Påvens systerson om Franciskus egen prästkallelse

En eftertänksam, uppmärksam och älskvärd morbror, som älskar god mat och som alltid är redo att ge dig ett gott råd. Så beskriver Jose Ignacio Bergoglio sin morbror, påven Franciskus.

Den yngre Bergoglio är son till Maria Elena, den enda av påvens systrar som fortfarande är i livet. I en intervju med den spanska tidningen ABC berättar han bland annat att påven ringde till sin syster samma kväll som han valdes till påve. ”Hur är det?” frågade hans syster, och påven Franciskus svarade då ”Jag kunde inte säga nej.”

”Han ville inte bli påve,” berättar Jose Ignacio. ”Precis som alla jesuiter så var och är han en väldigt obunden person och han kände dessutom att han hade ett väldigt starkt band till sitt Buenos Aires. På frågan om han ville bli påve så var det uppenbart att han svarade nej. Men under konklaven så hade han inget val, han var tvungen att acceptera det. Han visste att det var Guds plan.”

”Enligt mig så lever den Helige Ande verkligen i honom, för jag ser honom föryngras, fri och lycklig mitt i allt det som han bär. Som många vet så ville han bli en missionär när han trädde in i Jesu Sällskap, men hans hälsoproblem förhindrade det. Men idag så gör han precis det,” sa Bergoglio.

Påvens mamma Regina Sivori reagerade inte positivt på sin sons önskan om att bli präst, för hon var rädd att hon i så fall skulle förlora sin äldste son. ”Det var faktiskt så att min morbror hade lovat sin mamma att han skulle börja läsa medicin, men i slutändan så valde han att hela själar istället,” säger påvens systerson.

En dag ”gick Regina till min morbrors rum och till sin stora förvåning så upptäckte hon att hans studier var en förberedelse inför prästseminariet.” Där var fullt av böcker om latin och teologi. ”Jorge, du har ljugit för mig!” utbrast hon då. ”Nej mamma, jag läser till läkare för själen,” svarade den framtida påven. När hans mamma väl hade accepterat hans beslut, så gjorde det henne mycket lycklig.

Jose Ignacio Bergoglio berättar även några detaljer om påvens prästkallelse. ”En vårdag så var han på väg till en picnic tillsammans med några vänner. Den dagen tänkte han berätta om sina känslor för en flicka som han var förälskad i, men på vägen passerade han Sankt Josefs kyrka i Buenos Aires, och fattade ett nytt beslut. Han gick in i kyrkan för att be, han biktade sig och talade sedan länge med prästen. Under detta samtal så insåg han att den som han verkligen älskade, det var Gud.”