Påvens fastebudskap i år "Styrk era hjärtan och motarbeta likgiltigheten"
(27.01.2015) På måndagen presenterades påven Franciskus fastebudskap. Fastan börjar
askonsdagen den 18:e februari, och under de 40 dagarna som följer uppmanar påven Franciskus
till solidaritet och vaksamhet mot likgiltigheten som globaliserar sig.
Titeln
är tagen ut Jakobs brev, ”Styrk era Hjärtan” (Jak 5,8) och budskapet utgår från den
tröstande sanningen att Gud älskar oss. Hans kärlek föregår oss alltid. ”Vi älskar
därför att han först älskade oss.” (1 Joh 4:19). Herren är,i kraft av sin kärlek,
inte likgiltig för oss och vad som händer oss. Därför är även vi kallade att ta hand
om dem omkring oss, för att ge den kärlek som vi får från honom till dem han låter
oss möta på vår väg. Han vill att vi ska uppmärksamma dem, särskilt de i nöd.
I
sitt budskap uppmärksammar påven att det är ”då vi har det bra som vi oundvikligen
glömmer de andra. Mätta i våra bekvämligheter, kan vi inte se deras problem, lidanden
och de orättvisor som de får utstå. ”Då faller vårt hjärta i likgiltighet, i den ondes
frestelser som blir mer och mer frekventa, tills de når en global dimension.” Påven
kallar därför denna själviska attityd för en globalisering av likgiltigheten.
Påven
förklarar att endast den som har mött Jesus, och som låtit honom ”tvätta våra fötter”
kan bli delaktiga i hans omsorg för människan. Utan denna erfarenhet sluter vi oss
i vår likgiltighet inför omvärlden. ”Vi måste låta Herren tvätta våra fötter, vilket
innebär att vi upplever hans helande kärlek och låter honom älska oss. På så vis får
vi förmågan att tvätta andras fötter i Guds och människornas tjänst.”
Motgiftet
mot likgiltigheten är den djupa solidaritet som kristna är kallade att utveckla sinsemellan.
Solidariteten baserar sig på vetskapen om att vi alla tillhör samma kropp, kyrkan.
"Om en medlem lider, så lider också alla de andra; och om en medlem blir hedrad, så
gläder sig också alla de andra."(1 Kor 12:26).
Påven ställer en serie frågor
med vilka han visar vägen under denna fastetid: " Upplever vi i våra församlingar
att vi tillhör en kropp? En kropp som tar emot och delar Guds gåvor? En kropp, som
ser och bryr sig om sina svagaste medlemmar, de fattiga och små? Eller tar vi vår
tillflykt i en universell kärlek som engagerar sig långt bort i världen, men glömmer
Lazarus som sitter framför vår låsta dörr? (Jfr Luk 16,19-31).
Påven uppmanar
till den konkreta välgörenhet i vardagen, som vi är kallade till. En konkret välgörenhet
tillsammans med bön i gemenskap med kyrkan, för att den jordiska kyrkan tillsammans
med den himmelska, samarbetar för att säkerställa att ingen människa på jorden lider
eller smärtar, och på så vis uppfyller den korsfäste kärlekens seger, avslutar påven
Franciskus och citerar så den heliga kyrkoläraren, Teresa av Lisieux. Kyrkan är missionär
och måste gå ut över sin egen tröskel till samhället. Likaså är varje individ kallad
att övervinna likgiltighetens frestelse genom bön och välgörenhet, så att våra hjärtan
alltmer omvänder sig till Herren och av honom blir styrkta och barmhärtiga, vaksamma
och generösa, och inte längre slutna i sig själva.