Krismamässan - Må prästerna lära sig vad vila är

Klockan halv tio på Skärtorsdagens morgon firade påven Franciskus Oljevigningsmässan i Peterskyrkan – en liturgi som även firar instiftandet av prästämbetet. Påven koncelebrerade mässan med Roms kardinaler, biskopar och präster, som alla under mässan förnyade de löften de gav i samband med prästvigningen. Därefter välsignade påven oljan som används till de sjukas smörjelse, katekumen- och krismaoljan. På Petersplatsen denna morgon var köerna två, en för de svartklädda prästerna, med sina kordräkter över armen, som skulle koncelebrera mässan, och en för övriga troende.

Under året är detta ett av tillfällena då påven först och främst talar som Roms biskop direkt till stiftets präster:

"Min hand skall vara hans fasta stöd, min arm skall ge honom styrka" (Ps 89:22). Med dessa ord ur psaltarpsalmen, predikade påven Franciskus om hur prästen ska förhålla sig till att vara trött. Han påminde prästerna om hur ”Herren är bekymrad över att hjälpa oss, medveten om att vår uppgift är krävande; att den kan trötta ut oss. Vi upplever den på så många sätt: från den vanliga tröttheten i vårt dagliga apostolat, till sjukdom, död och även martyrskap.”

Påven beskrev att det kan vara en frestelse att inte se vilan som en Guds gåva: ”Vi får inte falla i denna frestelse. Vår trötthet är dyrbar i Jesu ögon, som omfamnar oss och lyfter upp oss. "Kom till mig, alla som arbetar och är överbelastade, och jag skall skänka er vila" (Matt 11:28).

När en präst känner sig trött, och bugar sig i bön: "Nog för idag Herre", och anförtror sig till Fadern, vet han att han inte kommer att falla, utan förnyas…. Låt oss aldrig glömma att nyckel till en givande prästtjänst ligger i hur vi vilar och i hur vi ser på hur Herren behandlar vår trötthet. Det är svårt att lära sig att vila! Detta säger mycket om vår tillit och vår förmåga att inse att även vi tillhör Herrens flock.”

Påven läste en serie rannsakande frågor som prästerna bör ställa sig: ”Ser jag den Helige Anden som ger mig "vila i tider av trötthet", eller ser jag honom bara som någon som håller mig upptagen? Söker jag min vila i konsumtionssamhället när jag är färdig med mina pastorala uppgifter? Har jag distans till de egennyttiga och självupptagna krav jag ställer på mig själv? Vet jag att jag kan vila trots mina fiender under Herrens beskydd? Oroar jag mig över hur jag ska tala och handla, eller anförtror jag mig åt den Helige Anden, som lär mig vad jag behöver säga i varje situation?

Påven vände sig till dagens läsningar för svar på dessa frågor, och han förklarade att prästens arbete är inte ett lätt eller ett rent mekaniska arbete, de uppgifter som Jesus talar om kräver förmågan att visa medkänsla; våra hjärtan måste beröras. ”Vi måste glädjas med de par som gifter sig; vi måste skratta med barnen vid dopfunten; vi ska gå vid de förlovades och familjernas sida; vi ska lida med dem som tar emot de sjukas smörjelse i sina sjukhussängar; vi ska sörja med dem som begraver en älskad ... Alla dessa känslor kan göra prästen hjärta uttröttat. Vi känner vårt folk, vi känner vad som pågår i deras hjärtan.

Vårt eget hjärta, delar deras lidande, vi känner med-lidande, vårt hjärta går i tusen bitar. Livet nära Guds folk ska göra oss trötta.”

”Människor och folkmassor kan trötta ut”, sa påven Franciskus, ”För Herren, och för oss, kan det vara ansträngande, vilket evangeliet berättar, men det är en bra trötthet, ett givande och glädjefull utmattning. Herren var aldrig trött på att vara med människor. Tvärtom verkade han förnyade genom deras närvaro (jfr Evangelii Gaudium, 11). Det finns en god och hälsosam trötthet.”

