Familjen - Syskon

(18.02.2015) Hittills har våra katekeser om familjen handlat om modern, fadern och barnen. Idag är det dags för syskonen. ”Broder” och ”syster” är ord som kristendomen skattar högt. Och tack vare erfarenheten av att leva i en familj är det ord som alla kulturer och alla tider förstår.

Syskonskapet har en särskild plats i Guds folks historia. Det mottar ju hans uppenbarelse mitt i erfarenheten av att vara människa. Psaltarpsalmens författare lovsjunger brödraskapets skönhet: “Vad det är gott och ljuvligt att bröder är tillsammans! (Ps 132:1). Jesus Kristus har fullbordat också denna mänskliga erfarenhet av att vara bröder och systrar genom att lyfta upp den till treeninghetens kärlek och så ge den en styrka som överskrider släktskapsband och kan övervinna varje mur av främlingskap.

Vi vet att när syskonrelationen förstörs, öppnas vägen till smärtsamma konflikter, svek och hat. Bibelns berättelse om Kain och Abel är förebilden för denna negativa utveckling. När Abel dödats, frågar Gud Kain: “Var är din bror Abel?” (1 Mos 4:9a). Det är en fråga som Herren fortsätter att ställa till varje generation. Och tyvärr upprepas i varje generation också Kains dramatiska svar: ” Det vet jag inte. Skall jag ta hand om min bror?” (1 Mos 4:9b). När bandet bryts mellan bröder är det något ont för mänskligheten. I många familjer grälar syskon om små saker eller om ett arv, och sedan talar de inte med varandra mer, de hälsar inte på varandra. Syskonskap är något stort, när man tänker på att alla syskon har bott i mammans sköte under nio månader och kommer från mammans kött. Syskonskap skall inte brytas. Vi känner alla familjer där det finns splittring mellan syskon som har grälat. Låt oss be till Herren för dessa familjer. Kanske finns det några sådana fall i vår egen familj. Må Herren hjälpa dem att återförena syskonen och att återupprätta familjen. Syskonskapet får inte brytas, och när det sker, blir det som med Kain och Abel. När Herren frågar Kain var hans bror är, svarar han: ”Det vet jag inte, jag struntar i min bror.” Det är mycket smärtsamt att behöva höra det. Låt oss alltid be för syskon som har splittrats.

Om syskonskapets band uppstår mellan barnen i familjen i en fostran av öppenhet mot andra, är den är stor skola i frihet och fred. I familjen, syskon emellan, lär man sig att leva tillsammans med andra, hur man skall leva tillsammans i samhället. Kanske är vi inte alltid medvetna om det, men det är just familjen som för in syskonskapet i världen. Detta första syskonskap, som närs av familjens kärlek och fostran, sprids som ett löfte till hela samhället och till relationerna mellan olika folk.

Den välsignelse som Gud i Jesus Kristus öser över detta syskonskapets band vidgas på ett sätt vi inte kan föreställa oss, så att det förmår överskrida alla skillnader i nation, språk, kultur och rentav religion.

Tänk vad som sker med bandet mellan människor, som är helt olika varandra, när de kan säga om varandra: “Den här människan är som en bror, som en syster för mig!” Historien har för övrigt visat tillräckligt tydligt att också frihet och jämlikhet, utan broderskap, kan fyllas av individualism och konformism och egenintresse.

Syskonskapet strålar på ett särskilt sätt i familjen när vi ser omsorgen, tålamådet och kärleken som omger den svagaste lillebrodern eller lillasystern, som kanske är sjuka eller handikappade. Mång bröder och systrar gör detta i hela världen, och kanske uppskattar vi inte deras generositet tillräckligt. Och när det finns många syskon i en familj – idag hälsade jag på en famij med nio barn – är det de största barnen som tar hand om de mindre.

Att ha en bror eller syster som älskar dig är en stark, obetalbar, oersättlig erfarenhet. På samma sätt är det med kristet syskonskap. Vi måste känna ömhet för de minsta, de svagaste, de fattigaste. De har rätt att lägga beslag på vår själ och vårt hjärta. Ja, de är våra syskon och det är som sådana som vi måste älska dem och behandla dem. När det sker, när de fattiga är som våra familjemedlemmar, får vårt kristna syskonskap liv. De kristna tar hand om fattiga och svaga, inte för att lyda ett ideologiskt program, utan för att Herrens ord och förebild säger att vi alla är syskon. Detta är principen för Guds kärlek och för varje rättvisa människor emellan.

Idag är det viktigare än någonsin att låta syskonskapet inta sin rättmätiga plats mitt i vårt teknokratiska och byråkratiska samhälle. Då antar också friheten och jämlikehten rätt tonläge. Låt oss därför inte lättsinning, av mode eller rädsla, beröva våra familjer skönheten av ett omfattande syskonskap mellan söner och döttrar. Och låt oss inte förlora vår visshet om den vida horisont som tron förmår vinna av denna erfarenhet, i ljuset av Guds välsignelse.