Hela påven Franciskus avslutningstal vid Familjesynoden

På lördagen höll påven Franciskus ett tal som avslutade den 18:e biskopssynoden, med fokus på familjen. Han tackade de samlade synodsfäderna och övriga deltagare för deras intensiva arbete under de senaste tre veckorna och beskrev vidare sina tankar i synodshallen under veckornas gång, och sa:

Jag frågade mig själv: Vad innebär det för kyrkan att familjesynoden är slut?

Det betyder inte att vi har löst alla de frågor som berör familjen, utan snarare att vi har försökt se på den i ljuset av evangeliet, kyrkans tradition och två tusenåriga historia, och fylla den med hopp och glädje utan att falla in enkla upprepning av det som är uppenbart, eller som redan har sagts.

Det betyder inte att vi har funnit uttömmande lösningar för alla de svårigheter och osäkerheter som utmanar och hotar familjen, utan snarare att man ser dessa svårigheter och osäkerheter i trons ljus, att man noggrant studerar dem och konfronterar dem, istället för att begrava huvudet i sanden.

Det handlade om att mana alla att inse vikten av familjen och äktenskapet mellan en man och en kvinna, som bygger på enighet och oupplöslighet, och värdera det som den fundamentala grunden för samhället och människornas liv.

Det handlade om att lyssna på och göra familjernas och biskopanas röster hörda, de som kom till Rom med hela världens familjers bördor och förhoppningar, rikedom och utmaningar på sina axlar.

Det handlade om att visa på den katolska kyrkans vitalitet, att kyrkan inte är rädd för att röra om i förlamade samveten eller rädd för att livligt och uppriktigt diskutera familjefrågorna.

Det handlade om att försöka se och tolka verkligheten, dagens verklighet, genom Guds ögon, tända trons låga, och upplysa människornas hjärtan i tider som är präglade av missmod, social, ekonomisk och moralisk kris, och växande pessimism.

Det handlade om att vittna för alla att, för kyrkan, fortsätter evangeliet att vara en viktig källa till en evig nystart, mot alla dem som skulle vilja "indoktrinera" evangeliet i stenar som kan kastas på andra.

Det handlade också om att blottlägga de stängda hjärtana som ofta gömmer sig bakom kyrkans läror eller goda avsikter, genom att sätta sig på Moses domstol, med överlägsenhet och ytlighet, och döma de svåra fallen och de sårade familjerna.

Det handlade om att klargöra att kyrkan är en kyrka för de fattiga i anden och för syndare som söker förlåtelse, inte bara en kyrka för de rättfärdiga och heliga, utan en kyrka för dem som är rättfärdig och helig just när de känner sig dåliga syndare.

Det handlade om att försöka öppna upp för bredare vyer, som överstiger konspirationsteorier och trångsynta synpunkter, så att man försvarar och sprider Guds barns frihet, och överför skönheten i den kristna nyheten, som ibland är täckt av ett rostigt eller helt enkelt obegripligt språk.

Under denna synod har man uttryckt de olika åsikterna fritt, vilket verkligen ledde till en rik och livlig dialog, som visade på en levande kyrkan som inte använder sig av färdigförpackade modeller, utan hämtar de uttorkade hjärtanas livgivande vatten i trons källor. 

Bortsett från de dogmatiska frågorna som är klart definierade av kyrkans läroämbete - har vi sett att det som verkar normalt för en biskop på en kontinent, anses konstigt och nästan skandalöst - nästan! - för en biskop från en annan kontinent; det som anses som rättighetskränkande i ett samhälle är en uppenbar och okränkbar regel i ett annat; vad för vissa är samvetsfrihet är för andra helt enkelt förvirring.

Kulturer är ganska varierande, och som jag sa, måste de dogmatiska frågorna måste tydligt definierade av kyrkans läroämbete - men varje allmän princip måste anpassas till kulturen, om den skall kunna respekteras och tillämpas. Biskopssynoden 1985, som firade tjugoårsdagen av slutet av Andra Vatikankonciliet, talade om detta att anpassa sig till kulturen som ”"den intima omvandlingen av autentiska kulturella värden genom deras integration i kristendomen och stärkandet av kristendomen i de olika kulturerna”. Att anpassa sig till kulturen försvagar inte den sanna värdegrunden, utan visar dess sanna styrka och äkthet, eftersom värdegrunden anpassar sig utan att förändras; tvärtom omvandlas de olika kulturerna gradvis och fridfullt.

