"Mitt intryck är att världssamfundet inte tror att Isis berör dem" Jesuitpater Abou-Seif
i Syrien
(02.03.2015) ”Oron växer över de cirka 350 kristna öde, efter att de togs till fånga
av terrorgruppen Isis.” Vatikanradion talade på måndagen med den syriske jesuitpatern
Mourad Abou-Seif, om situationen i Syrien. Han berättar även om ett kurdiskt återerövras
av den strategiskt belagda staden Tal Hamis, i nordöstra delen av landet. Kurdernas
angrepp stöds av USA-ledda flygräder. Detta är en stor seger eftersom vägen som fungerade
som vapenleveransväg för Isis från Irak, är nu bruten.
Pater Abou-Seif säger
att: ”Ondskan berör alla! Man kan inte säga att det finns en kommunitet som lider
mer än en annan: kristna lever tillsammans med muslimer, sida vid sida, och alla lider
det onda som hela Syrien lider. De kristna kanske är mer oroliga för sin framtid och
försöker förstå vad som verkligen pågår. När det finns så lite hopp som nu är framtiden
mycket oroande, och detta är värre för de kristna. Men de lever som andra.”
”Innan
kontrollerade extremisterna de kristna hårdare än andra, och behandlade de hårdare
eftersom de är en minoritet. Men det skedde inte avrättningar och utrotningar, som
nu. Det verkar som om extremistgrupperna med avrättningarna vill ge meddelande till
väst, genom de kristna i Mellanöstern – som vi såg med de 21 avrättade egyptiska
kopterna. ”
”De extremistiska grupperna vill nå väst genom att angripa Syriens
kristna”, förklarade pater Abou-Seif. ”Inför detta hot borde det internationella samfundet
reagera. Jag har intrycket att det internationella samfundet har varit ganska likgiltig
för vad som pågår. Hjälpen ger intryck av att det onda som sker i Syrien och i hela
Mellanöstern inte är något som berör dem. Sakta men säkert verkar världssamfundet
dock förstå att detta onda berör hela världen. Det finns en ny medvetenhet om allvaret
i problemet: nu betraktar man det som om det vore en cancer som sprider sina metastaser
runt om i världen. Enligt min mening, är det nödvändigt att ändra inställning och
medvetenheten om behovet att agera finns, jag känner det.”