Påven på askonsdagen "Be om tårarnas gåva, för den djupa omvändelsen. Hycklare kan
inte gråta!"
(19.01.2015) Påven Franciskus ledde kyrkan in i fastan på onsdagskvällen med den traditionella
botgöringsprocessionen på en av Roms sju kullar, Aventinen – en procession mellan
kyrkan Sankt’Anselmo och Santa Sabina, uppkallad efter ett tidigt romerskt helgon,
som led martyrdöden för sin tro. I denna kyrkan firade påven sedan askonsdagens mässa
med askpåläggningsriten.
I processionen deltog kardinaler, ärkebiskopar, biskopar,
Sant’Anselmos benediktiner och Sankta Sabinas dominikanbröder. Stilla steg helgonlitanian
mot kvällshimlen, och de antika hyllningarna till korset. Den smala gatan kantades
av människor, och i basilikan väntade hundratals troende på påven.
Påven Franciskus
sa att som Guds folk inleder vi fastevandringen med en fast vilja att återvända till
Herren, och förenas med Jesus Kristus i passions- och uppståndelsemysterierna. ”Profeten
Joel, sändes av Gud för att kalla folket till omvändelse, på grund av en katastrof
– invasionen av gräshoppor - som skövlade Judeen. Endast Herren kan rädda oss från
gissel och därför måste vi förenas i honom med bön och fasta, och bekänna vår synd.
Profeten insisterar på en inre omvändelse: ”Nu, säger Herren, skall ni vända er till
mig med uppriktigt hjärta" (2:12).
Att återgå till Herren "med uppriktigt hjärta"
innebär att välja en omvändelsens väg, som inte är ytlig och övergående - en andlig
resa som berör det mest intima av vår person. Hjärtat är säte för våra känslor, det
är där vi formar våra val, vårt beteende. Uppmaningen att "vända tillbaka till Gud
med ett uppriktigt hjärta" handlar inte bara om den enskilde, utan sträcker sig till
hela samhället, det är en kallelse som riktar sig till alla: ”Kalla på folket, påbjud
en helig sammankomst! Kalla på de gamla och samla barnen, också dem som är ammade.
Må brudgummen lämna sin kammare och bruden sitt gemak (v. 16).
Profeten talar
särskilt om prästernas böner, och konstaterar att de bör åtföljas av tårar. Det skulle
göra oss alla gott, men särskilt oss präster, att så här vid fastans början, be om
tårarnas gåva, för att göra vår omvändelseresa mer äkta och utan hyckleri. Det gör
oss gott om vi frågar oss: gråter jag? Gråter påven? Gråter biskoparna och kardinalerna?
Gråter de gudsvigda och prästera? Gråter vi när vi ber? Detta är evangeliets budskap
idag. I Matteusevangeliet upprepar Jesus de tre goda gärningarna i Moses lag: allmosor,
bön och fasta. Det utmärkande i Jesu ord är huruvida det rör sig om en ytlig handling
eller om en inre, pådriven av ett gråtande hjärta.
Under tidens gång hade
dessa bestämmelser rostat till extern formalism, eller ännu värre till tecken på social
överlägsenhet. Jesus belyser en vanlig frestelse i dessa tre handlingar, som sammanfattar
deras hyckleri: Var noga med att inte utföra era fromma gärningar i människornas åsyn,
för att de skall lägga märke till er. Annars har ni ingen lön att vänta hos er fader
i himlen. När du ger allmosor, låt då inte stöta i basun för dig, som hycklarna gör
i synagogorna och på gatorna för att människorna skall prisa dem. … När ni ber skall
ni inte göra som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen
för att människorna skall se dem. … När ni fastar, se då inte dystra ut som hycklarna,
som vanställer sitt utseende för att människorna skall se att de fastar.” (Mt 6,1.2.5.16).
Bröder, ni vet att hycklare inte kan gråta. De har glömt hur man gråter, och de ber
inte om tårarnas gåva.
När vi gör något gott, föds i oss nästan instinktivt
en önskan att bli respekterade och beundrade för denna goda gärningen, det är tillfredsställande.
Jesus uppmanar oss att göra dessa handlingar utan att skryta, och att enbart lita
på Faderns belöning "som ser i det fördolda" (Mt 6,4.6.18).
Kära bröder och
systrar, Herren upphör aldrig att förbarma sig över oss, och han vill förlåta oss
ännu en gång – vilket vi alla behöver – han inbjuder oss att återvända till honom
med ett nytt hjärta, renat från det onda, renat av tårarna, för att delta i hans glädje.
Den helige aposteln Paulus föreslår hur vi ska ta emot denna inbjudan, i dagens andra
läsning: Jag ber er på Kristi vägnar: låt försona er med Gud.” ( 2 Kor 5,20).
Omvändelse
rör sig inte endast om en mänsklig ansträngning, det handlar om att låta sig försonas.
Försoningen mellan oss och Gud är möjlig tack vare Faderns barmhärtighet som, av kärlek
till oss, inte tvekade att offra sin ende Son. Han som inte visste vad synd var, honom
gjorde Gud till ett med synden för vår skull" (v. 21) när han korsfästes för våra
synder, och så återlöste oss och rättfärdigade oss inför Gud. I honom kan vi bli rättfärdiga,
i honom kan vi förändras, om vi accepterar Guds nåd och inte låter detta "gynnsamma
ögonblick" gå förlorat (6,2). Låt oss stanna upp en stund för att försonas med Gud.
Medvetna
om detta börjar vi vår fasteresa, förtroendefullt och glatt. Må den Obefläckade Maria
upprätthålla vår andliga kamp mot synden, och leda oss i detta gynnsamma ögonblick,
så att vi kan komma samman i påsk för att sjunga glädjen över segern.”
Påven
avslutade med att påminna om de två fraserna som man läser under askpåläggningsriten:
” Av jord är du och jord skall du åter bli.” (jfr Mos 03:19), eller Jesu uppmaning:
"Omvänd dig och tro på evangeliet" (Mark 01:15). Båda formlerna är en påminnelse om
sanningen i människans existens: vi är begränsade varelser, vi är syndare i ständigt
behov av omvändelse och bot. Det är mycket viktigt att ta denna inbjudan på allvar
i vår tid, som i liknelsen om den förlorade sonen som återvänder till den gode och
barmhärtige Fader, gråter i hans famn, litar på honom och anförtror sig till honom.