"Begrunda dagen förr eller senare - då vi måste ta avsked, säga adjö."

“Det gör oss gott att tänka på när vi måste ta avsked från jordelivet”. Det sa påven Franciskus under sin predikan vid morgonmässan i Sankta Martas kapell i Vatikanen på tisdagen. Påven fokuserade hela sin predikan på att ta avsked, och utgick från läsningarna om  aposteln Paulus som tog avsked på Miletus innan han återvänder till Jerusalem, och Jesus som tar avsked av sina lärjungar. 

Påven Francis inspirerades av dagens läsningar, för att tala om vad det innebär för en kristen att "säga adjö": ”Att tänka på Jesu avsked, och Paulus avsked hjälper oss att reflektera över våra avsked. Vårt liv är fyllt av stora och små avsked – och några av dem är fyllda av lidande och tårar.”

Påven tog några exempel från vår tid och nämnde ”Rohingya flyktingarna från Myanmar, som har lämnat sitt hemland för att undkomma förföljelse, utan att veta att månader till havs väntade dem, bortstötta från alla hamnar.” Han nämnde även kristna och yazidier, som jagades bort från sina hem i Irak och som inte kan återvända. ”Detta är stora existentiella avsked”, sa påven och nämnde ytterligare ett: ”då en mor tar avsked av sin son som lämnar för kriget, och som varje dag fruktar att någon ska komma och säga att sonen har dött.

”Så har vi det slutgiltiga avskedet, som vi alla måste göra”, sa påven, ”när Herren kallar oss bortom jordelivet.”

”Vi talar alltså inte om avsked som ’vi ses sen’, eller ’hej på en stund’. När man lämnar för att inte veta om man återkommer eller när.” Påven noterade att denna mänskliga oro är återkommande i musik och i konst.

”Jag tänker på den stunden då jag själv ska ta avsked, inte då jag ska säga ’ses sen’ utan ’adjö’”, sa påven. Att begrunda sin död, självrannsaka och förbereda sig inför den, är den gamla andaktsformen Ars Moriendi, konsten att dö, som dock har förlorat uppmärksamhet, men som påven nu påminde vikten av.

”Dagens läsningar använder ordet ’adjö’ när de beskriver avskedet.” Det svenska ordet adjö har latinskt ursprung och betyder ’till Gud’ – ’ad Deus”.

”Paulus anförtror de sina till Gud, och Jesus anförtror sina lärjungar till Fadern. Att anförtro och överlåta till Gud - detta är ursprunget till ordet "adjö", förklarade påven. ”Vi säger bara ’adjö’, när vi tar livets stora avsked, och det sista."

"Jag tror att det gör oss gott att tänka på vårt slutliga avsked. Att ställa oss frågan: vem kommer det vara som sluter mina ögon?”

”Paulus i tårar på knä på stranden, Jesus som  går sorgsen sitt lidande till mötes. Både Paulus och Jesus, gör en slags samvetsrannsakan: "Jag har gjort det här, och det här ...”.  ”Vad har jag gjort?”, sa påven. ”Det gör oss gott att tänka på den stunden. När den kommer, vet vi inte, men stunden kommer att komma då vi inte längre säger ”vi ses sen” och ”hej på en stund”, utan då vi säger "adjö". Är jag verkligen förberedd att anförtro Gud allt och alla de jag har? Är jag redo att anförtro mig själv till Gud?”

Påven avslutade sin predikan med en uppmuntran till alla att meditera över Paulus och Jesus som tar avsked, och att det en dag gäller även oss, att vi en dag måste säga ’adjö’, ”jag anförtror min själ till Gud”. ”Jag överlåter mitt liv till Gud och anförtror honom de jag lämnar efter mig. Jag anförtror allt till Gud.”

”Må Jesus, död och uppstånden, sända den Helig Anden så att vi lär oss säga adjö med ordets rätta existentiella betydelse, och med all vår kraft. Vårt sista ord – ’till Gud’, adjö.