2015-11-05 17:22:00

Hela påvens katekes 28.10 - Interreligiös dialog


"På de allmänna audienserna deltar ofta personer och grupper som hör till andra religioner. Men idag är de närvarande på ett särskilt sätt, för att tillsammans fira 50-årsminnet av Andra Vatikankonciliets deklaration Nostra ætate om katolska kyrkans relationer till de ickekristna religionerna. Det var en fråga som den salige påven Paulus VI var särskilt mån om. Redan vid pingst året före konciliets slut inrättade han Sekretariatet för ickekristna, idag Påvliga rådet för interreligiös dialog. Jag tackar och välkomnar hjärtligt de personer och grupper från andra religioner som är här idag, särskilt dem som kommit långt ifrån.

Andra Vatikankonciliet var en tid av särskild reflexion, dialog och bön för att förnya katolska kyrkans syn på sig själv och på världen. Det ville läsa tidens tecken för att förnya sig utifrån en dubbel trohet: trohet mot kyrkans tradition och trohet mot vår tids mäns och kvinnors historia. Gud, som uppenbarat sig i skapelsen och i historien, som har talat genom profeterna och i fullhet genom sin son som blivit människa (jfr Heb 1:1), talar till hjärtat och anden hos varje människa som söker sanningen och försöker tillämpa den.

Budskapet i deklarationen Nostra ætate är ständigt aktuellt. Vi kan kort nämna några punkter: 
- folkens växande beroende av varandra (jfr nr. 1); 
- människans sökande efter en mening i livet, lidandet, döden, frågor som ständigt åtföljer vår vandring (jfr nr. 1);
- mänsklighetens gemensamma ursprung och öde (jfr nr. 1); 
- den mänskliga familjens enhet (jfr nr. 1); 
- religionerna som ett sökande efter Gud eller det absoluta hos olika folk eller kulturer (jfr nr. 1); 
- kyrkans välvilliga och uppmärksamma blick på religionerna; den förkastar inget av det sköna och sanna som finns i dem (jfr nr. 2); 
- kyrkan ser men uppskattning på de troende i alla religioner och uppskattar deras andliga och moraliska engagemang (jfr nr. 3);  
- kyrkan är öppen för dialog med alla och är samtidigt trogen de sanningar den tror på, först och främst den att frälsningen som erbjuds alla har sitt upphov i Jesus, den ende frälsare,och att den Heliga Anden verkar som källa till frid och kärlek.

Det är svårt att minnas allt som hänt under dessa femtio år: händelser, initiativ, institutionella eller personliga relationer till ickekristna religioner. En särskilt viktig händelse var mötet i Assisi den 27 oktober 1986. Det var den helige Johannes Paulus II som tog det initiativet. Ett år tidigare, alltså för trettio år sedan, talade han till unga muslimer i Casablanca och sade att han hoppades att alla de som tror på Gud skall främja vänskap och enhet mellan människor och folk (19 augusti 1985). Den eld som tändes i Assisi har spritts till hela världen och är ett ständigt hoppets tecken.

Vi måste vara särskilt tacksamma mot Gud för den verkliga förvandling som skett under dessa 50 år i relationen mellan kristna och judar. Likgiltighet och motsättning har förvandlats till samarbete och välvilja. Vi som var fiender och främlingar har blivit vänner och bröder. Med sin deklaration Nostra ætate har konciliet pekat ut vägen: “ja” till kristendomens judiska rötter; “Nej” till varje form av antisemitism och till varje form av skymf, diskriminering och förföljelse som uppstår därur. Ömsesidig kännedom, respekt och uppskatting utgör den väg som gäller också för relationerna till andra religioner, även om den gäller på särskilt sätt för relationen till judarna. Jag tänker särskilt på muslimerna, vilka – som konciliet säger – ”tillber den ende, levande och varande Guden, som är barmhärtig och allsmäktig, skapare av himmel och jord, och som har talat till människorna” (Nostra ætate, 5). De räknar Abraham som sin fader, vördar Jesus som en profet, hedrar hans jungfruliga moder, väntar på domens dag och utövar bön, allmosor och fasta (jfr ibid.).

Den dialog vi behöver måste vara öppen och respektfull. Bara då kan den bli fruktbar. Ömsesidig respekt är ett villkor och på samma gång syftet för interreligiös dialog: respekt för andras rätt till liv, till fysisk integritet, till grundläggande rättigheter, det vill säga samvetsfrihet, tankefrihet, uttrycksfrihet och religionsfrihet.

Världen observerar oss troende, den uppmanar oss att samarbeta med vanrandra och med de män och kvinnor av god vilja som inte bekänner någon religion. Världen ber oss att ta itu med en rad frågor: fred, svält, den misär som plågar miljoner människor, miljökrisen, våldet, särskilt det som begås i religionens namn, korruptionen, det moraliska förfallet, krisen för familjen, ekonomin, finansen, och särskilt för hoppet. Vi troende har inga färdiga recept för dessa problem, men vi har en stor resurs: bönen. Och vi troende ber. Vi måste be. Bönen är vår skatt, som vi öser ur, var och en enligt sin tradition, för att be om de gåvor som mänskligheten längtar efter.

Våld och terrorism har lett till en utbredd misstänksamhet eller rentav fördömande av religionen. Men man måste se till de positiva värden som de lever och förkunnar, och som är källor till hopp, även om ingen religion är immun mot risken av fundamentalism eller extremism hon enskilda eller grupper (jfr Tal till USAS kongress den 24 september 2015). Det handlar om att lyfta blicken för att gå framåt. En dialog som bygger på förtroende och respekt kan så frön till det goda, som sedan kan bli groddar av vänskap och samarbete i många fält, särskilt när det gäller att hjälpa fattiga, små och gamla, och att ta emot migranter och bry sig om dem som är uteslutna. Vi kan vandra tillsammans och ta hand om varandra och om skapelsen. Alla troende i alla religioner. Tillsammans kan vi lovprisa Skaparen för gett oss världen som en trädgård som vi skall vårda och värna om som ett gemensamt gott, och vi kan förverkliga gemensamma projekt för att bekämpa fattigdom och ge varje man och kvinna värdiga livsbetingelser.

Barmhärtighetens extraordinära jubelår, som snart börjar, är ett gynnsamt tillfälle att arbeta tillsammans i nästankärlek. Och i det fältet, där det framför allt är medlidandet som gäller, kan vi arbeta tillsammans med många andra som inte känner sig troende eller som söker Gud och sanningne, människor som sätter den andres ansikte i mitten, särskilt behövande bröder och systrar. Men den barmhärtighet vi är kallade till omfamnar hela skapelsen, som Gud har anförtrott oss för att vi skall värna om den, inte suga ut den eller, ännu värre, förstöra den. Vi borde alltid försöka lämna världen i ett bättre tillstånd än vi fann den i (jfr encyklikan Laudato si´, 194), med början i den miljö där vi lever och i vårt vardagslivs små gester.

Kära bröder och systrar, vad gäller den interreligiösa dialogens framtid är det första vi skall göra att be. Be för varandra: vi är syskon! Utan Herren är inget möjligt; med honom blir allt möjligt. Må vår bön, var och en enligt sin tradition, bejaka helt och fullt Guds vilja, han som vill att alla människor skall erkänna att de är syskon och att de skall leva som sådana, som en stor mänsklighetens familj i olikheternas harmoni."








All the contents on this site are copyrighted ©.