"Styrk era hjärtan" - Påven Franciskus fastebudskap 2015

(19.02.2015) I år uppmanar påven Franciskus fastebudskap till solidaritet och vaksamhet mot likgiltigheten som globaliserar sig.

Titeln är tagen ut Jakobs brev, ”Styrk era Hjärtan” (Jak 5,8) och budskapet utgår från den tröstande sanningen att Gud älskar oss. Hans kärlek föregår oss alltid. ”Vi älskar därför att han först älskade oss.” (1 Joh 4:19). Herren, i kraft av sin kärlek, är inte likgiltig för oss och vad som händer oss. Därför är även vi kallade att ta hand om dem omkring oss, för att ge den kärlek som vi får från honom till dem han låter oss möta på vår väg. Han vill att vi ska uppmärksamma dem, särskilt de i nöd.

I sitt budskap uppmärksammar påven att det är ”då vi har det bra som vi oundvikligen glömmer de andra. Mätta i våra bekvämligheter, kan vi inte se deras problem, lidanden och de orättvisor som de får utstå. ”Då faller vårt hjärta i likgiltighet, i den ondes frestelser som blir mer och mer frekventa, tills de når en global dimension.” Påven kallar därför denna själviska attityd för en globalisering av likgiltigheten.

Påven förklarar att endast den som har mött Jesus, och som låtit honom ”tvätta våra fötter” kan bli delaktiga i hans omsorg för människan. Utan denna erfarenhet sluter vi oss i vår likgiltighet inför omvärlden. ”Vi måste låta Herren tvätta våra fötter, vilket innebär att vi upplever hans helande kärlek och låter honom älska oss. På så vis får vi förmågan att tvätta andras fötter i Guds och människornas tjänst.”

Motgiftet mot likgiltigheten är den djupa solidaritet som kristna är kallade att utveckla sinsemellan. Solidariteten baserar sig på vetskapen om att vi alla tillhör samma kropp, kyrkan. "Om en medlem lider, så lider också alla de andra; och om en medlem blir hedrad, så gläder sig också alla de andra."(1 Kor 12:26).

Påven ställer en serie frågor med vilka han visar vägen under denna fastetid: "Upplever vi i våra församlingar att vi tillhör en kropp? En kropp som tar emot och delar med sig av Guds gåvor? En kropp, som ser och bryr sig om sina svagaste medlemmar, de fattiga och små? Eller tar vi vår tillflykt i en universell kärlek som engagerar sig långt bort i världen, men glömmer Lazarus som sitter framför vår låsta dörr? (Jfr Luk 16,19-31).

Påven uppmanar till den konkreta välgörenhet i vardagen, som vi är kallade till. En konkret välgörenhet tillsammans med bön i gemenskap med kyrkan, för att den jordiska kyrkan tillsammans med den himmelska, ska samarbeta för att säkerställa att ingen människa på jorden lider eller smärtar, och på så vis uppfyller den korsfäste kärlekens seger, avslutar påven Franciskus och citerar så den heliga kyrkoläraren, Teresa av Lisieux. Kyrkan är missionär och måste gå ut över sin egen tröskel till samhället. Likaså är varje individ kallad att övervinna likgiltighetens frestelse genom bön och välgörenhet, så att våra hjärtan alltmer omvänder sig till Herren och av honom blir styrkta och barmhärtiga, vaksamma och generösa, och inte längre slutna i sig själva.