(10.12.2014) Vi har just avslutat en rad katekeser om kyrkan. Låt oss tacka Herren
som har låtit oss återupptäcka skönheten och ansvaret i tillhörigheten till kyrkan,
i att vara kyrka, vilket vi alla är.
Nu inleder vi en ny etapp, en ny rad
katekeser, som skall handla om familjen. Det gör vi i tiden mellan två biskopssynoder
om detta viktiga ämne. Innan vi går in på familjelivets olika sidor tänkte jag därför
utgå just från biskopssynoden som hölls i oktober på temat: “De pastorala utmaningarna
om familjen i den nya evangelisationen.” Det är viktigt att minnas hur synoden ägde
rum och vad den har producerat.
Under synoden gjorde media sitt arbete. Förväntningarna
var stora, och vi tackar media för deras omfattande arbete. Det var möjligt tack vare
Vatikanens pressavdelning, som varje dag höll en briefing. Men media rapporterade
ofta som om det handlade om sport eller politik. De talade om två lag, för och emot,
konservativa mot progressiva, och så vidare. Idag tänkte jag berätta vad synoden verkligen
var.
Först och främst bad jag synodfäderna att tala uppriktigt och modigt
och lyssna ödmjukt. Jag bad dem att säga uppriktigt allt vad de hade på hjärtat. Det
förekom ingen censur inför synoden. Var och en kunde, ja borde, säga vad han hade
på hjärtat och vad han verkligen tyckte. ”Men det här kommer att leda till diskussioner.”
Ja, det är sant, vi fick höra hur apostlarna diskuterar. Texten säger att det blev
en intensiv diskussion. Apostlarna grälade med varandra för de sökte förstå Guds vilja
vad gäller hedningarna, om de kunde gå med i kyrkan eller inte. Det var något nytt.
Varje gång man söker Guds vilja på en synod diskuteras olika synvinklar, och det är
inget fel! Så länge man gör det ödmjukt och för att tjäna brödernas församling. Det
skulle ha varit fel att censurera i förväg. Nej, nej, var och en skulle säga vad han
tyckte. Efter kardinal Erdös inledningsanförande ägnades en första, grundläggande
etapp åt att låta alla fäderna tala, och alla lyssnade. Fäderna visade en uppbygglig
inställning av lyssnande. Det var en stund av stor frihet, där var och en framförde
sin tanke i parresia (frimodighet) och förtröstan. Alla anföranden utgick från ”Arbetsredskapet”,
en text som sammanställts efter att ha rådfrågat hela kyrkan. Och här måste vi tacka
synodsekretariatet för det stora arbete de utförde både före och under synoden. De
var verkligen jätteduktiga.
Inget inlägg ifrågasatte de grundläggande sanningarna
om äktenskapets sakrament: oupplöslighet, enhet, trohet och öppenhet för nytt liv
(jfr Andra Vatikankonciliet, Gaudium et spes 48; Codex för kanonisk rätt 1055-1056).
Dem var det ingen som rörde.
Alla inläggen samlades in, och så nådde man den
första etappen: ett utkast som kallas “rapport efter diskussionen.” Också den hölls
av kardinal Erdö och var indelad i tre delar: lyssnandet till familjens sammanhang
och utmaningar; blicken på Kristus och evangeliet om familjen; jämförelsen med själavårdens
perspektiv.
Detta första förslag till sammanfattning diskuterades i mindre
grupper, och det var den tredje etappen. Grupperna var indelade efter språk, för det
är bättre, man kommunicerar lättare: italienska, engelska, spanska och franska. Varje
grupp presenterade sedan en rapport, och alla gruppernas rapporter publicerades. Allt
offentliggjordes för öppenhetens skull, för att man skulle veta vad som pågick.
Den
fjärde etappen var att en kommitté gick igen alla förslag från språkgrupperna och
författade Slutrapporten, som höll fast vid samma schema: lyssna till verkligheten,
rikta blicken mot evangeliet, och så själavårdsengagemanget, men försökte foga in
resultaten av gruppdiskussionerna. Som alltid antogs också ett Avslutande budskap
från synoden, som är kortare och lättare att läsa än slutrapporten.
Så ägde
synoden rum. Några av er kanske frågar mig: “grälade biskoparna?” Jag vet inte om
de grälade, men de talade bestämt, det gjorde de. Och detta är frihet, det är den
frihet som finns i kyrkan. Allt skedde “cum Petro et sub Petro”, alltså i påvens närvaro,
som garanterar alla frihet och förtroende, och den rätta läran. I ett avslutande anförande
sammanfattade jag min tolkning av erfarenheten av synoden.
De officiella dokument
som producerades av synoden var alltså tre: Slutbudskapet, Slutrapporten, och påvens
avslutande anförande. Det finns inga andra.
Slutrapporten, som samlar stiftens
alla reflexioner fram till synoden, publicerades igår och sänds till biskopskonferenserna,
som skall diskutera den inför nästa biskopssynod, den ordinarie synoden som skall
hållas i oktober 2015. Jag säger att den publicerades i går – den hade redan publicerats
– men igår publicerades den tillsammans med frågor till biskopskonferenserna, och
så blir den ett arbetsdokument (Lineamenta) inför nästa synod.
Synoden är
inget parlament med representanter för olika kyrkor. Ja, det kommer en representant,
men strukturen är helt olik ett parlament. Synoden är en skyddad plats där den Heliga
Anden kan verka. Det förekom inga sammandrabbningar mellan motsatta läger, så som
kan ske i ett parlament. Det var ett möte mellan biskopar efter ett långt förberedande
arbete som nu fortsätter med ett annat arbete, för familjernas, kyrkans och samhällets
bästa. Detta är synodens normala sätt att arbeta. Nu går Slutrapporten ut till lokalkyrkorna,
och så fortsätter de arbetet med att be, reflektera och diskutera broderligt för att
förbereda nästa synod. Detta är biskopssynoden. Vi anförtror den åt vår moder jungfru
Marias beskydd. Må hon hjälpa oss att följa Guds vilja och fatta de själavårdsbeslut
som bäst hjälper familjen. Jag ber er att åtfölja denna synodala vandring till nästa
synod med era böner. Må Herren ge oss ljus och låta det mogna som vi, som synod, skall
säga till alla kyrkorna. Därför är era böner så viktiga.