"Glöm inte att de fattiga har värden som inte vi har - låt de evangelisera er" Påven
Franciskus möter journalisterna på planet
(20.01.2015) Som alltid då påven reser fick journalisterna möjlighet att ställa sina
frågor till påven Franciskus på vägen hem till Vatikanen från Filippinerna. Under
en lång presskonfernes svarade påven på 10 fårgor.
Först och främst till den
filippinska journalisten sa påven att det som främst hade slagit honom i mötet med
befolkningen var deras gester, spontana gester ur hjärtat, och deras riktiga glädje,
inte falska påmålade leenden - ”bakom leendena finns ett normalt liv, med smärta och
problem". Påven beskrev hur han hade slagits av deras förmåga att bära lidande: ”Det
är ett folk som vet hur man lider, och som kan resa sig och gå vidare.”
Påven
förklarade vidare varför han inte ännu har besökt den afrikanska kontinenten och sa
att det beror på Ebolan, som har förskjutit planerna, men att han ämnar besöka Centralafrikanska
Republiken och Uganda i år, mot slutet av året. ”Smittan riskerar att sprida sig under
stora folkmöten.”
Den tredje journalisten bad påven förklara vad han menade
med statasterrorism när han kommenterade händelserna i Paris. ”Påven påpekade hur
förkastligt det är att vänja sig vid klyftorna i vissa nationer mellan rika och fattiga,
han nämnde Sri Lanka, Filippinerna men även Argentina. Där lyx kvarter ligger bara
några meter från djup misär – ”det värsta är att vi vänjer oss vid detta!” Under sin
resa har han velat belysa att de fattiga är offer för avfallskulturen, och han sa
att den allvarligaste synden som präster, munkar och nunnor begår är att bli bekväma
och världsliga. "Detta att behandla människor som avfall är terrorism."
Den
fjärde journalisten tog upp det som påven hade nämnt då han talade till familjerna
- "ideologisk kolonisation" – och bad honom förklara konceptet.
Påven använde
sig av en situation han hade upplevt för 20 år sedan, 1995, när en utbildningsminister
hade bett om ett lån för att bygga en skola för fattiga, och man hade godkänt lånet
på ett villkor att läroböcker om genusideologi skulle användas i skolan: ”Detta är
ideologisk kolonisation: att kolonisera människor med en idé som förändrar eller vill
ändra på ett tänkesätt eller en struktur. De afrikanska biskoparna klagade på detta
under familjesynoden – för att få lån måste du gå med på villkor.” Påven uppmanade
att läsa Bensons bok ”The lord of the world”, för att förstå vad han menar med ideologisk
kolonialisering – när man använder sig av ett folks behov och genom barnen, för att
så ideologiska frön. Han beskrev hur vi såg det under förra seklet i ungdomsgrupper
som Balilla och Hitlerjugend.
Påven sa vidare att han hade talat om Paulus
VI:s budskap om att var öppna för livet i äktenskapet, och om hur hans föregångare
hade velat bekämpa det universellt låga födelsetalet, och den födelsekontroll som
pågick: ”Det betyder dock inte att kristna ska skaffa barn i serie”, sa påven och
beskrev hur han hade skällt på en kvinna i sin församling som hade fött 7 barn med
kejsarsnitt och var gravid för 8 gången, trots stora risker. ”Vill du lämna sju barn
moderlösa?". Påven uppmanade till ett ansvarsfullt föräldraskap. "Paulus VI var en
profet, inte en tillbakasträvare, när han varnade för den annalkande Nymalthusianismen."
När
en fråga längre fram berörde preventivmedel och med hänvisning till Filippinerna där
majoriteten av filippiner tror att den enorma tillväxten av den filippinska befolkningen
är en av de viktigaste orsakerna till den enorma fattigdomen i landet, sa påven att
”tre barn är vad man beräknar som det antal som behövs för att bibehålla befolkningen.
Kyrkans sökord är ansvarsfullt föräldraskap. Man måste uppmana föräldrar att vara
ansvarsfulla. ”Men jag litar på Gud” – ”Jo, men Gud hjälper dig att vara ansvarsfull.”
”Vissa
tror att för att vara en god katolik måste man föröka sig som kaniner.” Men påven
sa även att ”för fattiga människor är ett barn en skatt. Vi måste uppmana till ansvarfullt
föräldraskap, men vi måste också fundera över generositeten hos de fattiga som ser
varje barn som en skatt.”
Nästa journalist tog upp den förvirring som påvens
uttalande mellan Colombo och Manila hade lett till när han sa att: ”skulle Dr. Gasparri
säga något ont om min mamma skulle jag klippa till honom”. ”Det var som om du berättigade
en våldsam reaktion på en provokation!”
Påven sa att i teorin ska man inte
reagera våldsamt på en provokation, utan istället vända andra kinden till. I teorin
kan vi säga att vi har yttrandefrihet och detta är viktigt. I teorin är vi alla överens.
