Påven på askonsdagen "Be om tårarnas gåva, för den djupa omvändelsen. Hycklare kan inte gråta!"

(19.01.2015) Påven Franciskus ledde kyrkan in i fastan på onsdagskvällen med den traditionella botgöringsprocessionen på en av Roms sju kullar, Aventinen – en procession mellan kyrkan Sankt’Anselmo och Santa Sabina, uppkallad efter ett tidigt romerskt helgon, som led martyrdöden för sin tro. I denna kyrkan firade påven sedan askonsdagens mässa med askpåläggningsriten.

I processionen deltog kardinaler, ärkebiskopar, biskopar, Sant’Anselmos benediktiner och Sankta Sabinas dominikanbröder. Stilla steg helgonlitanian mot kvällshimlen, och de antika hyllningarna till korset. Den smala gatan kantades av människor, och i basilikan väntade hundratals troende på påven.

Påven Franciskus sa att som Guds folk inleder vi fastevandringen med en fast vilja att återvända till Herren, och förenas med Jesus Kristus i passions- och uppståndelsemysterierna. ”Profeten Joel, sändes av Gud för att kalla folket till omvändelse, på grund av en katastrof – invasionen av gräshoppor - som skövlade Judeen. Endast Herren kan rädda oss från gissel och därför måste vi förenas i honom med bön och fasta, och bekänna vår synd. Profeten insisterar på en inre omvändelse: ”Nu, säger Herren, skall ni vända er till mig med uppriktigt hjärta" (2:12).

Att återgå till Herren "med uppriktigt hjärta" innebär att välja en omvändelsens väg, som inte är ytlig och övergående - en andlig resa som berör det mest intima av vår person. Hjärtat är säte för våra känslor, det är där vi formar våra val, vårt beteende. Uppmaningen att "vända tillbaka till Gud med ett uppriktigt hjärta" handlar inte bara om den enskilde, utan sträcker sig till hela samhället, det är en kallelse som riktar sig till alla: ”Kalla på folket, påbjud en helig sammankomst! Kalla på de gamla och samla barnen, också dem som är ammade. Må brudgummen lämna sin kammare och bruden sitt gemak (v. 16).

Profeten talar särskilt om prästernas böner, och konstaterar att de bör åtföljas av tårar. Det skulle göra oss alla gott, men särskilt oss präster, att så här vid fastans början, be om tårarnas gåva, för att göra vår omvändelseresa mer äkta och utan hyckleri. Det gör oss gott om vi frågar oss: gråter jag? Gråter påven? Gråter biskoparna och kardinalerna? Gråter de gudsvigda och prästera? Gråter vi när vi ber? Detta är evangeliets budskap idag. I Matteusevangeliet upprepar Jesus de tre goda gärningarna i Moses lag: allmosor, bön och fasta. Det utmärkande i Jesu ord är huruvida det rör sig om en ytlig handling eller om en inre, pådriven av ett gråtande hjärta.

Under tidens gång hade dessa bestämmelser rostat till extern formalism, eller ännu värre till tecken på social överlägsenhet. Jesus belyser en vanlig frestelse i dessa tre handlingar, som sammanfattar deras hyckleri: Var noga med att inte utföra era fromma gärningar i människornas åsyn, för att de skall lägga märke till er. Annars har ni ingen lön att vänta hos er fader i himlen. När du ger allmosor, låt då inte stöta i basun för dig, som hycklarna gör i synagogorna och på gatorna för att människorna skall prisa dem. … När ni ber skall ni inte göra som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att människorna skall se dem. … När ni fastar, se då inte dystra ut som hycklarna, som vanställer sitt utseende för att människorna skall se att de fastar.” (Mt 6,1.2.5.16). Bröder, ni vet att hycklare inte kan gråta. De har glömt hur man gråter, och de ber inte om tårarnas gåva.

När vi gör något gott, föds i oss nästan instinktivt en önskan att bli respekterade och beundrade för denna goda gärningen, det är tillfredsställande. Jesus uppmanar oss att göra dessa handlingar utan att skryta, och att enbart lita på Faderns belöning "som ser i det fördolda" (Mt 6,4.6.18).

Kära bröder och systrar, Herren upphör aldrig att förbarma sig över oss, och han vill förlåta oss ännu en gång – vilket vi alla behöver – han inbjuder oss att återvända till honom med ett nytt hjärta, renat från det onda, renat av tårarna, för att delta i hans glädje. Den helige aposteln Paulus föreslår hur vi ska ta emot denna inbjudan, i dagens andra läsning: Jag ber er på Kristi vägnar: låt försona er med Gud.” ( 2 Kor 5,20).

Omvändelse rör sig inte endast om en mänsklig ansträngning, det handlar om att låta sig försonas. Försoningen mellan oss och Gud är möjlig tack vare Faderns barmhärtighet som, av kärlek till oss, inte tvekade att offra sin ende Son. Han som inte visste vad synd var, honom gjorde Gud till ett med synden för vår skull" (v. 21) när han korsfästes för våra synder, och så återlöste oss och rättfärdigade oss inför Gud. I honom kan vi bli rättfärdiga, i honom kan vi förändras, om vi accepterar Guds nåd och inte låter detta "gynnsamma ögonblick" gå förlorat (6,2). Låt oss stanna upp en stund för att försonas med Gud.

Medvetna om detta börjar vi vår fasteresa, förtroendefullt och glatt. Må den Obefläckade Maria upprätthålla vår andliga kamp mot synden, och leda oss ​​i detta gynnsamma ögonblick, så att vi kan komma samman i påsk för att sjunga glädjen över segern.”

Påven avslutade med att påminna om de två fraserna som man läser under askpåläggningsriten: ” Av jord är du och jord skall du åter bli.” (jfr Mos 03:19), eller Jesu uppmaning: "Omvänd dig och tro på evangeliet" (Mark 01:15). Båda formlerna är en påminnelse om sanningen i människans existens: vi är begränsade varelser, vi är syndare i ständigt behov av omvändelse och bot. Det är mycket viktigt att ta denna inbjudan på allvar i vår tid, som i liknelsen om den förlorade sonen som återvänder till den gode och barmhärtige Fader, gråter i hans famn, litar på honom och anförtror sig till honom.