Vi har under synoden även sett att trots rikedomen i vår mångfald, är utmaningen densamma: att förkunna evangeliet till dagens män och kvinnor, och försvara familjen från alla ideologiska och individualistiska övergrepp. Utan att falla för vare sig relativismen som fördämandet av andra, försöker vi, fullkomligt och modigt, omfamna Guds barmhärtighet och godhet, som överskrider alla våra mänskliga beräkningar. Vi försöker inte annat än önska att "alla blir frälsta" (jfr 1 Tm 2 : 4). På detta sätt förknippar vi Familjesynoden med den gudomliga Barmhärtighetens Jubelår.

Kära bröder och systrar,

Synoden har fått oss att bättre inse att de som verkligen försvarar trosläran, är inte de som förvarar dess ord, utan dess anda; inte försvarar idéer utan människor; inte formler utan vetskapen om att Gud kärlek och förlåtelse är till skänks. Detta är på intet sätt att förringa betydelsen av formler - de är nödvändiga - eller vikten av lagar och gudomliga bud, utan snarare att upphöja den sanne Gudens storhet, som inte behandlar oss efter våra meriter eller ens efter våra gärningar utan endast i enlighet med hans gränslösa barmhärtighet (jfr Rom 3: 21-30; Ps 129; Luk 11: 47-54). Det har att göra med att övervinna den återkommande frestelsen att agera storebror, (jfr Luk 15: 25-32) eller vara som de avundsjuka arbetarna (jfr Mt 20: 1-16). Det innebär att allt mer upprätthålla att lagar och bud är gjorda för människan och inte tvärtom (jfr Mk 2:27).

På detta sätt får människans ånger, arbete och ansträngningar en djupare mening, inte som priset för den ouppnåbara frälsning som Kristus fritt vann för oss på korset, utan som ett svar till honom som har älskat oss först, och räddade oss till priset  av hans oskyldiga blod, medan vi ännu var syndare (jfr Rom 5: 6).

Kyrkans första plikt är inte att fördömma eller förbanna, utan att förkunna Guds barmhärtighet, att uppmana till omvändelse, och att leda alla män och kvinnor till frälsning i Herren (jfr Joh 12: 44-50).

Den saliga påven Paulus VI uttryckte detta väl: ​​"Vi kan föreställa oss, att var och en av våra synder, att våra försök att vända ryggen till Gud, bara väcker en ännu starkare kärlekslåga i honom, en önskan att föra oss tillbaka till sig själv och till hans frälsningsplan ... Gud, visar i Kristus att han är oändligt god ... Gud är god. Inte bara i sig själv; Gud - låt oss säga det med tårar – är god mot oss. Han älskar oss, han söker efter oss, han tycker om oss, han känner oss, han rör vid våra hjärtan och han väntar på oss. Han kommer att vara glad den dag när vi kommer tillbaka och säger: "Herre, i din godhet, förlåt mig. Så blir vår omvändelse till Guds glädje".

Den helige Johannes Paulus II sa också att: "Kyrkan lever ett autentiskt liv när den bekänner och förkunnar nåd ... och när den visar människorna till källorna för Frälsarens nåd, som den förvaltar och disponerar".

Benedictus XVI sa: "Barmhärtigheten är verkligen den centrala kärnan i evangeliets budskap; Det är själva Guds namn ... Allting som kyrkan säger, gör och manifesterar är Guds barmhärtighet till mänskligheten. När kyrkan måste återkalla en okänd sanning, eller det svikna goda, gör den alltid det driven av barmhärtig kärlek, så att människorna kan ha liv och ha det i överflöd (jfr Joh 10:10) ".

Mot bakgrund av allt detta, och tack vare denna tid av nåd som kyrkan har upplevt då den talade om familjen, känner vi oss berikade. Många av oss har upplevt hur den helige Anden har arbetat, som den verkliga huvudpersonen och vägledaren i synoden. För oss alla, betyder ordet "familj" inte samma sak som det gjorde före synoden. Ordet familj sammanfattar nu för oss rikedomen i familjens kallelse och betydelsen i synodsarbetets vandring.

Att avsluta synoden innebär i själva verket för kyrkan att fortsätta vandra tillsammans, för föra kyrkans omfamning och Guds barmhärtighet till alla delar av världen, till varje stift, till varje församling och varje livssituation.