Faderns roll i familjen del 1

"Vi återgår till våra katekeser om familjen. Idag skall vi låta oss ledas av ordet “fader”. Det är ett ord som är särskilt viktigt för oss kristna, för så har Jesus lärt oss att vi skall kalla Gud: fader. Namnets innebörd har fått ett nytt djup jut av hur Jesus använde det för att tala till Gud och visa sin särskilda relation till honom. Hjärtat av vår kristna tro är det välsignade mysteriet i närheten mellan Gud Fader, Son och Ande, som Jesus har uppenbarat." Det sa påven under onsdagsaudiensen den 28.01.2015.  

"Alla känner till ordet “fader”, det är ett universellt ord. Det anger en grundläggande relation som är lika gammal som människan. Ändå sägs det idag att vårt samhälle är ett ”samhälle utan fäder”. Man menar att särskilt i vår västerländska kultur är fadersgestalten symboliskt frånvarande, försvunnen, avlägsnad. Först uppfattades det som en befrielse: en befrielse från förtryckande fäder, från fadern som en företrädare för lagen som påtvingas utifrån, från fadern som den som förhindrar barnens lycka och de ungas frigörelse och självständighet. Ja, i vissa hem var fäderna auktoritära eller rentav förtryckande: ibland behandlade de barnen som slavar och respekterade inte deras personliga behov som kunde låta dem växa; fäder som inte hjälpte dem att ge sig in på sin egen väg i frihet – men det är inte lätt att fostra ett barn i frihet -; fäder som inte hjälpte dem att ta sitt ansvar för sin egen och samhällets framtid. 

Det är förstås ingen bra inställning. Men som så ofta går man från den ena ytterligheten till den andra. I vår tid är problemet inte alltför närvarande fäder utan snarare deras frånvaro. Fäderna koncentrerar sig ibland så mycket på sig själva och på sitt arbete och sitt självförverkligande, att de glömmer bort familjen. Och lämnar småbarn och ungdomar ensamma. Redan som biskop i Buenos förtsod jag att många ungdomar idag lever som om de var föräldralösa. Ofta frågade jag papporna om de lekte med sina barn, om de hade mod och kärlek nog för att slösa bort sin tid med barnen. Och oftast var svaret inte vackert: ”Jag kan inte, jag har så mycket arbete...” Och så var fadern frånvarande när barnet växte, lekte inte med det och tillbringade inte sin tid med det. 

Under våra reflexioner om familjen vill jag säga till alla kristna gemenskaper att vi måste vara mer uppmärksamma. Fadersgestaltens frånvaro i barnens och ungdomarnas liv skapar tomrum och sår som också kan vara mycket allvarliga. Många av barnens och ungdomarnas problem beror på detta, på bristen på förebilder och trovärdiga ledare i vardagslivet, på bristen på närhet, på bristen på kärlek från fäderna. Många ungdomar upplever att de är föräldralösa på ett djupare sätt än vi kan föreställa oss. 

De är föräldralösa i familjen, för fäderna är ofta frånvarande, ibland fysiskt, men också när de är hemma uppför de sig inte som fäder, de talar inte med sina barn, de gör inte sin plikt som fostrare, de ger inte barnen genom sin förebild de principer, värden och livsregler som de behöver lika mycket som bröd. Faderns närvaro måste vara desto mer fostrande ju mer arbetet tvingar honom vara borta hemifrån. Ibland verkar det som om papporna inte vet vilken som är deras plats i familjen och hur man uppfostrar barn. De är så osäkra att de drar sig tillbaka och försummar sitt ansvar. Kanske tar de sin tillflykt till en osannolik ”jämlik” relation till barnen. Visst måste du vara ditt barns ”vän”, men glöm inte bort att du är fadern! Om du bara uppför dig som en jämlik kamrat är det inte bra för barnet. 

Samma problem ser vi i samhället. Samhället och dess institutioner har ett ansvar, ja ett slags faderligt ansvar, gentemot de unga, ett ansvar som det ofta försummar eller utövar på fel sätt. Också samhället låter ofta de unga vara föräldralösa och ger dem inte ett sant perspektiv. Så blir de unga föräldralösa utan säkra vägar att vandra, utan pålitliga läromästare, utan ideal som värmer hjärtat, utan värden och hopp som kan bära dem i vardagen. De fylls av avgudar men blir bestulna på sitt hjärta. De drivs att drömma om att ha roligt och njuta, men får inget arbete. De förblindas av penningguden och förvägras sanna rikedomar. 

Därför är det bra för både fäder och barn att lyssna till Jesu löfte till sina lärjungar: “jag skall inte lämna er ensamma” (Joh 14:18), jag skall inte lämna er föräldralösa. Det är han som är vägen man skall gå, läromästaren man skall lyssna till, hoppet att världen kan förändras, att kärleken övervinner hatet, att det kan finnas en framtid i broderskap och fred för alla. Någon av er kanske säger: ”Nu är ni alldeles för negativ. Ni har bara talat om fädernas frånvaro, om vad som händer när fäderna inte är nära sina barn …” Det stämmer, jag ville betona just detta, för nästa onsdag fortsätter jag denna katekes med att belysa det vackra i faderskapet. Därför började jag med mörkret för att nå fram till ljuset. Må Herren hjälpa oss att förstå."