Men vi är människor och en av våra dygder är försiktighet, när det gäller mänsklig
samlevnad. Jag får inte förolämpa, provocera en person hela tiden, eftersom jag riskerar
att göra henne upprörd. Reaktionen är inte rätt men den är mänsklig. Det är därför
som jag säger att yttrandefriheten måste ta hänsyn till verkligheten om människan
och vara försiktig. Vi måste vara artiga. Försiktighet är en dygd som reglerar våra
relationer. Påven sa att ”i teorin är vi alla överens om yttrandefriheten och att
våldsreaktioner inte är bra, men i praktiken måste vi stanna upp lite, för vi riskerar
att provocera andra - yttrandefrihet måste åtföljas av försiktighet.”
Påven
talade sedan om sin resa till USA, till Philadelphia, på familjemöte, till FN i New
York och till Washington. Han vill även resa till Kalifornien för att kanonisera Junipero
Serra, men ”det finns problem med tiden”. Han skulle även vilja bege sig till den
mexikanska gränsen för att visa emigranterna sitt broderskap, men det är svårt för
programmet. Vad gäller Latinamerika planerar påven resa till Ecuador, Bolivia och
Paraguay i år, och ”om Gud vill”, till Chile, Argentina och Uruguay nästa år.
En
journalist från Filippinerna bad påven beskriva vad man kan göra mot korruptionen,
inte bara i regeringen men även i kyrkan. Påven sa att institutionerna bäddar för
korruption, korruption verkar stå på dagordningen. Korruption är att stjäla från folket,
de är korruptionens offer. Om det finns mycket korruption betyder det att det är lätt
att korrumpera människor sa påven och beskrev en personlig händelse. ”Kom ihåg att
aldrig låta er korrumperas – syndare ja men aldrig korrupta!”
Påven svarade
sedan vidare på andra frågor och sa bland annat att Dalai Lama inte hade kommit på
audiens hos honom när han var i Rom, för att påven under FAO’s möte inte hade tagit
emot någon statschef, och inte av rädsla för Kina. ”Vi är öppna och vi vill ha fred
med alla”, sa påven under presskonferensen på planet som precis då flög över just
Kina. ”Kina vet att jag är både villig at resa dit och att ta emot dem.”
Nästa
journalist, lyfte fram det han beskrev som vissa muslimska länders ambivalenta attityd
till terrorism. ”Din inbjudan på vägen hem från Turkiet har inte besvarats – hur ämnar
ni fortsätta?”
”Jag tror att vi måste ge de religiösa muslimska ledarna och
politikerna lite tid, eftersom situationen inte är lätt. Jag är hoppfull eftersom
det finns många goda människor bland dem, många bra ledare, som jag är säker på kommer
att uttala sig.”
Den sista frågan som en spansk journalist ställde beskrev
resan som en gripande resa med många tårar; påven som grät i Tacloban, flickan som
grät, världen har gråtit, journalisterna har gråtit. Vilket var det starkaste ögonblicket?
"Mässan
i Tacloban var stark, det kändes som om jag förintades", sa påven. "Jag fick nästan
inte fram ett ljud. Jag vet inte vad som hände mig, något hände. Jag kommer aldrig
glömma gesterna, det enda de ville dessa katastrofdrabbade människor var att jag skulle
välsigna deras barn, som de lyfte mot mig. Jag kände mig så tillintetgjord. De var
Guds folk, och Herren var där. Guds glädje var där, Herren som säger till oss: tänk
på att ni är deras tjänare, de är huvudpersonerna.
Vidare tårarna. Med välfärden
förlorar vi vår förmåga att gråta över orättvisorna, över avfallskulturen. Att gråta
är en nåd. Det finns en vacker bön i gamla missalet, för att gråta, som mer eller
mindre lyder: "Herre, du som har gjort att Moses med sin stav fick vattnet att springa
ur klippan, gör så att det ur mitt förhårdnade hjärta kommer tårar.” Vi kristna måste
be om nåden att gråta, särskilt välbärgade kristna - att gråta och sörja över orättvisorna
och synderna. Tårarna öppnar oss för verkligheten. Flickan var den enda som ställde
frågan som ingen kan svara på: varför lider barn?
”När jag säger att det är
viktigt att kvinnor beaktas mer i kyrkan, är det inte bara för att sätta dem på ordförandeposter.
Nej, det är för att de berättar hur de känner och ser på verkligheten, och kvinnor
ser med ett bredare, rikare perspektiv.”
Avslutningsvis ville påven betona
att trots att vi arbetar för att hjälpa de fattiga, vi organiserar oss och gör mycket
gott, så får vi inte glömma att be dem om hjälp, eftersom de fattiga evangeliserar
oss. Om vi tar bort de fattiga från evangeliet, kan vi inte förstå Jesu budskap. De
fattiga evangeliserar oss. Om du säger ”Jag ska evangelisera de fattiga, svarar jag
”låt dig evangeliseras av dem, för de har värden som inte du har.”