Kardinal Tagle om hur man missionerar i storstäder genom små kärlekshandlingar

(17.02.2015) Kardinal Luis Antonio Tagle vet hur man missionerar i storstäder. Han är bland de yngsta kardinalerna i den katolska kyrkan och han leder ärkestiftet i Manila, som är ett av världens mest tätbefolkade städer.

Han är mycket populär och vissa har döpt honom till "kardinalernas rockstjärna". Den 57-årige kardinal Tagle utsågs nyligen till det Påvliga lekmannarådet. Han var i Rom denna månad för att delta i dess plenisammanträde, under temat: "Att möta Gud i stadens hjärta", där han var huvudtalare. I en intervju med CNA den 6 februari, talade kardinal Tagle om hur det är att evangelisera i storstaden och effekterna av påven Franciskus symboliska gester under sin resa till Filippinerna.

”Jag är väldigt glad över att detta plenisammanträde fokuserar på storstäderna, tätorterna, de stora metropolerna, och hur den pastorala verksamheten och kyrkans evangeliserande mission kan genomföras i de stora städerna” sa han.

”Påven Franciskus, i hans apostoliska uppmaning "Evangelii Gaudium”, betonar att i många delar av världen har människor flyttat från en jordbruks- och lantlig miljö till de stora städerna. För många århundraden sedan var kyrkans mission knuten till den vanliga människans livsmiljö, som var gårdarna, landet. Nu, eftersom det har ändrats, bör vi studera verkligheten i städerna och utmaningarna och även möjligheterna till evangelisation.”

Beträffande påvens senaste resa till Filippinerna sa kardinal Tagle: ”Själva händelsen har varit, för oss, en speciell välsignelse – folkets deltagande, entusiasmen, allas samarbete - det var verkligen ett nådens ögonblick, och även av nationell betydelse. Att upprätthålla frukterna av besöket är nu vårt största bekymmer, och vi har framför allt fokuserat på två saker:

Först har vi uppmanat folk att fortsätta att läsa budskapen, predikningarna, påvens konferenser, fortsätta att reflektera över dem, fortsätta att reflektera över påvens gester, påvens symboliska handlingar. För endast genom ihållande bön, meditation, eftertanke, kan vi kunna uppskatta det mer. Eftersom att lyssna redan har en inverkan, men det finns fortfarande mycket mer att upptäcka.

För det andra, inte bara en teoretisk meditation eller studie av budskapen, men att låta budskapet ta tag i oss, komma in i våra hjärtan, att kalla oss till omvändelse, att kalla oss till en överblick av livet, osv., och därifrån, även att gå till handling - både enskilda åtgärder som alla måste genomföra i sina liv, men också, förhoppningsvis, tillsammans som en gemenskap, som en nation, som en kyrka.”

Rörande kyrkans plats i samhället sa kardinalen att: ”naturligtvis inser vi att kyrkan inte är en parallell regering. Kyrkan är inte en finansiell institution. Kyrkan, för att citera påven Franciskus, är inte en icke-statlig organisation (NGO). Det är en andlig och missionerande kropp.

Så den måste kunna ge de fattiga andlig själavård, eftersom vi inte kan förvänta oss att andra grupper gör det. Det är en annan form för fattigdom: att förneka de fattiga tillgång till andlig själavård. Så kyrkan måste göra det och kyrkan måste med sin bästa förmåga kombinera sina insaster för utbildning, mat och husrum åt de fattiga” med ”den pastorala och andliga omsorgen”. Att hålla balansen är alltid en utmaning. Vissa faller i fällan att kunna tillgodose de materiella behoven och på något sätt är sämre på de andliga, pastorala behoven. Men vi är mycket medvetna om vår särskilda karisma.”

CNA frågade också kardinalen om svårigheterna som vissa känner med att följa kyrkans lära. ”Vissa finner svårigheter med en del av kyrkans undervisning, eller de känner till kyrkans lära, men de utsätts för vissa situationer som ofta de inte väljer själva, eller så finns det några faktorer som ledde dem till en viss situation, som de vet inte är i harmoni med kyrkans lära. Jag tror att vissa människor känner att, eftersom de inte är i harmoni med kyrkans lära, att de är redan är dömda. De står utanför kyrkan. Att de inte har någon plats i kyrkan längre. Kanske även en del präster fick dem att känna så. Medan vad kyrkan har sagt från de tidigaste av tider, och vad den Helige Fadern påminner oss om igen, är att dessa människor, som har det svårt, det är de som behöver kyrkans ledning desto mer. Kanske på ett lugnt sätt, låta dem inse kyrkans lära. Kyrkans lära är inte tänkt att vara förtryckande. Kyrkans lära som ideal för det kristna livet är faktiskt ganska befriande. När man talar om att älska andra människor, när man pratar om att vara sanningsenlig, när man talar om att vara rättvis - de är inte förtryckande saker. De gör oss till bättre människor.”

Han sa att att vi återigen behöver se ”skönheten i kyrkans lära, presenterat lugnt, utan att döma, och sedan: hur ska vi hjälpa dem som inte är i harmoni med kyrkan? Ibland måste situationen åtgärdas. Men ibland kan situationen inte längre åtgärdas. Så vi frågar: vad är det pastorala förhållandet till dem, utan att få dem att känna att de inte är Guds barn?”