goda så fördjupas klokheten allt mer i själen när den får bära frukt genom handling.

Den naturliga standarden för alla goda mänskliga handlingar är förnuftet. Men det finns även en övernaturliga standard för alla handlingar, vilket är Gud, och människan når Gud genom kärleken. De högsta och mest fruktsamma handlingar som en kristen människa utför beror därför på ett glädjefyllt samarbete mellan förnuftet och kärleken. Klokheten formar alla andra dygder, men kärleken formar även klokheten själv.

Kärleken är till sitt väsen bortom och överlägset både människans vilja och förnuft. Det är en naturlig oefterliknelig händelse som äger rum när de teologiska dygderna ”ingjuts” i vår varelse. Genom kärleken så lyfts hela vår varelse och alla våra handlingar till en nivå som annars skulle vara helt otillgänglig för oss. Den gudomliga kärleken som är oss given av nåd formar och bygger upp vår själ och blir på så sätt den innersta kärnan av en kristen människas alla moraliska handlingar.

När en människa handlar oklokt så säger den helige Thomas av Aquino att det alltid beror på att ett av klokhetens grundläggande element saknas. Thomas säger även att roten till oklokhet är att vi saknar kyskhet, eftersom denna världens goda har splittrat vår vilja och vår förmåga att fatta beslut. Det finns även något som den helige Thomas kallar för en ”köttets klokhet,” vilket är en falsk imitation av klokheten som leder till fysiskt och moraliskt förfall eftersom den rättfärdigar alla kroppens begär. Sann klokhet, å andra sidan, bygger på att man ständigt är beredd att förneka sig själv.