(11.02.2015) Efter att ha reflekterat över moders- och fadersgestalten, tänkte jag
ägna den här katekesen åt barnet, eller, rättare sagt, barnen. Jag utgår från en vacker
bild hos profeten Jesaja. Han skriver: “Alla samlas och kommer till dig. Dina söner
kommer från fjärran, dina döttrar bär man i famnen. När du ser det skall du stråla
av lycka, ditt hjärta skall bäva och bulta” (60,4-5a). Det är en strålande vacker
bild, en bild av lyckan i återföreningen mellan föräldrar och barn, som vandrar tillsammans
mot en framtid av frihet och fred, efter en lång tid av uppoffringar och splittring,
när det judiska folket var långt från sitt hemland.
Det finns ett nära band
mellan ett folks hopp och harmonin mellan olika generationer. Barnens glädje gör så
att föräldrarnas hjärtan bultar och öppnar en ny framtid. Barnen är familjens och
samhällets glädje. De är inte en fråga om förökningsbiologi och inte heller ett av
många sätt att förverkliga sig. Barnen är en gåva. Varje barn är unikt, och samtidigt
har det ett starkt band till sina rötter. Att vara son eller dotter enligt Guds plan
är att bära på minnet och hoppet av en kärlek som har förverkligat sig genom att tända
ett nytt, unikt människoliv. Och för föräldrarna är varje barn sig själv, olikt andra.
Jag minns vad min mamma brukade säga om oss barn – vi var fem stycken. När någon frågade
henne vilket barn hon föredrog, brukade hon svara: ”Jag har fem barn, som handens
fem fingrar. Om någon slår mig på ett finger, gör det ont. Om någon slår mig på ett
annat finger gör det också ont. Alla fem gör ont. Alla är de mina barn, men de är
olika som fingrarna på en hand.” Så är det i en familj. Barnen är olika, men de är
alla barn.
Man älskar ett barn för att det är ens barn. Inte för att det är
vackert eller för att det är på det enda eller andra sättet, utan för att det är ens
barn. Inte för att det tycker som jag eller förverkligar mina önskemål. Ett barn är
ett barn: ett liv som fått sitt upphov av mig men vars syfte är barnet självt, dess
bästa, familjens, samhället och hela mänsklighetens bästa.
Härav kommer också
den djupaste erfarenheten av barnaskapet, som låter oss upptäcka den oförtjänta kärleken,
som aldrig upphör att förvåna oss. Det är skönheten i att vara älskad i förväg: barnen
är älskade redan innan de kommer. Ofta möter jag mammor på torget som visar mig sin
mage och ber om min välsignelse... Dessa barn är älskade redan innan de föds. Detta
är oförtjänt kärlek, de älskas innan de föds, som Guds kärlek, som alltid älskar oss
först. De älskas innan de har gjort någonting för att förtjäna det, innan de lärt
sig tala eller tänka, ja redan innan de föds! Utan barnaskap kan man inte lära känna
Guds kärlek, som är den yttersta källan till detta verkliga underverk. I varje barns
själ, hur sårbar den än må vara, lägger Gud ner sin kärleks sigill, som är grundvalen
för barnets värdighet, en värdighet som ingenting och ingen kan omintetgöra.
Idag
verkar det vara svårare för barnen att föreställa sig sin egen framtid. Fäderna har
kanske dragit sig tillbaka, och barnen har blivit mer osäkra när det gäller att ta
steg framåt. Vi kan lära oss ett gott förhållande mellan generationerna av vår himmelske
fader, som låter var och en vara fri men aldrig lämnar oss ensamma. Och om vi går
vilse, fortsätter han att följa oss tålmodigt utan att minska sin kärlek till oss.
Den himmelske fadern drar sig aldrig tillbaka i sin kärlek till oss. Han går hela
tiden framåt, och om han inte kan gå framåt väntar han på oss, men han går aldrig
tillbaka. Han vill att hans barn skall vara modiga och ta hans steg framåt.
Barnen,
å sin sida, skall inte vara rädda för att bygga en ny värld. Det är bara riktigt att
de vill att den skall vara bättre än hur de fick den. Men det skall de göra utan arrogans,
utan anspråksfullhet. Man måste alltid erkänna barnens värde, och man skall alltid
hedra sina föräldrar. Det fjärde budet säger att barnen – och vi är alla någons
barn! – skall hedra sin fader och moder (jfr 2 Mos 20:12). Detta bud kommer omedelbart
efter dem som handlar om Gud själv. Det innehåller faktiskt något heligt, något gudomligt,
något som rör själva roten till all annan respekt människor emellan. Bibeltexten låter
budet följas av orden: “så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger
dig”. En sund relation mellan generationerna är en garanti för framtiden, en garanti
för en verkligt mänsklig historia. Ett samhälle där barnen inte hedrar sina föräldrar
är ett samhälle utan heder. När man inte hedrar sina föräldrar förlorar man sin egen
heder. Det blir ett samhälle som med tiden fylls av tomma och giriga ungdomar. Men
också ett samhälle som snålar med barn, som inte tycker om att omges av barn, som
ser dem först och främst som ett bekymmer, en börda, en risk, är ett deprimerat samhälle.
Här i Europa känner vi många deprimerade samhällen, för de vill inte ha barn, de har
inga barn, nativiteten är mindre än en procent. Varför? Om man ser en familj som är
generös med barn som en börda, är det något som är fel! Visst måste föräldraskap måste
vara ansvarsfullt, som den salige påven Paulus VI förklarade i sin encyklika Humanae
vitae, men att ha många barn betyder inte automatiskt att vara oansvarig. Att välja
att inte ha barn är oansvarigt. Att välja att inte ha barn är ett egoistiskt val.
Livet föryngrar och får ny kraft av att mångfaldigas. Man blir rikare, inte fattigare!
Barnen lär sig att ta hand om sin familj, de mognar genom att dela familjens uppoffringar,
de växer genom att uppskatta dess gåvor. Den glada erfarenheten av att ha syskon livar
respekten för och omsorgen om föräldrarna, som har rätt till vår tacksamhet. Många
av er har barn och vi är alla någons barn. Den som har barn kan tänka en stund i tystnad
på sina barn. Vi kan alla tänka på våra föräldrar och tacka Gud för livets gåva. Må
Herren välsigna våra föräldrar och era barn.
Jesus, den evige sonen, som blev
son också i tiden, skall hjälpa oss att finna vägen till en ny vår för barnaskapets
enkla och stora mänskliga erfarenhet. Mångfaldigandet av fortplantningen är ett mysterium
som berikar allas liv, som kommer från Gud själv. Vi måste återupptäcka det och utmana
fördomarna, och förverkliga det i vårt liv, i tro och i fullkomlig glädje. Det är
så fint när jag passerar mitt ibland er och ser pappor och mammor som lyfter upp sina
barn för att de skall bli välsignade. Det är en nästan gudomlig gest. Tack för att
ni gör det!