Påven och Roms jesuiter hjälper de hemlösa med nya sovsalar

Precis innan vintersäsongen, har påven Franciskus och hans Jesuitbröder installerat extrasängar för de hemlösa i Rom inför de kalla vinternätterna.

De nya sovsalarna för de hemlösa bär namnet  “Dono di misericordia” ("Barmhärtighetens gåva"), förklarar den påvlige allmoseförvaltaren, ärkebiskop Konrad Krajewski, eftersom det är en "gåva" från jesuiterna och eftersom "barmhärtighet" är kärlekens andra namn.

Byggnaden, där det tidigare låg en resebyrå, tillhör jesuiterna.

Ärkebiskop Krajewski säger att det är jesuiternas sätt att svara på påvens vädjan till ordensfolk och religiösa institutioner att erbjuda sina tjänster och byggnader till de behövande och till de som befinner sig i svårigheter.

Byggnaden ligger precis runt hörnet från Vatikanen, på Via dei Penitenzieri, och sovsalarna inreddes med hjälp av medel som hade samlats in av de troende, och som drivs av nunnor från Moder Teresas ”Missionaries of Charity”. Sovsalen invigdes förra veckan med en mässa som firades av ärkebiskop Krajewski, tillsammans med frivilligarbetare, de som bor i kvarteret och sovsalens första gäster.

Ärkebiskop Krajewski förklarar att upp till 34 män kan sova där per natt och att det finns särskilda bestämmelser för att kunna se till att sovsalarna fungerar på bästa sätt.

Först intervjuar nunnor de hemlösa och registrerar alla som söker skydd. Gästerna kan stanna i högst 30 dagar, de kan komma varje dag mellan kl. 18:00 och 19:00; sedan släcks ljusen, man vilar och vaknar kl. 06:15 då man har tid för personlig hygien, bäddning och städning. Byggnaden stänger kl 08:00 för rengöring.

Ett annat projekt som drivs av Moder Teresas ”Missionaries of Charity” och som finansieras av det påvliga välgörenhetskontoret, är sovsalen "Dono di Maria" (”Marias gåva”) som har erbjudit skydd åt hemlösa kvinnor sedan år 1988.

Tillsammans med ”Barmhärtighetens gåva”, kan Vatikanen idag erbjuda en säng till totalt 84 hemlösa personer.

Positionen som påvens allmoseutdelare har vuxit fram under århundraden. Den bygger på en påvlig tradition om att bistå de behövande som går ända tillbaka till kyrkans tidigaste århundraden. Ursprungligen var det diakonernas ansvar i kyrkan. Senare kom ansvaret för påvens välgörenhetsarbete att utövas av en eller flera medlemmar av det påvliga hushållet, men utan någon särskild hierarkisk värdighet - som kom senare.

Ett dekret från påven Innocentius III (1198-1216) talar om positionen som allmoseutdelare men den första påven som organiserade det påvliga välgörenhetskontoret var påven Salige Gregorius X (1271-1276), som fastställde allmoseutdelarens uppgifter. I ett dekret från år 1409, gav påven Alexander V vidare riktlinjer och regler för ämbetet som alltid har fungerat som ett uttryck för de romerska påvarnas Caritas-verksamhet. Idag har allmoseutdelaren ärkebiskopstitel och han är en medlem av det påvliga hushållet.