Edith Stein om klosterlöftena

Den 30 november 2014 inledde påven Franciskus det Gudsvigda Livets År, som kommer att avslutas på det Gudsvigda Livets Dag, den 2 februari, 2016. Det finns många olika former av gudsvigt liv, men många tänker spontant på klosterlivet och dess löften om fattigdom, kyskhet och lydnad.

Den heliga Edith Stein, den judiska filosofen som blev karmelitnunna och mystiker och som slutligen dog i Auschwitz, är ett av alla de helgon som har reflekterat mycket över vad det gudsvigda livet innebär. I en av sina texter, skriven år 1940 och senare publicerad i Lammets Bröllop, så delar hon med sig av sina tankar om de tre evangeliska råden.

”När en längtan efter ett religiöst liv uppväcks i en själ, så är det som om Herren uppvaktade henne. Och om hon viger sig själv till honom genom att avlägga löftena och lyssnar till ”Veni, sponsa Christi!” (Kom, Kristi brud!) så är det likt en förväntan om den himmelska bröllopsfesten. Men ändock är inte den eviga glädjens fest mer än i sikte. Brudlyckan och troheten hos den själ som är vigd till Gud måste bestå vardagslivets öppna och dolda prövningar. Den gemål som hon väljer är Lammet som har blivit slaktat. Om hon skall träda in i den himmelska härligheten tillsammans med honom, så måste hon först tillåta sig själv att fästas vid hans kors. De tre löftena är spikarna. Desto frivilligare som hon sträcker ut sig på korset och uthärdar hammarslagen, desto djupare kommer hon att få erfara verkligheten i hennes förening med den Korsfäste. Då blir själva korsfästelsen en bröllopsfest för henne.”

”Fattigdomslöftet öppnar våra händer så att de kan släppa taget om allt som de håller fast vid. Det fäster dem säkert, så att de inte längre kan sträcka sig mot det som är utav den här världen. De skall även binda andens och själens händer: begären, som om och om igen sträcker sig efter nöjen och saker. Bestyren, som i varje avseende vill trygga det världsliga livet. Upptagenheten, som hotar det enda som är nödvändigt. Löftet om helig fattigdom avser att göra oss fria som sparvarna och liljorna så att vår ande och vårt hjärta kan bli helt fria för Gud.”

”Den heliga lydnaden binder våra fötter, så att det inte längre går sin egen väg, utan Guds väg. Världens barn säger att det är fria när de inte är underordnade någon annans vilja, när ingen hindrar dem ifrån att tillfredsställa sina önskningar och böjelser. För denna dröm om frihet så ger de sig in i blodiga krig och offrar allt de har. Guds barn ser annorlunda på friheten. De vill vara obehindrade att följa Guds Ande, eftersom de vet att de största hindren inte kommer utifrån, utan ligger i oss själva. Sann lydnad nöjer sig inte med att låta bli att göra uppenbara överträdelser av regelns och konstitutionens föreskrifter eller priorinnans ord, utan är ett verkligt beslut att förneka sin egen vilja. Den lydiga studerar därför regeln och konstitutionerna. Inte för att upptäcka hur många så kallade ”friheter” som fortfarande är tillåtna, utan för att allt mer se hur många små offer som är tillgängliga varje dag och varje timme som möjligheter att få växa i självförnekelse. Den som gör detta tar dem på sig som ett milt ok och en lätt börda, för på så sätt växer övertygelsen om att vara nära förenad med Herren som var lydig intill döden på korset. För världens barn verkar en sådan handling vara meningslös, oförnuftig och trivial. Frälsaren, som i trettio år fyllde sitt dagliga arbete med sådana små offer, kommer att döma annorlunda.”

”Kyskhetslöftet avser att frigöra människor ifrån alla det naturliga livets band, att fästa dem vid korset högt ovan all jäkt och att frigöra deras hjärtan för att förenas med den Korsfäste. Inte heller detta offer görs en gång för alla. Självklart så är man i klostret avskild ifrån tillfällen som kan bli till yttre frestelser, men det är ofta mycket som distraherar anden och hjärtat och som tar ifrån dem deras frihet, som klänger sig fast vid minnen och fantasier. Dessutom finns det alltid en risk att nya band etablerar sig inom klostrets skyddande murar och på så sätt förhindrar den fullständiga föreningen med det Gudomliga Hjärtat. Vi är mänskliga, och något alldeles för mänskligt kan lätt blandas med den heliga, barnlika och systerliga kärleken. Vi tror att vi ser Kristus i människor som vi ser upp till, och vi misslyckas med att se att vi fäster oss vid dem på ett mänskligt sätt, och då förlorar siktet på Kristus. Men mänsklig attraktion är inte det enda som kan fördunkla hjärtats renhet. För lite kärlek är ett värre brott mot det Heliga Hjärtat än för mycket. All motvilja, ilska och förbittring som vi kan tillåta i vårt hjärta stänger dörren för Frälsaren.”