"För att fira påsk måste man träda in i graven"

Under den högtidliga Påskvakan i Peterskyrkan på lördagskvällen döpte påven Franciskus 10 personer, och ledde kyrkan under kyrkoårets viktigaste natt, i väntan på Kristi uppståndelse, och firandet av denna. I sin predikan sa han:

Denna natt är en tid för vaka. Herren sover inte; han vakar över sitt folk (jfr Ps 121: 4), för att föra dem ut ur slaveriet och öppna vägen till friheten för dem.

Herren vakar och, i kraft av sin kärlek, för han sitt folk genom Röda havet. Han för även Jesus genom dödens avgrund och dödsriket.

Detta var en natt då Jesu lärjungar vakade, en natt av sorg och rädsla. De stannade bakom låsta dörrar i den övre salen. Men kvinnorna gick ändå till graven i gryningen på söndagen för att smörja Jesu kropp. Deras hjärtan var överväldigade och de frågar sig: "Hur ska vi komma in? Vem kommer att rulla stenen framför graven åt sidan ... "Här är det första tecknet på den stora händelsen? Den stora stenen var redan rullad åt sidan och graven var öppen!

"I graven, såg de en ung man sitta på höger sida, klädd i en vit dräkt ..." (Mark 16: 5). Kvinnorna var de första att se detta stora tecken, den tomma graven; och de var först med att träda in ...

"Träda in i graven". Det gör oss gott under denna påskvaka att reflektera över dessa kvinnors upplevelse, som också talar till oss. För det är därför vi är här: för att komma in, för att komma in i Guds mysterium som han visar sin hans kärleks vaka.

Vi kan inte leva påsken utan att träda in i mysteriet. Det är inte något intellektuellt, något vi bara vill veta eller läsa om ... Det är mer, mycket mer!

"Att träda in i mysteriet" betyder att ha förmågan att undra, förundras och att begrunda; förmågan att lyssna på tystnaden och höra den lilla viskning genom vilken Gud talar till oss (jfr 1 Kungaboken 19:12).

För att träda in i mysteriet krävs att vi inte är rädda för verkligheten: att vi inte låser in oss i oss själva, att vi inte flyr från vad vi inte kan förstå, att vi inte blundar för problemen eller förnekar dem, att vi inte avfärda vår frågor ...

Att träda in i mysteriet innebär att gå bortom vår egen bekvämlighets zon, bortom lättjan och likgiltigheten som håller oss tillbaka, och gå ut på jakt efter sanningen, skönheten och kärleken. Det är att söka en djupare mening, ett svar, och inte ett lätt svar, på de frågor som utmanar vår tro, vår trohet och vår existens.

För att träda in i mysteriet, behöver vi ödmjukhet, att ödmjukt böja oss, att kliva ner från vårt eget ”jag’s” piedestal som är så stolt, så självgod; ödmjukhet är att inte ta oss själva på så stort allvar, att erkänna vilka vi egentligen är: personer med starka och svaga sidor, syndare i behov av förlåtelse. För att träda in i mysteriet behöver vi sänka oss i maktlösheten, och avsäga oss våra idoler ... med ett ord, måste vi älska. Utan tillbedjan, kan vi inte träda in i mysteriet.

Kvinnorna som var Jesu lärjungar lär oss allt detta. De vakade den natten, tillsammans med Maria. Och hon, Guds Moder, hjälpte dem att inte tappa tron och hoppet.

Detta resulterade i att de inte fängslades av rädsla och sorg, utan vid det första gryningsljuset gick de ut med sina salvor, deras hjärtan var smorda av kärlek. De gick ut och fann graven öppen. Och de gick in. De hade vakat, de gick ut och de trädde in i mysteriet. Må vi lära av dem att hålla vakt med Gud och med Maria vår Moder, så att även vi kan träda in i mysteriet som leder från döden till livet.