”Vi är brudgummens vänner: detta är vår glädje. Om Jesus som vallar flocken är mitt ibland oss, kan inte vi vara herdar som är dyster, klagande eller, ännu värre, uttråkade. Trötta, ja, men med glädjen hos de som hör Herren säga: "’Kom, ni som har fått min faders välsignelse" (Matt 25:34).

Påven talade vidare om en annan trötthet som han kallade ”fiendens trötthet”. Djävulen och hans följeslagare sover aldrig, och eftersom de inte tål att höra Guds ord, arbetar de outtröttligt för att tysta ned ordet och snedvrida det. Att konfrontera dem är mer än utmattande. För prästen handlar det inte bara om att göra gott, med all den ansträngning det innebär, utan även om att försvara flocken och sig själv från det onda (jfr Evangelii Gaudium, 83). Den onde är långt mer skarpsinnig än vi är, och han kan på ett ögonblick riva ner vad det tog oss år av tålamod att bygga upp. Här behöver vi be om nåden att lära oss att "kompensera": att omintetgöra det onda utan att dra upp det goda vetet. Vi måste alltid vara på vår vakt. I  denna trötthet, säger Herren till oss: "Var inte oroliga, jag har besegrat världen! "(Joh 16:33).

Den sista typen av trötthet, ”förutom att ni blir trötta på den här predikan” som en präst måste bemöta är den som gäller när han blir trött på sig själv. (jfr Evangelii Gaudium, 277). Detta kan vara den farligaste tröttheten av alla, därför att de övriga två kommer från att exponeras, den sista är mer "självrefererande": missnöjet med sig själv, men inte ett missnöjet som leder till självkonfrontation, medveten om behovet av Guds nåd, utan snarare missnöjet att "vilja men ändå inte vilja”, att leka med illusionen om att vara något annat. Jag kallar denna typ av trötthet att "flirta med andlig världslighet". När vi är ensamma, inser vi hur vårt liv är genomsyrat av denna världslighet, så mycket så att vi kan känna att den aldrig helt kan tvättas bort. Detta kan vara en farlig typ av trötthet. Uppenbarelseboken visar oss orsaken till denna trötthet: "Du är uthållig, du har tålt mycket för mitt namns skull och du har inte tröttnat. 4Men det har jag emot dig, att du har övergett din första kärlek." (Upp 2: 3-4). Endast kärlek ger sann vila. Det som inte är älskat blir tröttsamt, och med tiden, medför det en skadlig trötthet.

Den mest djupa och mystiska bild av hur Herren behandlar vårt pastorala trötthet är att, "Han hade älskat sina egna som levde här i världen, och han älskade dem intill slutet" (Joh 13:1): scenen då han tvättar sina lärjungars fötter. Jag tycker om att tänka på detta som en rengöring av lärjungaskapet. Herren rengör själv lärjungaskapets väg. Han "är involverad" ​​(Evangelii Gaudium, 24), personligen ansvarig för att ta bort varje fläck, allt det smutsiga, all världslig smuts som klamrar sig fast vid oss ​​på resan vi gör i hans namn.

”På våra fötter, kan vi berätta hur det går för resten av vår kropp. Det sätt vi följer Herren avslöjar hur vårt hjärta mår. Såren på våra fötter, våra stukningar och vår trötthet, är tecken på hur vi har följt honom, på vägarna i sökandet av det förlorade fåret, och då vi lett flocken till gröna ängar och stilla vatten (jfr ibid., 270 ). Herren tvättar oss och renar oss från all smuts våra fötter har samlat. Detta är heligt. Låt inte era fötter förbli smutsiga. Liksom krigsskador, kysser Herren dem och tvättar bort smutsen efter vårt arbete.”

”Jesus rengör oss, så att vi med rätta kan känna "glädje", "uppfyllda", "fria från rädsla och skuld", och kallade att gå "till jordens ändar, till varje periferi", och på så sätt ge goda nyheterna till den mest övergivna, säkra på att "han är med oss ​​alltid, ända till världens ände". Låt oss lära sig att vara trötta, men trötta på bästa sätt!”